15 oktober 2008

Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till "stor litteratur eller väldigt rolig humor".
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

22 kommentarer:

P sa...

Jag har heller aldrig riktigt förstått mig på den typ av vänster som El rubiales representerar. Det stenhårt hävdade tolkningsföreträdet, den svartvita världsbilden och framhållandet av hatet och föraktet mot borgarna/medelklassen/meningsmotståndarna som något positivt. Väldigt macho på många vis.
Att det sedan så ofta är fullständigt klart att personen som uttrycker den typen av åsikter själv är fast förankrad i medelklassen gör det inte mindre underligt (nu menar jag inte att El R tillhör den kategorin, det har jag ingen aning om).

Så vad jag egentligen ville säga, Word! Dessutom var Foucault-inlägget hysteriskt roligt.

I övrigt vill jag bara säga att din blogg är precis vad jag längtat efter i flera år, utan att riktigt veta om det. SÅ välskrivet, intressant, komplext, provocerande. Jag läser ofta med ett leende, ibland igenkännande och ibland med en klump i magen av att känna mig påkommen.

/P

(Akademiker, medelklass, heterosnubbe m.m. Stavar utan vidare till Foucault, men har hittills aldrig klarat Bårdjö utan att gå till bokhyllan.)

Read me. Watch me. Be me. sa...

Wo-jävla-rd! Fan vad bra du är Elin. Du lyckas verkligen sätta ord på allt.

Hoppas f ö på kommentar/inlägg tillbaka från Rubiales. Det här kan bli intressant.

Stan sa...

Skepsisen och stigmat mot att transcendera klasstillhörighet och sätta sig i en ny kontext baserad på individuell utveckling snarare än kollektiv förändring får mig osökt att tänka på Immortal Techniques låt "The poverty of philosophy" (Ja, det är en passning till skriften med samma namn av Karl Marx":

"But, I don't consider brothers a sell-out if they move out of the ghetto. Poverty has nothing to do with our people. It's not in our culture to be poor."

Det är direkt kontraproduktivt att känna sig som / uppfattas som en klassförädare på grund av individuell utveckling.

I min mening är det just den här utvecklingen som ger nya kontaktytor mellan klasserna och bidrar till möjligheten att minska klyftorna, givetvis förutsatt att den som gör resan inte glömmer var han/hon kommer ifrån.

Anonym sa...

åh vad jag gillar dig!

Anonym sa...

åh vad jag gillar dig!

Elin sa...

p: Tack och tack för att du påpekade detta om arbetarklass-machoidealet. Jag glömde helt bort att ta med det i mitt resonemang, men det kommer säkert minst ett inlägg på ämnet maskulinitet och arbetarklasskultur och proletariat både ur historiskt och nutida perspektiv. Alla mina tankar får inte plats!
Intressant att folk verkar tycka att Bourdieu är svårare än Fåkålt.

read me...: Tack! Ja, det här skulle kunna utvecklas till en evighetsdiskussion, men jag hoppas naturligtvis på respons. Det blir intressant.

stan: Tack för en oerhört intressant och bra kommentar. Jag håller med dig till punkt och pricka, men har lite svårare att följa de tankarna i det privata (så är det ju ofta). Och att du DESSUTOM har den goda smaken att citera fantastiska Immortal Technique och en av deras grymmaste låtar dessutom. Damn.
(Är du singel?)

chall sa...

det är så mycket enklare att peka finger än att själv fundera över sina egna brister, inte sant? Jag förstår inte hur han kan se ironin från en person som gått från arbetarfamiljen till att läsa humaniora (lustigt att det är vanligt att arbetarbarn läser just "teoretiska" ämnen när universitetet kommer på tal - det är som att verklgien vilja täcka sig i superakademiska termer för att göra "klassresan" definitiv - nåja, en annan diskussion för oss längre fram ;) )

Det var väl rätt uppenbart, för mig iaf, att du drev med hela iden med att "stava till Faucalt (jag kan inte trots mina 200 plus HP....) för att vara liggbar. Superakademiska liksom.

Själv gillar jag snubbe och brud* - det är lagom arbetsklassigt ;) annars kan det ju bli väl pretto ed enbart kvinnor och män..... å andra sidan använder jag "guys" på englska - utan könstillhörighe - för alla mina vänner.

*brud, till skillnad från tjej i mitt tycke, innebär en sexuell kvinna. Tjej är mer "flicka men mer slang".... ah well, the joy of semantics...

chall sa...

För övrigt, det här med "klassresa". Bara för att du påbörjat universitetsstudier - och slutfört en del - innebär inte att du "gjort dn klassresa". Som någon sa längre ned i kommentarerna till ditt orginalinlägg, du har börjat resan.... sen är det inte samma sak som att du landat i medelklassen bara för att du börjat röra dig från synen arbetet = kroppsarbete.

Sen är ju Sverige lite lustigt nuförtiden då vi har mer än 50% på universitetet mellan ålder 19 och 27. Alla dessa som läser på universitetet kommer inte kallas medelklass efter avslutade/avbrutna studier - men dom kommer antagligen ha ett ngt mer komplicerat förhållande till sina arbeterklassvänner. Eller snarare deras vänner kommer ha ngt komplicerat förhållande till dom.

