Konstnärskvinnan med en klitta av guld

Det är inte så att jag förlorat självdistansen. Tvärtom, den dagen då jag tappar självdistansen, min konstanta självkritik och min svarta, sarkastiska humor är jag ute på väldigt farligt vatten.
Det är inte så att jag inte konstant upprepar frågan vad jag egentligen håller på med i skallen.
Jag får artiklar skrivna om mig. Jag planerar en releasefest. Jag babblar i tid och otid om bloggen, bloggboken, romanen, forskningen och skribentjobb. Jag hypar mig själv i överkant och är totalt inne i mig själv och allt jag gör, så till den grad att jag lämnar relationer med fina människor för att jag måste ha all tid till att förverkliga mig själv.

Det är inte så att jag inte, någonstans, tycker att jag är lite pinsam. Åttaåringen går konstant bonanza i skallen just nu, den livrädda janterösten ligger nergrävd i skämskudden och skriker ut sin ångest för att jag förlorar fotfästet, distansen, förstår jag inte hur jag skämmer ut mig själv? Fattar jag inte att folk måste snacka, de måste sucka, jag har blivit en sån där människa som man suckar och snackar skit om och säger alltså, kan hon inte bara komma ner på jorden, fan vad jobbig hon är, vem tror hon att hon är?
Åttaåringen älskar att anpassa sig. Sådan blir man ju av dålig självförtroende och självkänsla. Konflikträdd och konstant anpassningsbar och smyga längs med väggar och inte stöta sig med någon. Åttaåringen är livrädd att jag är provocerande och för mycket, att folk ska tycka illa om mig och tycka att jag är pinsam när jag tar för mycket plats.
- Jag menar, vad har du egentligen gjort?, säger åttaåringen till mig. Du har skrivit lite texter på en blogg som har en del läsare, du har samlat ihop några till en bok som distribueras via Vulkan eftersom inget förlag någonsin skulle vilja ge ut den, du har gjort några skribentjobb back in the days och skrivit ett par manus till tilltänkta romaner. Du har fått en del akademikercredd och startat ett eget forskningsprojekt och kastat ur dig lite åsikter i tid och otid. Du är ju ingenting. Egentligen. Varför slår du på stora trumman med releasefester och artiklar och bokinköp när du egentligen är så liten och nästan ingenting alls? Skäms nu!

Så jag ligger där klarvaken klockan halv fyra på morgonen och skäms. Och tycker att jag är pinsam. Och undrar vad i helvete jag håller på med.

Sedan stiger jag upp några timmar senare och går till skolan. Innan föreläsningen sitter jag med en äldre kursare, erfaren feminist och kommer in på ämnet kultur. Hon suckar över hur kulturen ser ut, det har blivit bättre men är fortfarande så dåligt. Kvinnorna håller uppe kulturen. Det är deras konsumtion av kultur, deras pengar, deras intresse som gör att kulturen är vad den är. Kvinnorna är mycket större kulturkonsumenter än män. Men de som syns är nästan alltid männen. Det är männen som är artisterna, konstnärerna, författarna, debattörerna och skribenterna i en betydligt högre utsträckning än kvinnorna. Kvinnorna är överrepresenterade på alla skrivarkurser och teaterlinjer. Men vad händer sen? Det är männen som pratar om sin konst som om det gällde livet, det är dem som får definiera sig genom det de gör och producerar, medan kvinnorna inte gör det på samma sätt.
- Konstnärsmännen, säger jag och ler och sen berättar jag om min relation till dem.

