16 oktober 2008

Här är där där man är

Jag går genom Vasastans allé, sparkar löv och andas höstluft och på Mitt andra hem väntar min extended family som varje måndag eller tisdag då vi ses och jag tänker på hur bra allting är, just nu, den här staden, det är bra. Här finns de jag älskar, de hemvana kvarteren, grannen med rödvinet och nymalt kaffe några dörrar bort, min utökade familj och alla bekanta och mitt liv av författande, frilansande, forskningsprojekt, extrajobb och humaniorakurser och som jag älskar den här staden, trots allt.

Jag tänker på Stockholm och jag tänker hur jag längtar bort, men kanske vänta till hösten, och jag ler lite åt hur vi alltid skjuter på våra planer och hur det har blivit ett sätt att leva. Att skåla i de där ölglasen på Andra långgatan om att nu till våren, då jävlar drar vi. Sedan blir vi kvar och äter en libapizza på Mitt andra hem, dricker en flaska Ecologica innan vi drar på Pustervik istället och kanske är det bara vår längtan som vi behöver. Inte mer.

Så tänker jag och då ringer telefonen från det där arbetet som jag har sökt i Stockholm, kan jag komma på en intervju? Ja, javisst. Arbetet som jag vill ha på riktigt, som verkligen skulle kännas roligt och fantastiskt och utvecklande. Så kommer jag in på Mitt andra hem och vi skrattar så vi gråter tillsammans tills vi blir utkörda vid stängning och känslan i mig av både förväntan och sorg.

De kommande dagarna två är jag i Stockholm. Jag ska gå på en arbetsintervju. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Det vore fantastiskt. Då flyttar jag snart till Stockholm. Det är förmodligen bra. Ny luft i lungorna, ny utmaning och ny asfalt under fötterna.
Men jag måste inte ha det här jobbet. Får jag det inte blir jag förmodligen kvar i Vasastans allé och skrattande tårögd på Mitt andra hem ett halvår till. Det är helt okej det också.

ps. Jag vill tacka alla för alla kloka kommentarer till föregående inlägg om klass och klasstillhörighet. Ni har kommit med så många utvecklande, smarta tankar och delat med er av era egna erfarenheter och jag vill bara sätta mig och bläddra i mina kompendier i Genushistoria om arbetarrörelsen och machoideal. Vi återkommer i frågan, eller hur?

10 kommentarer:

isabelle sa...

identifikation. Jag har alltid varit en sån som suttit vid köksfönstret på alla hemmafester och tittat ut och följt tågledningarna med blicken och längtat bort till nåt större och vackrare, och skapat mig en identitet i längtanskapet. Nu när jag är lyckligare än nånsin längtar jag fortfarande bort och förvånas över det. kanske är den där inneboende längtan och viljan bortom en ren reflex, en placebogrej, en fantomsmärta. och en del av en själv.

Huskorset sa...

Just för att du inte måste ha jobbet tror jag att du får det. Sån´t märks. Lycka till.

Anonym sa...

Och här har man alltid meeeeed sig, här har man alltid meeeeed sig!

brinna eller försvinna sa...

Lycka till!

Erik sa...

Jag tror du skulle trivas bättre i Malmö. Åtminstone skulel vi i Malmö trivas bättre om du var här. :)

Kristofer sa...

Det här var kanske inte din avsikt, men vilken bra och välskriven text. Och sen är jag lite svag för Göteborg med (har bott där för tre år sen för längesen). Hoppas du inte har nåt emot att jag länkar din blogg från mig?

Elin sa...

Isabelle: vackert och sant beskrivet. fantomsmärta och del av en själv, absolut.

Huskorset: Tack!

anonym: Du, den fastnar i skallen värre än I kissed a girl. Märkte jag efter att jag hade skrivit inlägget.

brinna eller försvinna: Tack!

erik: Men det är så hiskeligt långt till Norrland från Malmö. Det är redan för långt från Göteborg, tycker hemlängtande patrioten som ändå aldrig vill bo i Norrland igen. Men tack för fin komplimang!

Kristofer: Självklart var det min avsikt, det är det med alla mina texter. Självklart har jag ingenting emot länkning heller.

Anonym sa...

tips:
http://www.ur.se/Vuxen/Radio/Barnaministeriet/

Anonym sa...

oj, knepig länk, det handlade i alla fall om unga anorektiker!

Elin sa...

Tack! Jag ska kolla in den!