Tredje delen i följetongen om min knytteröst från de senaste två inläggen kommer här:
De senaste veckorna har jag hittat en annan motstrategi också. En materiell, påtaglig sådan. Ett sätt att förändra min identitetsposition, iklä mig en roll genom en helt bokstavlig och konrekt handling; iklä mig ett plagg.
Jag tänkte naturligtvis inte så på det när jag köpte de där svarta klackstövlarna på rea. Jag köpte dem enbart för att jag frös om mina fötter i dåliga skor och mamma Maja sa åt mig att jag faktiskt måste ha ett par riktiga skor för än så är det vinter. Jag köpte ett par stövlar och det var inte mitt första par, det är heller definitivt inte mitt första par skor med klack men det är det första par skor med klack som jag riktigt fått det här förhållningssättet till.
Så går jag en fredagkväll ensam hem från bion och tänker på skorna låter. Klackarna som slår mot asfalten, ett hej-här-kommer-jag-ljud omöjligt att undgå. Jag tänker på hur jag rör mig i dem, ryggen som automatiskt sträcks, höfterna som automatiskt rör sig mer för det går inte att smyga eller försöka gömma sig i ett par skor med klack. Kroppen anpassar sig efter de rörelser man måste ta i dem.
Några dagar senare, på jobbet, går jag fram och tillbaka i korridoren mellan receptionen och handläggningsrummet och min kollega stannar upp och ser på mig;
– Det låter så myndigt när du kommer och går. Klackarna som låter i hela korridoren. Och du ser liksom uppsträckt och auktoritär ut.
– Precis så, tänker jag och ler.
Skorna är en markering för den livrädda, lilla tjejen. Jag märker hur mitt förhållningssätt gentemot mig själv förändras i dem. Det går som sagt inte att huka sig, smyga sig fram eller försöka tassa på tå i ett par stövlar med klack. Då kan man lika gärna sträcka på alla kotor, låta stegen eka mellan husväggar och se auktoritär och vuxen ut i dem.
Så tänker jag på den livrädda, lilla tjejen och hur hon brukade prova mammas skor. Gå bort-skorna. Stövlarna eller pumpsen med klack som mamma alltid bar när hon blev någon annan än hemma-mamman. Då hon den antingen tröttgråtna eller fånfnissande i ett par slitna mjukisbyxor och urblekta tröjor förvandlades till en främmande mamma som doftade parfym, målade läpparna röda, tog på sig kavaj också skorna. Sedan gick hon på möten, luncher eller kalas och aldrig var hon riktigt samma mamma som hemma-mamman. Det märktes när hon bjöd hem folk till oss eller jag var medtvingad någonstans. Hon konverserade sakligt och lugnt, skrattade mycket och hade ett myndigt beteende som fick folk omkring henne att lyssna.
Där stod jag och tittade på henne och undrade hur man blev en sådan som min mamma, en sådan som stod i ett rum och tog plats och som folk lyssnade på. En sådan som vågade prata och skratta och strålade av självförtroende.
Ibland provade jag hennes skor och de passade aldrig. Jag haltade omkring i fyra nummer för stora stövlar, vinglade på klackar och fötterna halkade omkring över sulorna. Knäna böjdes av svindeln och obalansen, jag snubblade mig fram till spegeln i hallen. Där stod jag i min urtvättade, ärvda tröja som smet åt över tjockismagen, mormors stickade, fula yllebyxor i ett par vackra, skinande svarta stövlar som inte passade alls.
När jag lämnar mjukisbyx-Elin, hemma-Elin och lägenheten försöker jag lämna den lilla, livrädda tjejen där med. Jag drar på mig mina stövlar som klapprar mot köksgolvet när jag springer runt och neurotiskt kollar kaffebryggare och spisplattor en sista gång. Sedan vänder jag mig neråt och ser på dem, pratar med den lilla, livrädda jantetjejen.
- Ser du nu?, säger jag, skorna passade ju till sist. Jag kom ju i dem, jag är redo nu.
Det sista inlägget
7 timmar sedan
5 kommentarer:
Here goes nothing (said Freud):
Antagligen har du det lilla Knyttet att tacka för att du är där du är idag, för hade du inte ansträngt dig så förbannat för att överbevisa henne om att hon har/hade fel så…
Se’n är det ju otroligt trist att barn ska behöva må illa öht, men det är den bistra verkligheten.
För att backa tillbaka igen så tycker jag att jag ofta ser små Knytten som växer upp och (till slut) blir medvetna, modiga och faktiskt då&då lyckliga människor. De som inte var Knytten som små är oftare antingen nöjda med mindre eller blir stora Knytten (huvva) istället.
Jag tänker ibland på tjejerna (och killarna) som var ballast, häftigast och snyggast när man var liten, och med liten menar jag tills man gått ut gymnasiet. Vad hände med dem sedan? De flesta är inte alls så häftiga längre. Om jag ska redovisa de jag kände så är många av grabbarna hantverkare och tjejerna jobbar inom vård och omsorg. Inga akademiker direkt. Grabbarna börjar vid 35-års ålder bli lite slitna och de en gång så färgsprakande tjejerna likaså. Grå möss har de blivit, nästan hela bunten…
Det är svårt att släppa dylika tankar offentligt utan att låta klassande, men det verkar som om att de som var coola en gång ofta inte var/är tränade tänkare. Kanske beroende på att de inte behövde fundera så mycket på sig själva utan klarade sig på ren talang och/eller utseende då i början för längesen.
De som (jag tycker) är coola idag är ofta de som var de lite utanför, kanske mobbade, nördarna. De har pluggat, doktorerat, fixat sköna jobb, utvecklats som människor och lever i en större värld.
