Varning för höga flöden

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett "erövra världen perfekt stylad".
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.