Ibland när jag som vanligt ligger vaken om nätterna med en skalle som snurrar kring releasefest, saldot på transaktionskontot, när jag kommer få ligga nästa gång, vilka veckor jag ska be om att få semester i sommar, hur jag ska hinna klart skolprojektet i tid och var jag ska försöka sälja in artiklar nästa gång brukar jag ibland kliva ur mig själv.
- Perspektiv Elin, sa en av mina vänner en gång när jag stod och ältade mitt kärleksliv på Världskulturmuseet framför en bild på två svältande etiopier.
Också pekade hon på bilden.
Det är svårt att komma ihåg att se bilden. Den stora. Perspektivet. Somliga nätter tvingar jag mig själv, om inte annat för att lugna mig själv. För en jävla releasefest som kan gå åt helvete eller jättebra, ett saldo som alltid klarat sig även när det blöder, nåt knull, semesterveckor, projekt och karriär är små fisar i rymden. Jag är en fis i rymden. Mina gigantiska problem och rädslor som lever inuti min egen bubbla av ego och introspektion är smygfjärtar som aldrig hörs i en rymd av alla de stora perspektiven.
Jag säger inte att det är enklare att ligga sömnlös över krig och klimatförändringar. Men ibland är det bra att strunta i sina egna små pruttar och våga göra det istället.
Ibland ser man inte den stora bilden. Då är det skönt med någon som pekar.
Först var jag på ett möte med cheferna vars mångfaldsprojekt jag granskar. Jag kom från skolan med alla teorierna, alla svaren. Jag hade en förutfattad bild av hur de skulle vara. Den stämde inte alls. De gav mig inspiration, glöd och många skratt och de gav mig hopp om de där människorna som alltid kämpar men aldrig syns. De som dag efter dag, år efter år fortsätter att glöda på sina arbetsplatser med att öppna ögon, engagera andra, kritisera och protestera på den lilla, lokala nivån. Hon som glödde spände ögonen i mig och sa;
– Jag har världens roligaste arbete. Jag får brinna varje dag. Jag kommer brinna tills jag ligger på dödsbädden.
Just där och just då ville jag inte alls bli någon akademisk karriärista med forskningen som kommer nå ett fåtal. Jag ville ha hennes arbete och sitta och utbilda, handlägga, handleda på en arbetsplats. Det är kanske det som jag vill göra. Jobba i det lilla. Det lilla är också ett perspektiv man så lätt glömmer bort ibland. Hon pekade. Jag tackade av så många anledningar när vi skildes åt.
Sedan gick jag till tisdagsfikat. Hörde folkhögskolevännen prata om HBT-förtrycket i Sydafrika. Det blir inte bra när man säger att man inser att man har det bra i Sverige, för helt plötsligt sitter man fast i något postkolonialt resonemang om hur mycket längre vi kommit i HBT-frågor här än i t.ex. Sydafrika och det är inte heller det som jag vill säga. Men när jag precis suttit och pratat om diskriminering av sexuell läggning på det där mötet och sedan hörde hennes ord såg jag ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Man blir så lätt insnöad på det lokala. Men det finns ett globalt perspektiv, det finns tusen globala perspektiv på förtryck, stigmatisering och osynliggörande med lika många tusen diskurser som går in i varandra. Det är lätt att glömma bort det. Min vän pekade. Jag hade just sett det lilla, lokala perspektivet. Nu såg jag det enorma.
Sedan gick jag hem och började gnälla om vårtröttheten och fula ringar under ögonen och läste Navids senaste inlägg. Det pekande fingret igen. Perspektivet igen. Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
"- Perspektiv Elin, sa en av mina vänner en gång när jag stod och ältade mitt kärleksliv på Världskulturmuseet framför en bild på två svältande etiopier."
Så fantastiskt! Så träffsäkert! Jag skrattade högt! Skammen över det stora i det lilla inför det enorma. När kontexten förändras, vidgas, förskjuts liksom.
Avskyr politiskt korrekta perspektiv. Gillar subjektivitet. Gillar den här bloggen. Det är väl just det subjektiva som ger prespektiv. Någon annans subjektivitet. Gillar perspektiv. Jag jobbar inte globalt, jag måste agera i min lilla ända av världen, med mina verktyg.
fast jag kan spy på det här perspektivet. jag har hört det så många gånger som en ursäkt för att inte ta tag i det lilla, sin inre värld och den smärtsamma introspektionen. jag tror på både en inre och en yttre resa och att båda behövs. det lilla perspektivet och det stora. jag vet ju vad du kommer svara att det inte var så du menade och att du håller med mig. jag var bara tvungen att säga att jag fick spykänsla.
ano: tack! du ska veta att varje dag jag sätter mig och bloggar har jag sån sjuk ångest över att jag inte har en pk-blogg. eller åtminstone en politisk blogg. att jag inte lyckas skriva några inlägg om presidentval, svält eller miljöförstöring. att jag nästan aldrig kommenterar politiska artiklar eller aktuella händelser. jag vill så gärna vara den där smarta, politiska bloggaren. men det slutar alltid med att jag skriver utifrån mitt perspektiv, helt personligt istället. din kommentar gav mig ett annat perspektiv på den ångesten. perspektiv som sagt.
panso: jag tänker inte säga det, i synnerhet inte när du redan safat och skrivit att du tror jag ska skriva det. jag förstår vad du menar och förstår din spykänsla. jag tror det måste finnas en balans mellan att se in i sig själv och se utanför bubblan. men om man inte kommit någonstans med sig själv, inte sett inåt först är det svårt att se ut om du förstår vad jag menar. både den inre och yttre resan behövs, word på det.
alltså jag måste bara förtydliga att spykänslan berodde på mina associationsbanor och inte specifikt på din text. och jag håller med ano. om att det personliga och subjektiva perspektivet är mycket mer intressant. politiskt korrekt perspektiv har vi redan så många av.
jag är sjukt tacksam över att du inte driver en pkblogg eller en regelrätt politisk blogg! som jag ser det är en av de stora styrkorna med din blogg och ditt skrivande att du blandar stort och smått, vardag och akademiska resonemang, humor och allvar etc. du är personlig, men det personliga är ju i allra högsta grad politiskt, som vi vet:)
(sedan hade inte bloggböckerna blivit lika skojiga tror jag)
tack, vad bra. det är nog jag också egentligen. min ambition är ju, precis som du skriver jojo, att blanda det stora och det lilla, det pretentiösa och det tramsliga, det allvarliga och personliga och det stora och svåra. och det där lät ju sjukt pretentiöst om ngt men ni hajar. tack.
Jag uppskattar ditt perspektiv på världen, jag önskar jag kunde uttrycka mig så målande själv. Jag försöker så gott jag kan, ibland blir det högtravande, ibland ironiskt på gränsen till obegripligt, ibland bara mesigt svamlande... Fast ibland får jag till det! :-)
Skicka en kommentar