19 oktober 2008

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

14 kommentarer:

Kristoffer Viita sa...

Jag vet inte om kollektiv erfarenhet är bättre än individuell.
Jag tror att det är bra att ifrågasätta tyngden som erfarenhet verkar ha som argument överhuvudtaget. Jag har inte läst den f-ordet eller pittstim. Vetti fan om jag kommer orka.

Grovt Initiativ sa...

den där självgoda fonden kände jag också. duktigt störigt alltså.

elin sa...

kristoffer: Nej, jag tycker inte heller att kollektiv erfarenhet är bättre än individuell. Absolut inte. Snarare är det just tyngden som erfarenhet har fått som argument, som jag ifrågasätter. Sedan ifrågasätter jag ju mer i vilken mån den individuella erfarenheten är intressant. När tillför den något och när används den bara i marknadsföringssyfte av den egna identiteten? Flera av texterna i F-ordet är, som skrivet, bra exempel på det sistnämnda.
Jag undrar lite vad som händer mot den allmänna akademiska och "fin"kulturella avogen mot känslobaserad argumentation när alltmer i samhällsdebatten bygger på erfarenhet och personliga attityder. Jämställdhetsdebatten är ju i sina sämsta stunder bara en jävla sandlåda av "amen durå!"-argument.

Grovt: Duktigt störigt var ordet. Liksom hela texten för den delen.

anakonda sa...

när man pratar kollektivt och inte anknyter till egna erfarenheter försöker man göra anspråk på objektivitet och sanningar, jag tror det är därför jag förespråkar individualistiska berättelser snarare än kollektiva sk sanningar. alla politiska åsikter bottnar i egna erfarenheter. jag är så mkt en produkt av 80-talet.
tyngden är såklart viktig, marknadsföring av sig själv är däremot jävligt tråkig läsning.

Grovt Initiativ sa...

texten i sig ja, men i kinda liked poängen faktiskt

Znai sa...

Skönt att du tar upp nåt som jag själv (haha, jagjagJAG) funderat över, fast kanske i andra termer. Har tänkt länge på hur man ska formulera den där... självupptagenheten eller vad man ska säga som finns i debatten just nu. Just marknadsföringen av den egna identiteten som du säger. Och i den där marknadsföringen ligger nåt annat som jag tycker är jävligt irriterande och obehagligt - tanken att bara för att JAG upplever det såhär så är det så, kanske inte för alla men i alla fall för många. Får inte ihop det med allt prat (från samma "självupptagna" skribenter/debattörer ofta) om att den feministiska rörelsen är för trång och likriktad och att vi måste se till vår inbördes olikhet.

Men samtidigt - det personliga ÄR politiskt. Ibland. Såklart.

Elin sa...

annakonda: jag tycker samtidigt att man ibland, relativt ofta, gör anspråk på någon form av sanning genom att berätta sin egen erfarenhet. det är väl iofs det som är poängen med vurmandet för erfarenhet som argument. att man därigenom lättare kan göra anspråk på validitet än om man bara hänvisar till teorier och tankar.
läste en kritik i DN mot den feministiska debatten idag med utgångspunkt i senaste numret av Bang, där hon klagade över att ingen längre gör anspråk på sanning utan att allting bara handlar om attityder. jag tror att det också är en del av individualistiska självhävdandet genom erfarenheter. man berättar inte sin sanna historia, man hänvisar istället den man är och vilka attityder man har till sina erfarenheter. öh nu uttryckte jag mig luddigt. men jag tror jag är inne på något spår iaf.

grovt: jag gillade inte poängen heller, men jag gillar å andra sidan ingenting - oavsett åsikt - i dagens abortdebatt. det är bara känslomässiga argument hit och dit och många vinklar som glöms bort. kommer väl nåt inlägg om det snart.

znai: ja absolut, du har en poäng. tror det går in lite i diskussionen ovan riktat till annakonda ang. göra anspråk på sanning.

Sigrun sa...

Jeg tenker at å skrive om egne erfaringer med samfunnets institusjoner og samfunnets tabuer - jeg skriver mye om overgrep mot barn - må vel være bra. For hva er alternativet? De fleste politikere i alle fall her i Norge er ikke opptatt av konsekvensene av dette problemet, og bare et lite mindretall av fagfolk er det. Samtidig pleier jeg også nettopp å vise til faglitteratur. Men siden jeg selv ikke er en profesjonell, så synes jeg det er vanskelig å skrive bare "objektivt" om det. Skal man da heller holde kjeft - og være et "riktig" offer?

Elin sa...

sigrun: Absolut inte! Jag menade absolut inte all personlig erfarenhet. Det handlar mer om hur man använder den. Jag tänker precis som du när jag skriver mycket om självskadebeteende och anorexia. Jag har inifrånperspektiv på det här, jag kan berätta min historia och man kan inte läsa sig till den kunskapen via fackböcker och politiker har bara den objektiva kunskapen. Då har man en drivkraft som går beyond självhävdelsen och framhävandet av identiteten. Stort lycka till med ditt viktiga skrivande.