Vips är en ny strategi för att mota bort janterösten uppfunnen. Vips har jag insett att jag är trött på att vara bitter på Konstnärsmännen. Jag är trött på att himla med ögonen åt alla Stora Män och alla män i min bekantskapskrets som alltid har och fortfarande alltid definierar sig genom det de gör. Som aldrig sumpar en chans att prata om Den stora romanen, bandet, spelningarna eller konsten. Som, som Navid uttryckte det; fått höra från sin mamma att de har en pung av guld. Som alltid gör sig själv skitstora, skitviktiga och armbågar och knuffar och tjatar till sig nya positioner, genomgående medvetna om sin egen talang. De stora Konstnärerna som offrar relationer för sig själva och det de gör, som sätter det i främsta rummet och den eventuella kärleken i andra.
Jag är trött på att ligga hemma och böla att jag önskar att jag också kunde göra så, men nu är ju jag kvinna så jag får väl fortsätta relationsälta och skriva för byrålådan eller bloggen på sin höjd. Jag är trött på att hänvisa till att jag blivit uppfostrad till kvinna och därför lärt mig att niga och anpassa mig och vänta på min tur istället för att göra upp med det som sitter i ryggraden, på allvar.

Bitterhet är så 2007. Det är 2008 nu och jag har precis uppfunnit min nya motstrategi, min viktigaste strategi och mitt bästa alter ego sedan Paris. Saker under huden presenterar stolt:
Konstnärskvinnan.
Konstnärskvinnan är en kaxig, hybrisartad kvinna som tar sig själv på största allvar. Hon är totalt medveten om sin egen talang och hon tycker att världen bör begåvas med den. Hon väntar inte längre på sin tur, har rest sig från sitt hörn och håller aldrig käften. Konstnärskvinnan pratar gärna och länge om den blogg som hon är så stolt över, om fina kommentarer och mail som hon får från läsare, om den bok som finns ute och som både kommer få dig att gråta, skratta, stärkas och förvånas. Inte minst pratar hon om Den stora romanen och om alla andra framtida karriärsdrag och jobb hon kommer att göra.
Konstnärskvinnan anser sig själv och sitt skapande vara det absolut viktigaste i hennes liv. Om hon skrämmer, om det skrämmer, om hon börjar tvingas prioritera är relationer inte värt det. Konstnärskvinnan behöver någon som inte ifrågasätter hennes val, som låter henne ta allt det där utrymmet och säga men baby, jag sitter ju vid laptopen precis som Timbuktu sitter i studiååån och en person som hajar att han/hon har att göra med en jävligt grym och begåvad människa som behöver sitt Skapande för att må bra.
Konstnärskvinnan gör sig själv konstant lite större än vad hon är. Hon räds inte de stora orden och hon anser att hon förtjänar fett med uppmärksamhet och credd. För Konstnärskvinnan är det fullständigt naturligt, ja nödvändigt att smälla på med stora releasefesten för en egen utgiven liten bloggbok för så bra är den ju faktiskt och så kul är det ju att ha releasefest för sin egen bok.
Konstnärskvinnan skiter högaktningsfullt i vad folk säger om henne. Om det sticker i deras ögon att hon är medveten om sin begåvning, stolt över sig själv och gör sig själv större än vad hon egentligen är är det deras problem. Konstnärskvinnan vet att hon har en klitta av guld och om folk har problem med hennes pretentioner är det synd och skam, men knappast något som någon med en klitta av guld fäster särskilt mycket vikt vid.
- Har du peakat din hybris än?, undrar min vän.
- Haha! You ain’t seen nothing yet!, svarar Konstnärskvinnan och Elin skäms så hon håller på att dö men tar inte ansvar för vad Konstnärskvinnan säger och gör.

Det är banne mig dags att sluta vara bitter och börja göra som män alltid gjort och alltig gör: Ta plats, ta sig själv på allvar, överdriva, hypa och sätta skapandet i första rummet.
Konstnärskvinnan sitter och releasefestplanerar för fullt, medan Elin med hela hennes inre åttaåring väl begravt sitt huvud i en skämskudde någonstans. Där kan hon gott ligga, för sånt har Konstnärskvinnan inte tid med nu. Hon har sylvassa armbågar, öron döva för skitsnack, en totalt medvetenhet om sin talang och en klitta av guld. Watch out kulturgubbväldet, säger jag bara.