Att hoppa fallskärm

Navid, jag gillar din nya bloggidé.
Men måste det vara så stort, de där 365 sakerna som man ska våga göra? Borde det inte handla mer om vad varje människa gör för att utmana sig själv, bryta sina egna mönster och utvecklas? Små, små käppar i identitetsmaskineriet som gör att man omskapar sig själv och förhindrar sig själv från att stagnera och cementeras i mönster och roller.
De där sakerna man bör våga göra. Handlar de inte i grunden om att identiteten måste hållas flytande genom personliga utmaningar och avbräck mot gamla roller? Jag vågar göra någonting som jag aldrig har gjort förr. Jag gör ett medvetet avbrott i de mönster som jag hamnat i. Däri ligger modet. Modet är alltid personligt.

Du vågar hoppa fallskärm.
Det gör inte jag.
Jag är inte intresserad av att hoppa fallskärm. Jag har andra sätt att hoppa fallskärm på.
Jag hoppade i fredags på Djungeltrummanfesten när jag gjorde det aktiva valet att gå fram till den där tjejen som jag spanat in på dansgolvet. Istället för att vara övertygad om att hon var straight och aldrig våga göra aktiva val, utan bli passivt heterouppraggad, gick jag fram till henne, strök över hennes arm och viskade i hennes öra att hon var väldigt vacker.
Naturligtvis var hon straight, det är inte poängen.
Jag vågade, jag hoppade.
Jag hoppade häromdagen när jag gick på ett jobbmöte som jag inte visste hur det skulle sluta och där jag tackade ja till jobb som jag inte riktigt vet hur det ska genomföras eller hur jag ska manövrera åt rätt håll. Jag vet innerst inne att jag kan göra ett bra jobb, men jag har svårt att övertyga min janteröst om det. Men jävlar. Jag hoppar.
Jag hoppar fallskärm varje dag när jag efter en halvtimmes morgonpromenad och slagsmål med mig själv sätter mig med den jävla romanen och bestämmer mig för att det är en roman, den är värd att tas på allvar och den ska bannemej skrivas klart.
Jag diskuterar med mig själv om huruvida jag ska vänta med flytt Göteborg-Stockholm tills jag har en mer säker tillvaro i nya staden, eller om jag ska flytta redan om ett par månader fastän jag saknar jobb. Det är ett förjävla hopp i så fall.
Jag hoppar fallskärm varje morgon när jag bestämmer mig för att kliva ur sängen och göra det till en jävligt bra dag istället för att ligga kvar och strunta i allt.

Jag hoppar hela tiden, det är mina personliga fallskärmshopp. Vilka är dina?

Fotnot: Inför att skriva detta inlägg ingick jag i en identitetsfusion mellan Bob Hansson och Mia Thörnblom. Sorry. Jag är tillbaka som mig själv senare eller imorgon.

I've got my best shoes on and I'm ready for it all (eller: Jag och lilla knyttet del 3)

Tredje delen i följetongen om min knytteröst från de senaste två inläggen kommer här:

De senaste veckorna har jag hittat en annan motstrategi också. En materiell, påtaglig sådan. Ett sätt att förändra min identitetsposition, iklä mig en roll genom en helt bokstavlig och konrekt handling; iklä mig ett plagg.
Jag tänkte naturligtvis inte så på det när jag köpte de där svarta klackstövlarna på rea. Jag köpte dem enbart för att jag frös om mina fötter i dåliga skor och mamma Maja sa åt mig att jag faktiskt måste ha ett par riktiga skor för än så är det vinter. Jag köpte ett par stövlar och det var inte mitt första par, det är heller definitivt inte mitt första par skor med klack men det är det första par skor med klack som jag riktigt fått det här förhållningssättet till.