Maria Niemi sa...

Kul att du kommenterat min text! I mitt fall tänkte jag först skriva utifrån mitt filmarbete, men i samråd med Petra insåg vi att det skulle förstöra min film (jag kan ju inte avslöja min films historia, för då är det ingen vits att jag gör filmen), så därför bestämde vi att jag skulle koppla det till mina egna erfarenheter.

Självklart går det att skriva om femme utan att koppla det till sig själv. Jag är ju själv inte femme. Likväl är femininitet nedvärderat i samhället och det är det som gör mig så förbannad.

I övrigt är ju F-ordet ett svar på den kollektivistiska feminism som förts tidigare, som utelämnar en hel del aspekter. En vitamininjektion i debatten helt enkelt.

Nog för att jag börjar bli rätt trött på individualism i andra fall, men feminismen behöver den till viss del.

Sen blir det skönt att gå vidare.

Isobel sa...

Men står inte de två kritiska perspektiven mot varandra? Det om elit kontra folk och enskilda öden som skildras kontra kollektiva erfarenheter (slarvigt skrivet, men i alla fall)

Jag inbillar mig i alla fall att syftet med det individualiserade, allt fokus på autenticitet och identifikation är att texterna ska vara tillgängliga bortom en akademisk, specialinriktad sfär. Så vet jag i alla fall att det var med Könskrig, som jag parentetiskt också var rätt missnöjd över (även om jag var hyfsat nöjd med min egen text) att vi aktivt uppmanades att lägga in våra jag och våra erfarenheter i texterna och jag uppfattade att anledningen var ökad tillgänglighet. Jag har ju också flitigt använt mig av mig själv som illustration av allehanda teser i allt möjligt skrivande, och det ger faktiskt en enkel väg till närhet till läsaren. Kanske för enkel.

Elin sa...

Maria: Aha, det fanns en bakgrundshistoria! Jo, jag förstår F-ordets ambition med att utmana den kollektiva feminismens hegemoni och komma med andra perspektiv. Det är ju antologins stora styrka och i vissa fall lyckas den verkligen. Jag tycker att det är superviktigt. Men i en del texter anser jag att det hade kunnat framgå, att man hade kunnat utmana det kollektiva, genom att uttrycka sina egna perspektiv utan att dra in sitt personjag i det hela. Gällande feminismen håller jag med dig, där behövs en subjektivitet och en mångfald som utmanar det kollektiva och förutsatta. Men inte om det sker genom att några andra hävdar sig på bekostnad av andra.
Tack för en väldigt god läsning i alla fall! Jag fick väldigt mycket tankar och inspiration av din text. Stay tuned för en längre text (förmodligen ur individualistiskt jag-perspektiv) om den.

isobel: "Men står inte de två kritiska perspektiven mot varandra? Det om elit kontra folk och enskilda öden som skildras kontra kollektiva erfarenheter (slarvigt skrivet, men i alla fall)"
Jag förstår vad du menar. Min kritik kring akademiskt och snärjigt språk som utesluter läsare riktar sig framförallt till F-ordet. Könskrig upplevde jag inte alls på det sättet. (Å andra sidan misstänker jag att det var just därför som jag inte tyckte att Könskrig gav mig så mycket nya perspektiv, medan F-ordet utmanar mig på ett helt annat sätt.)
Men frågan är vilkas perspektiv och individuella erfarenheter som är viktiga? Varken Könskrig eller F-ordet representeras ju av "folket". Det är en liten gegga av mediafolk, skribenter, kulturmänniskor och akademiker som får chansen att lyfta fram sina erfarenheter och personliga perspektiv. "Folket" förväntas bara reagera på dem och tänka till om dem.

Anna Svensson sa...

Hej Elin,

först av allt tack för peppen. Jag känner mig hedrad.

Spännande det där med att ingen vill säga sanningen längre utan hänvisar till egna erfarenheter och eget tyckande. Jag gillar det fortfarande även om jag förstår det tröttsamma i det. Men sanningar är för mig mer tröttsamma. Skriv om det! Vore asintressant.

Jag gillade Anna Ekelunds text. Tycker att det var ärligare av henne att berätta om sia egna val än att utesluta det. Om hon inte berättat om sitt dilemma och val hade hon väl kritiserats för världsfrånvändhet + moraliserande? Håller med Anna om att det finns förväntningar på vissa att göra abort. Och det är ju inte ok. tycker iaf att det var en bra text att expermentera i tanken utifrån.

Elin sa...

anna: Nu har skrivit lite om det, utifrån någon slags ingång.
Jo, du har rätt. Hade hon inte berättat om sitt eget val hade hon kritiserats för att vara moraliserande. Men hade hon inte kunnat ta den kritiken då? Det är exakt det som jag menar.