Att hoppa fallskärm

Navid, jag gillar din nya bloggidé.
Men måste det vara så stort, de där 365 sakerna som man ska våga göra? Borde det inte handla mer om vad varje människa gör för att utmana sig själv, bryta sina egna mönster och utvecklas? Små, små käppar i identitetsmaskineriet som gör att man omskapar sig själv och förhindrar sig själv från att stagnera och cementeras i mönster och roller.
De där sakerna man bör våga göra. Handlar de inte i grunden om att identiteten måste hållas flytande genom personliga utmaningar och avbräck mot gamla roller? Jag vågar göra någonting som jag aldrig har gjort förr. Jag gör ett medvetet avbrott i de mönster som jag hamnat i. Däri ligger modet. Modet är alltid personligt.

Du vågar hoppa fallskärm.
Det gör inte jag.
Jag är inte intresserad av att hoppa fallskärm. Jag har andra sätt att hoppa fallskärm på.
Jag hoppade i fredags på Djungeltrummanfesten när jag gjorde det aktiva valet att gå fram till den där tjejen som jag spanat in på dansgolvet. Istället för att vara övertygad om att hon var straight och aldrig våga göra aktiva val, utan bli passivt heterouppraggad, gick jag fram till henne, strök över hennes arm och viskade i hennes öra att hon var väldigt vacker.
Naturligtvis var hon straight, det är inte poängen.
Jag vågade, jag hoppade.
Jag hoppade häromdagen när jag gick på ett jobbmöte som jag inte visste hur det skulle sluta och där jag tackade ja till jobb som jag inte riktigt vet hur det ska genomföras eller hur jag ska manövrera åt rätt håll. Jag vet innerst inne att jag kan göra ett bra jobb, men jag har svårt att övertyga min janteröst om det. Men jävlar. Jag hoppar.
Jag hoppar fallskärm varje dag när jag efter en halvtimmes morgonpromenad och slagsmål med mig själv sätter mig med den jävla romanen och bestämmer mig för att det är en roman, den är värd att tas på allvar och den ska bannemej skrivas klart.
Jag diskuterar med mig själv om huruvida jag ska vänta med flytt Göteborg-Stockholm tills jag har en mer säker tillvaro i nya staden, eller om jag ska flytta redan om ett par månader fastän jag saknar jobb. Det är ett förjävla hopp i så fall.
Jag hoppar fallskärm varje morgon när jag bestämmer mig för att kliva ur sängen och göra det till en jävligt bra dag istället för att ligga kvar och strunta i allt.

Jag hoppar hela tiden, det är mina personliga fallskärmshopp. Vilka är dina?

Fotnot: Inför att skriva detta inlägg ingick jag i en identitetsfusion mellan Bob Hansson och Mia Thörnblom. Sorry. Jag är tillbaka som mig själv senare eller imorgon.