Så går jag en fredagkväll ensam hem från bion och tänker på skorna låter. Klackarna som slår mot asfalten, ett hej-här-kommer-jag-ljud omöjligt att undgå. Jag tänker på hur jag rör mig i dem, ryggen som automatiskt sträcks, höfterna som automatiskt rör sig mer för det går inte att smyga eller försöka gömma sig i ett par skor med klack. Kroppen anpassar sig efter de rörelser man måste ta i dem.
Några dagar senare, på jobbet, går jag fram och tillbaka i korridoren mellan receptionen och handläggningsrummet och min kollega stannar upp och ser på mig;
– Det låter så myndigt när du kommer och går. Klackarna som låter i hela korridoren. Och du ser liksom uppsträckt och auktoritär ut.
– Precis så, tänker jag och ler.

Skorna är en markering för den livrädda, lilla tjejen. Jag märker hur mitt förhållningssätt gentemot mig själv förändras i dem. Det går som sagt inte att huka sig, smyga sig fram eller försöka tassa på tå i ett par stövlar med klack. Då kan man lika gärna sträcka på alla kotor, låta stegen eka mellan husväggar och se auktoritär och vuxen ut i dem.

Så tänker jag på den livrädda, lilla tjejen och hur hon brukade prova mammas skor. Gå bort-skorna. Stövlarna eller pumpsen med klack som mamma alltid bar när hon blev någon annan än hemma-mamman. Då hon den antingen tröttgråtna eller fånfnissande i ett par slitna mjukisbyxor och urblekta tröjor förvandlades till en främmande mamma som doftade parfym, målade läpparna röda, tog på sig kavaj också skorna. Sedan gick hon på möten, luncher eller kalas och aldrig var hon riktigt samma mamma som hemma-mamman. Det märktes när hon bjöd hem folk till oss eller jag var medtvingad någonstans. Hon konverserade sakligt och lugnt, skrattade mycket och hade ett myndigt beteende som fick folk omkring henne att lyssna.
Där stod jag och tittade på henne och undrade hur man blev en sådan som min mamma, en sådan som stod i ett rum och tog plats och som folk lyssnade på. En sådan som vågade prata och skratta och strålade av självförtroende.
Ibland provade jag hennes skor och de passade aldrig. Jag haltade omkring i fyra nummer för stora stövlar, vinglade på klackar och fötterna halkade omkring över sulorna. Knäna böjdes av svindeln och obalansen, jag snubblade mig fram till spegeln i hallen. Där stod jag i min urtvättade, ärvda tröja som smet åt över tjockismagen, mormors stickade, fula yllebyxor i ett par vackra, skinande svarta stövlar som inte passade alls.

När jag lämnar mjukisbyx-Elin, hemma-Elin och lägenheten försöker jag lämna den lilla, livrädda tjejen där med. Jag drar på mig mina stövlar som klapprar mot köksgolvet när jag springer runt och neurotiskt kollar kaffebryggare och spisplattor en sista gång. Sedan vänder jag mig neråt och ser på dem, pratar med den lilla, livrädda jantetjejen.
- Ser du nu?, säger jag, skorna passade ju till sist. Jag kom ju i dem, jag är redo nu.

Min inre Kanye West (eller: Jag och lilla knyttet, del två)

Jag skrev sådär långt igen och sen blev jag trött så det här är alltså fortsättningen på föregående inlägg som förmodligen kommer att bli en följetong i åtminstone tre delar.

Motstrategier alltså. Att lära sig leva med den där gnyende kan inte, vågar inte – rösten inuti, att konstant prata emot en röst från en överviktig, livrädd, skitblyg liten tjej som inte vågar någonting och som inte får ta plats alls. Att gång på gång lyckas stryka henne över håret och säga att det är lugnt, jag fixar det här eller be henne sluta dra sitt tröttsamma jantetjat om att jag är pinsam när jag tar för mycket plats och gapar efter för mycket.
Lilla knytte-rösten. Vanligtvis hjälper det att förklara för henne att johodå, jag klarar det här visst och jag gör det på egen hand, utan någon som måste beskydda mig eller rädda mig. Jag får ta såhär mycket plats, jag lovar. Och om inte annat kan jag säga till henne att jag faktiskt struntar i om jag inte vågar eller riktigt kan, för det här är så kul och jag brinner för mycket för allt jag gör för att kunna avstå. Det vore ju faktiskt bara riktigt dumt.

