Hemma där både jag och hjärtat bor

Det förrförra inlägget var aldrig tänkt att existera. Det var bara en utsvävning om min skavande tristess som lantisbarn som helt plötsligt blev en helt egen text om att bo på landet fast man älskar stan som blev en helt egen text om att vara ett barn som är rädd för allting och väntar på att jorden ska gå under och finner lite tröst i upplysta lägenheter.
Det blir så ibland.
Inlägget var en utsvävning från det jag sedermera – långt senare då ingen av er orkat fortsätta läsa utan troligen kokat en kopp te, kollat My name is Earl-repriser eller knullat med era respektive istället – skulle komma fram till. Det jag skulle komma fram till var att jag äntligen hittat någonstans där jag trivs.
För inte trivdes jag i papplådan med exflickvän K. och sällan trivdes jag i ekologiska kollektivet med miljövetarna närmare stan och i norrlandskollektivet som jag och exmannen startade med två av våra vänner när vi flyttat i Göteborg trivdes jag väl ibland men det låg för långt från centrum och jag mådde alltför shitty för att kunna trivas och min och exmannens andrahandstvåa med fula möbler strax ovanför avenyn var bara övermöblerad och skavande och korridorsrummet hatade jag men mest av allt hatade jag nog den förra lägenheten.
Min första helt egna lägenhet. 21 kvadratmeter total jävla ensamhet och ångest.
Den låg i Högsbohöjd. Vilket inte säger den som inte kommer från Göteborg någonting, men kommer man därifrån kanske man vet. Att Högsbohöjd inte är ett kul ställe. Alls. Den var svinliten, jättesliten, hade fula möbler som ingick och det var sådär lyhört att jag hörde allting som om det pågick i min egen lägenhet. Tonårsgrannens knullande fick mig att precis-gjort-slut-med-pojkvän-lipa. Indiernas prat nedanför fick mig att undra om Simpsons-Apu satt vid min sängkant när jag sömndrucket väcktes av det. Tonårsmorsans grälskrik ljöd över kokvrån, liksom den arga mannens vrål i lägenheten snett nedanför som alltid skrek åt sin fru och sina barn tills de grätskrek ihop och jag satt med handen darrande på telefonluren och undrade om jag borde ringa polisen för det var för mycket skavande misshandelsfamiljsscenario över alltihop (Det gjorde jag såklart aldrig. Kalla det den svenska åkomman eller bara feghet – oviljan att liksom lägga sig i). Alltid röster som tog sig in på mina 21 kvadrat och störde mitt privata rum.
Jag hatade min lägenhet för att den var så liten. För att grannen var arg och knackade i väggen så fort jag hade besök, vilket jag sällan hade för det fick inte plats någon. Jag hatade platsen den låg på och känslan den gav mig. En skavande rastlöshet. En konstant rumslig påminnelse om hur jag trängdes i det lilla när jag ville ute i det stora.
Alla möbler var fula och gamla. När jag flyttade in kunde jag inte äta på en vecka i lägenheten. Jag fick tvångsneurotiska tankar och nojor om att den förra, manliga, hyresgästen ollat på allting innan han flyttade. Så fort jag tog i bordet mådde jag illa och var oförmögen att äta. Det var liksom snopp på handen nu.
Men mest hatade jag den för att den var så mycket ensamhet. Det var långt till närmaste vän och det var på den tiden då jag jobbade heltid. Jag sov aldrig på nätterna, nästan aldrig mer än tre timmar och när jag kom hem rasade jag ihop i sängen. Åt min kvällsgröt, bölade, kollade på meningslös TV och stirrade mig igenom en ny natt.

När jag fick erbjudande om att flytta in i lägenheten i Kungsladugård visste jag redan att en av mina bästa vänner, hon som sedermera kommit att kallas frugan, skulle flytta in. Jag visste att lägenheterna var fina och nya. Det var dubbelt så hög hyra, en sån där hyra som man bara ockrar av vilseledda studenter som tycker det är okej att betala mer än halva CSN-lånet till sin hyresvärd för chansen att få bo på förstahandskontrakt i en storstad ett tag. Den var omöblerad. Inga gamla snoppmöbler. Den låg i stans bästa område. Eller så sa de i alla fall, de som gick igång på vackra hus, lugna miljöer och gårdskatter. Jag rådfrågade mina föräldrar. De sa att jag skulle ta den, jag måste ta den. Det var dags för mig att bo någonstans som kändes som hemma nu.

