När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.
Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.
Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.
9 kommentarer:
I mina ögon har vi arbetarbarn inget att förlora. Vi är födda på ruta ett med skuldsatta föräldrar, arbetslöshet och hela den grejen. Det värsta som kan hända när vi tar i ända från tårna i jakten på drömmarna är att vi får börja om.
Ja. Man kan Lika Gärna.
Bra text, men jag tycker delvis att det är våra föräldrars förtjänt/fel att vi blivit så måna om att förverkliga oss själva. En av mina professorer brukar kalla oss "den applåderade generationen" eftersom vi sedan vi var små fått höra att vi kan bli vad vi vill, skjutsats till alla aktiviteter vi tagit oss för och uppmuntrats i allt kreativt arbete. Det är ju grymmare än att t ex fostras till att ta över farsans firma. Samtidigt blir det jävligt jobbigt med alla valmöjligheter och det blir dessutom sjukt påfrestande om man inte lever upp till sina drömmar. Thomas Ziehe och blablala... Att misslyckas är ju bland det fulaste man kan göra i vår nyliberala värld.
Tack Elin! Nu grinar jag och lovar mig själv att hålla benhårt i mina drömmar.
Kan nog vara så. Själv satt jag igår och konstaterade att jag ville ha en ny bil och inte en begangnad.... och sen insåg jag hur fånig jag var. Jag som inte bryr mig om statusprylar utan vill vara "akademiker och har mina saker i huvudet".
Men det var något innuti mig som påminde om Scarlett och "jag ska aldrig mer vara hungrig" även om det i mitt fall blev "jag vill aldrig mer vara fattig/äta linsgryta för att det är billigt" ;)
ano och kristoffer: ni går båda in på något som utelämnades i inlägget, för att för en gångs skull hålla mig hyfsat kort och behålla samma tanke i hela inlägget.
men det är ju en riktigt jävla förenklad klass-analys som jag gör, enbart baserad på socioekonomiska faktorer. håller med dig kristoffer, vi är den applåderade generationen och det är våra föräldrars förtjänst eller fel. jag har ju alltid blivit uppmuntrad att följa mina drömmar, fått höra att jag är begåvad, att jag ska bli ngt stort osv. är dessutom uppvuxen i ett hem med kontextuellt sett stort kulturellt kapital. naturligtvis spelar det också en väldigt stor roll.
julia: ja, det är lika bra.
huskorset: tack! och kul att du kom fram och hejade på bokmässan.
chall: man slåss ju alltid med begäret efter statusprylar och ekonomiskt kapital. bara för att man har kulturellt kapital och är akademiker innebär det ju inte att man är avskärmad från konsumtionskultur och statusjakt på andra håll. just nu är jag rätt lugnt i att ha kasst med pengar så länge jag får göra det jag allra helst vill på dagarna. å andra sidan lär jag kanske inte tänka likadant när CSN-skulderna ska återbetalas. men den dagen, den sorgen.
CSN-lån är fett raplife. Leva över sina tillgångar.
Som quegger (har du tagit patent på det där? Isf - det där var Kristoffer Viitas uttryck OBS!) är jag generellt svag för alla förklaringsmodeller av ens beteende och liv som går att förklara i termer av rap life eller queer. Vilket har visat sig vara jävligt mycket. Nu även CSN-lån.
O du gör det igen! Ikväll har du fått en trogen läsare... Jag har ofta tänkt på hur vi som växte upp under nittiotalskrisen blev. Roligt att läsa någon annans funderingar.
Skicka en kommentar