Rädda flickor får aldrig kyssa vackra flickor

Det här samtalet med min läkare var naturligtvis plockat ur sin kontext för att göra en bra poäng och kunna länka till ett par väldigt fina texter om bloggen och mitt skrivande.
Min läkare är fantastisk. Hon är den sortens läkare som jag har letat efter i hela mitt liv.
När hon sa ”Jag sätter inga diagnoser på människor. Jag tycker inte att det är intressant. Människors ångest är en reaktion på deras tillvaro just då och ett symtom för det samhälle som vi lever i. Diagnoser hjälper inte mot ångest. Det gör samtal och förändring.” var det exakt de ord som jag har letat efter inom vården de senaste tio åren och det hon sa var en fantastisk sammanfattning av det här inlägget om dagens diagnostiseringsinflation.
Hon är en jävel på individuellt bemötande. Det hittar man inte så ofta i sjukvården idag.

Att hon kan möta mig på individnivå, som någon som själv bäst vet vad jag behöver, innebär också att vi kan dra ironiska skämt om min prestationsångest och självkänsla innan vi säger kloka och reella saker. Men det som sägs då är mellan henne och mig.

Våren och sommaren med hjärtklappning, utmattning och panikreaktioner som slutligen ledde till att jag flydde till mamma i Östersund i två veckor och knappt klarade av att resa mig ur sängen gör att jag måste bli bättre på att skilja mellan mina jag. Det yttre och det inre. Det har gjort att jag blivit mycket bättre på att stänga av.
Datorn till exempel. I över ett dygn har den stått avslagen.
Det yttre jaget som ständigt reproduceras i mina texter, mitt romanprojekt, arbeten, mina andra skrivprojekt, på bloggen och runt om på Internet fick en paus. Prestationen slogs av.

Det inre jaget, fritt oberoende av bloggtexter, romanprojekt, akademiska poäng, forskningsprojekt, skribentjobb och Facebookvänner, har låtit sig fritt reproduceras.
På barer där jag diskuterat religion och subjektivitet, moral och Anais Nin som en tänkbar kvinnlig Bukowski.
På fest med billig sprit, dans och kyssar till fyra på morgonen.
I en lånad bil på dagsroadtrip med vänner. Halvt bakfyllesovande i passagerarsätet med Yeasayer i bilstereon över Hallands fuktiga höstlandskap av färger och dyner.
Skrattande och fånande smekande över en kanon vid Varbergs fästning; kolla fallossymbolen man hittat rå! och sjunga Öppna landskap med gubbröst vid stormig havsmynning.
Eller ensam en lördagkväll i lägenheten med avstängda kommunikationskanaler.
Det inre jaget som stryker mot insidan av huden; så nära får bara jag gå, och frågar:
- Mår du bra?
- Tack, jag mår bra. Jag är stryktålig som bara fan just nu.

Fotnot: Rubriken är min egen queertolkning av en gammal favoritdänga från barndomen: Kicki Danielssons Rädda pojkar. Kicki Danielsson har en connection med mitt undermedvetna som gör att hennes texter hamnar i mitt huvud och mina texter lite titt som tätt. Mer än så tänker jag inte säga om rubriksättningen. Fria tolkningar, people.