I've got my best shoes on and I'm ready for it all (eller: Jag och lilla knyttet del 3)

Tredje delen i följetongen om min knytteröst från de senaste två inläggen kommer här:

De senaste veckorna har jag hittat en annan motstrategi också. En materiell, påtaglig sådan. Ett sätt att förändra min identitetsposition, iklä mig en roll genom en helt bokstavlig och konrekt handling; iklä mig ett plagg.
Jag tänkte naturligtvis inte så på det när jag köpte de där svarta klackstövlarna på rea. Jag köpte dem enbart för att jag frös om mina fötter i dåliga skor och mamma Maja sa åt mig att jag faktiskt måste ha ett par riktiga skor för än så är det vinter. Jag köpte ett par stövlar och det var inte mitt första par, det är heller definitivt inte mitt första par skor med klack men det är det första par skor med klack som jag riktigt fått det här förhållningssättet till.

Så går jag en fredagkväll ensam hem från bion och tänker på skorna låter. Klackarna som slår mot asfalten, ett hej-här-kommer-jag-ljud omöjligt att undgå. Jag tänker på hur jag rör mig i dem, ryggen som automatiskt sträcks, höfterna som automatiskt rör sig mer för det går inte att smyga eller försöka gömma sig i ett par skor med klack. Kroppen anpassar sig efter de rörelser man måste ta i dem.
Några dagar senare, på jobbet, går jag fram och tillbaka i korridoren mellan receptionen och handläggningsrummet och min kollega stannar upp och ser på mig;
– Det låter så myndigt när du kommer och går. Klackarna som låter i hela korridoren. Och du ser liksom uppsträckt och auktoritär ut.
– Precis så, tänker jag och ler.

Skorna är en markering för den livrädda, lilla tjejen. Jag märker hur mitt förhållningssätt gentemot mig själv förändras i dem. Det går som sagt inte att huka sig, smyga sig fram eller försöka tassa på tå i ett par stövlar med klack. Då kan man lika gärna sträcka på alla kotor, låta stegen eka mellan husväggar och se auktoritär och vuxen ut i dem.

Så tänker jag på den livrädda, lilla tjejen och hur hon brukade prova mammas skor. Gå bort-skorna. Stövlarna eller pumpsen med klack som mamma alltid bar när hon blev någon annan än hemma-mamman. Då hon den antingen tröttgråtna eller fånfnissande i ett par slitna mjukisbyxor och urblekta tröjor förvandlades till en främmande mamma som doftade parfym, målade läpparna röda, tog på sig kavaj också skorna. Sedan gick hon på möten, luncher eller kalas och aldrig var hon riktigt samma mamma som hemma-mamman. Det märktes när hon bjöd hem folk till oss eller jag var medtvingad någonstans. Hon konverserade sakligt och lugnt, skrattade mycket och hade ett myndigt beteende som fick folk omkring henne att lyssna.
Där stod jag och tittade på henne och undrade hur man blev en sådan som min mamma, en sådan som stod i ett rum och tog plats och som folk lyssnade på. En sådan som vågade prata och skratta och strålade av självförtroende.
Ibland provade jag hennes skor och de passade aldrig. Jag haltade omkring i fyra nummer för stora stövlar, vinglade på klackar och fötterna halkade omkring över sulorna. Knäna böjdes av svindeln och obalansen, jag snubblade mig fram till spegeln i hallen. Där stod jag i min urtvättade, ärvda tröja som smet åt över tjockismagen, mormors stickade, fula yllebyxor i ett par vackra, skinande svarta stövlar som inte passade alls.

När jag lämnar mjukisbyx-Elin, hemma-Elin och lägenheten försöker jag lämna den lilla, livrädda tjejen där med. Jag drar på mig mina stövlar som klapprar mot köksgolvet när jag springer runt och neurotiskt kollar kaffebryggare och spisplattor en sista gång. Sedan vänder jag mig neråt och ser på dem, pratar med den lilla, livrädda jantetjejen.
- Ser du nu?, säger jag, skorna passade ju till sist. Jag kom ju i dem, jag är redo nu.