Men ibland räcker inte mitt vuxna jag av självförtroende, det sunda förnuftet eller brinnande-argumentet till. Det är då som jag tar till andra knep.
Det första är att tänka på Kanye West. Ni vet, Kanye, mannen som tagit egoboostande och självförtroende till en helt ny level. Som faktiskt gång på gång passerar gränsen till pinsam gällande att vara full of himself. Som är så fullständigt, odistanserat galen i sin egen begåvning att han gång på gång uttalar sig om den i intervjuer, lackar ur totalt när han inte får priser han blivit nominerad till och utmålar sig själv till den absolut bäste och störste.
I stunder då knytterösten börjar pipa tänker jag på honom.
What would Kanye do? är mitt konstanta mantra precis som frikyrkliga kids springer runt med What would Jesus do?- armband på sig (no further jämförelser mellan Kanye och Jesus här, utom möjligen av honom själv då).

Om Kanye West till exempel hade en blogg med rätt många läsare och om Kanye West gjort en bloggbok av den bloggen skulle han knappast vara jantemesig och livrädd för att vare sig vara stolt över den eller försöka sprida den. Kanye West skulle troligen skrika ut att;
- Yo muthafuckas! You know I have this blog that is like THE SHIT you know and like the best fucking blog ever written and you know now I’ve made this shit into a fucking book you know man and it’s the best fucking book ever written so you better all buy it niggas!
Om Kanye West skulle sätta sig i ett möte med en gigantchef inom Västra Götalandsregionen och kritisera deras mångfaldsarbete skulle han knappast trippa in livrädd och ursäkta sig för den kritik och de frågor som skulle följa, skräckslaget medveten om den pondus som chefen besatt och han saknade. Han skulle snarare vräka sig in i rummet, slänga sig ner på en stol och säga något i stil med;
- So this is me, Kanye West, the best fucking genusstudent ever existed. And I have looked at this freakin’ mångfaldspolicy of yours and I have a lot to say about it and a lot to ask so you better shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it man.
Om Kanye West skulle dejta någon eller träffa gamla spöken (därmed inte sagt att jag gör det, det här är ju ett rent hypotetiskt resonemang till följd av min nya integritetspolicy) skulle han knappast komma dit med bultande hjärta och vara lite smånervöst fnittrig. Han skulle självsäkert slå sig ner och le, totalt medveten om sin egen attraktionskraft och storhet med en blick eller mun som sa att;
- Yo baby, you should be so lucky if you were my hoe, you know that right?

Poängen är alltså inte att jag vare sig kommer springa runt och skrika att bloggboken är the best fucking book ever written, sätta mig på ett möte med en mångfaldsansvarig och börja prata hiphoplingo eller kalla eventuella, rent hypotetiska, flings för mina hoes.
(Eller okej. Angående det sista så kallade jag ju Amsterdamsflickan för one of my hoes tredje gången vi sågs. Och någon månad in i förhållandet med mannen började han nästan dagligen säga I’m your hoe till mig eftersom han väl märkte hur mycket jag gillade det. Men det är alltså något som bara sker med människor som känner mig hyfsat väl och som jag känner mig bekväm med.)

Poängen är att min inre Kanye West fungerar som en motvikt, en motröst till den där pipande, livrädda janterösten tillhörande mitt förflutna. Han går över gränsen till hur ego man får vara, hon vågar ingenting. Tillsammans blir de en blandning, en duett som tillsammans i bästa fall kan skapa en balans av lika delar vågande och någon form av självdistans.

Det var del två av Jag och lilla knyttet. Del tre kommer inom kort.