Min vackra, vita lägenhet. I stans bästa område. Jag älskar den. Jag älskar den stora rymden i en lägenhet med högt i tak. Jag älskar alla moderna detaljer, känslan av renhet och fräschhet, utsikten mot parken. Jag älskar hur jag medvetet köpt på mig så lite möbler som möjligt. Vita, stilrena eller i ljus furu. Vita väggar sånär som på mammas gamla Marimekko-tyg från sjuttiotalet i svart och lila, en We can do it-affisch och chockrosa hjorthuvud i porslin.
- Jag är totalt IKEA-knullad, brukar jag ursäktande fnissa när folk kommer på besök.
Det är inte världens mysigaste lägenhet. Den är för avskalad, sparsmakad för det. Men jag älskar den. Den ger mig ro. Öppna, stora fönster ut mot världen. Den bär på en tystnad som jag aldrig hört förut i den här staden. Trygg, men ändå påminnande om staden. Jag kan tänka i den. Vid mitt nya, stora skrivbord med fönstret ut mot parken hittar jag fokus.

Sen är det det där med grannarna. Allra mest det där med grannarna. Först flyttade frugan in. Sedan jag. För några veckor sedan Erik och nu allraförsta Göteborgs-vännen Hanna. Det är den konstanta närheten till en familj, som ändå är en familj som hålls på behörigt avstånd ifrån diskbergsgräl, räkningar eller mitt dåliga morgonhumör. Allt som fuckar upp en relation när man bor ihop. Det är att umgås så mycket man vill, men ändå stänga dörren när jag behöver egentid. I min egen lägenhet.
Det är sådana där helger då jag eftermiddagssover en lördag, för att sedan få en abstinensdipp. Vips har Erik bjudit in mig på kaffe, kakor och cigg några dörrar bort. En stund senare ringer Hanna på min dörr och står leende uppsminkad med en folköl i handen.
- Redo för några öl på andra lång?
Söndagen ligger jag och Erik utslängda i min soffa och dricker söndagskaffe och lyssnar på Nina Simone. Jag hjälper honom lite i lägenheten innan jag går in till mig igen. Några timmars egentid av skrivande och städning innan vi söndagshänger ett helt gäng hos Erik. Han som suckar över att ingen är lika intresserad av TP-spelandet som han är, frugan som bullar upp med kuddar i mitt knä, lägger sitt huvud där och skrattar sitt mest befriande, älskade skratt över I en annan del av Köping. Maja som lägger upp fötter mot min stolskarm och Hanna som springer upp och hämtar middag, kommer tillbaka lagom till Wallanderfilmen som vi alla skrattsuckar över för herregud, dialogen och intrigen och skådespeleriet, varför gör vi så dåliga filmer i Sverige?
Måndag bio med frugan och sedan middag tillsammans. Kladdkaka och känslomässig ventilering i hennes soffa innan jag behöver egentiden, stänger in mig tills Erik ringer på dörren.
Tisdag fika på Hagabion, storhandlar med Hanna. Egentid och arbete innan Erik msn:ar och erbjuder rödvin i regnkvällen. Leonard Cohen, Joni Mitchell och andra hjältar i stereon, High fidelity-högläsning och rödvinsfyllan som bultar på helt plötsligt. Vi pratar litet och stort, skrattar och blir allvarsamma. Jag går över till mig vid tvåtiden på natten. Egensömn.

Någonstans klar i insikten om att det kanske – ursäkta mina fånlyriska klicheér – var såhär vi människor var tänkta att leva. Nära varandra. Egna rum, men spring emellan. Alltid nära till en trygghet när man faller eller bara behöver lite kladdkaka, dålig Wallanderfilm eller litterära rödvinssamtal en regnig tisdagsnatt. Vi kurar ihop i våra egna ettor, låter okända grannar ta över vårt privata rum eller skaffar kärnfamiljer och tror att allt vi behöver är äkta hälft och några bebisar så har vi hittat tryggheten och kärleken.
Jag har hittat tryggheten och kärleken. Jag tror den är mindre bräcklig än en kärnfamilj. Det här är min familj, mitt hem, jag har äntligen hittat hem och det är också ett ställe där mitt hjärta bor.