Jag har själv ett Knytte som fortfarande följer mig, och även om det inte är så roligt alla gånger hade jag nog inte heller pluggat till läkare idag (ett litet helvete i sig om än ack så roligt) utan dess gnälliga existens.
Ett sista apropå, och det är om lycka, att må bra, vara nöjd (och kanske om barn som mår dåligt). Det finns idéer om att människan rent genetiskt är designad att inte vara lycklig, att helt enkelt inte vara nöjd. Och att denna egenskap är det som genom historien har drivit och fortfarande driver oss framåt. Skillnaden mellan då och nu är väl att vi idag har blivit medvetna om att så kanske är fallet. Men det visste du säkert redan :)
Allt gott // Berander
men jag kan så seriöst bli förbannad på folk som menar att bli hantverkare eller jobba inom vård och omsorg inte är häftiga och att vara akademiker är att föredra. då har man lyckats. då är man duktig. vem fan menar man med det? man kan väl vara sjukt driven eller lyckad även om man jobbar som undersköterska? och vem säger att alla måste vara så jävla häftiga hela tiden? är det verkligen viktigt?
åh jag blir så trött på dom här snobberifasonerna. du jobbar ju själv inom vård och omsorg, men du är kanske inte så grå eftersom du är lakare? och det är ju en helt annan sak. eller?
det är jävligt tur att det finns "grå" och tysta små möss och som jobbar arslet av sig för att vi andra ska kunna ägna oss åt att plugga i 20 år.
(och ja, jag är inte dum, jag fattar vart du ville komma med inlägget, men jag blir så trött på sånt där)
berander: jag tror absolut på någon slags revanchlystnad som drivkraft i det man gör. det behöver inte vara mot någon/några specifikt, det räcker kanske med en barndom då man gick runt och var livrädd och inte tyckte att man kunde ngnting och inte vågade ta plats. att man gör en revanch mot ett förflutet, visar för sig själv att JAG KAN VISST. jag tror aboslut att det är en drivkraft för många och att många som blivit framgångsrika inom t.ex. kultur eller universitetsvärlden har ett förflutet som några slags underdogs. fast samtidigt var ju jag också ett litet knytte som i alla tider fått höra att jag var jättebegåvad och skulle gå långt, även om jag ju var tönten just då. det här från fucking åmål om att man blir lycklig om 25 år om man är mobbad på högstadiet, klart det ligger någonting i det.
hannah: jag håller otroligt mycket med dig och jag hoppas att du inte trodde att det var dit jag ville komma. som jag skrev i ovanstående kommentar handlar det om en revanch mot jag kan inte/jag vågar inte-rösten, ingenting annat. den var lika dominerande när jag började på mitt jobb inom vården för snart två år sedan som den är när jag räcker upp handen på ett akademiskt seminarium. jag har flera gånger skrivit om hur mycket jag kräks på den nya sortens klassindelning, som det någonstans handlar om. där den kreativa klassen blir någon slags elit som gjort allt av sina möjligheter och blivit Lyckade. medan folk som jobbar inom vården eller liknande betraktas som losers som inte vågat följa sina drömmar. som att alla MÅSTE vilja bli någonting Större, bli Lyckade vad fan nu lyckad är. det skulle inte existera någon kreativ klass av folk som pluggar i 20 år om det inte fanns dem som jobbade arslet av sig för dem, precis som du skrev och jag vill verkligen aldrig inta den positionen att jag är den Lyckade och mina kollegor på jobbet som jag fortfarande jobbar på ca en dag i veckan inte är det. eller att folk jag umgås med; smarta, kreativa, driftiga människor som självmant valt att jobba på affär eller utbilda sig till vårdbiträde/sjuksköterska inte är det heller. eller hur jag märkts att folk i akademiker/kulturkretsar talar till mig annorlunda och finner mig mer intressant nu när jag säger att jag pluggar genus jämfört med när jag sa att jag jobbar administrativt inom vården. nu har jag potential att Bli Någon igen. jag håller fullständigt med dig. om du inte läst detta inlägg, check it out, en längre utläggning på samma ämne:
http://sakerunderhuden.blogspot.com/2007/05/jag-trodde-aldrig-att-jag-r-2007-skulle.html
Nej, det var ingen kritik mot dig utan mer mot kommentaren över min. Och inte kritik mot kommenteren i sig utan bara likhetstecknet mellan vård och omsorg och hantverk som grått, tråkigt och misslyckat.
Hanna:
Jag förstår att du blir förbannad, jag blir det själv över det jag skrev.
Självklart kan man var häftig utan att ha läst en rad utöver grundskolan och jag blir duktigt imponerad när jag möter dessa människor.
Vem som sagt att man måste vara så jävla häftig? Alla (vi) som ingår i vår ungdomsfixerade kultur skulle jag lite tillyxat kunna säga.
Jag skrev det första inlägget som om jag riktade mig till mitt lilla Knytte, det som fortfarande är litet, osäkert och inte tror sig duga någonting till. Det lilla Knyttet behöver höra att bara för att man är ball som 15-åring är det inte alls säkert att man har så jävla kul om 10 år.
Snobberifasoner: jag jobbar inte ens ännu, är just nu med.stud. T4 på läkarutbildningen och förstod för länge sedan att alla delar behövs i vårdapparaten. Som vikarierande underläkare och/eller AT-läkare står man inte heller speciellt högt i kurs. Jag är också väl medveten om att det behövs en bas av ”grå” för att andra (lika grå) ska kunna spetsa sig. Tillika är jag tacksam för min chans och möjlighet.
Elin (och Hanna): du skriver det så bra i http://sakerunderhuden.blogspot.com/2007/05/jag-trodde-aldrig-att-jag-r-2007-skulle.html
Jag skriver lätt under på det där.
Skicka en kommentar