Själv insåg jag inte vilken konstig person jag var i vissa av mina vänners ögon förrän jag började doktorera. Då helt plötsligt kom "jag är faktiskt mamma/pappa vilket du inte är" med full sving - för att förklara varför vi var lika mycket värda eller dom mer.... själv försökte jag mumla att jag bara gjorde det jag ville, utan att riktigt inse precis hur revolutionärt det är när man inte har samma valmöjligheter . ... det är inte lätt när det är svårt....

Julia sa...

Tänk då på mig, som är medelklass på riktigt, OCH har massa poäng... Gissa vilken legitimitet jag tillåts om jag någonsin försöker prata klass eller politik i vissa sammanhang.

(Kolla! För en gångs skull får jag vara mest förtryckt! Tjoho!)

Bodil sa...

Been there, seen that, done that (eller vilken ordning det nu ska vara). Återigen, förtjusande bra och klipskt inlägg. Intressant med uttrycket "ekonomisk arbetarklass", eftersom jag själv brukar använda "kulturell arbetarklass" som bakgrundsbeskrivning. Jag växte upp under 60 o 70-talet i en liten by där alla arbetare hade götenehus i tegel och en volvo/saab o relativt gott om pengar. Däremot gavs noll grund till det där kulturella kapitalet som sedan blev så viktigt när man började röra sig på Universitetet. Så jag gjorde (gör kanske?) precis det som du är rädd för att göra, jag använder min arb-bakgrund som en cool asseccoar när jag ska klara mig ur potentiellt pinsamma situationer. Klassresor ain't easy. PS: Din fotnot är redan en klassiker i min bok. Hälsn Bodil

Elin sa...

ano: Jag vet inte om du råkade upprepa ditt gillande eller om det är jag som inte riktigt fattat hur man godkänner kommentarer än (eller om jag väljer ut de bästa kommentarerna och publicerar dem två gånger hehe)men tack.

chall: Jag håller verkligen med dig om att det är intressant att arbetarkidsen väljer humanoria. Har säkert gjort någon research på det där. Spännande tanke kring "brud"-ordet, jag kan nog hålla med dig. Kanske därför jag väljer det. "Brud" låter både grovt, trashigt och sexuellt, till skillnad från "tjej" som känns just mer flickigt.
Och jag håller helt med dig om det där med "klassresa". Var går gränsen för när man är medelklass? En A-kurs i humanioraämne? En examen? Några poäng? Idag läser ju som sagt 50% på universitetet. Och man MÅSTE ju skilja på olika former av kapital. Hur många som läst till en examen i humaniora kan förvänta sig att vara ekonomisk medelklass sen? Väldigt få.

julia: Jag tänker på dig, din stackare.

bodil: Jo, jag tyckte att det var viktigt att poängtera (efter en smart kommentar från någon som känner mig väl). Det kulturella kapitalet har alltid främjats och uppvärderats i min familj, väldigt mycket kultur och politiska diskussioner. Men om vi därigenom definierats som medelklass? Knappast. Det är viktigt att skilja på kapitalen, som sagt. Det har säkert gjort det lättare för mig på universitetet, det är jag övertygad om.

Nasfilartfar sa...

immortal technique är ju förstås ganska machovänster han också. och konspiratorisk. och utan spännande flow. men bra ändå på nåt sätt, jag vet...

Grovt Initiativ sa...

haha! min tur att använda fel konto/adress...

sara sa...

you go elin! bra skrivet!

och tack för att du tar den diskussion jag själv inte orkat ta. min blogg har ju aldrig haft syftet att visa upp min politiska sida, den sida som el rubiales anser att jag saknar, men som samtidigt är den sida som alla som träffat mig irl snabbt blivit medvetna om att jag har. så tack igen! du är bra.

Elin sa...

grovt initiativ: Jo, det är onekligen rätt mycket Timbuktuvänster över Immortal Technique också. Men det är ju på engelska och han säger fuck ganska ofta och då får man vara macho. Äh. Nä. Jag vet inte. Jag ska skriva om mitt vurmande för machoideal på ett personligt plan någon annan dag.

sara: Tack själv! Ja, det var så konstigt att ni hamnade i en disk. om det där. Jag är medveten om att du har den, såklart.

Annan sa...

Du lyckas med att formulera det jag tänker, på ett mycket bättre sätt än jag lyckats med hittills - jag är så innerligt jävla trött på hela snubbkulturen i vissa delar av vänstern där feminismen antingen avfärdas med att vara medelklassig (och VARFÖR säger de aldrig mellanskikt? Medelklassen är inte en klass. De borde kunna sin Marx) eller också har snubbarna själva läst En Bok Om Feminism, eller åtminstone varit på ett föredrag, och tycker att Dom Kan Det Där, samtidigt som brudarna i gruppen konsekvent körs över och osynliggörs. Dessa tendenser är faktiskt en hyfsat stor del av varför jag lämnat organiserad (om än utomparlamentarisk) politik - jag orkar inte behöva slåss för min plats där också. Oavsett om det är min plats som utbildad kvinna, eller bara min plats som kvinna. Ett klassiskt fall av damned if you do, damned if you don't antar jag, eftersom den förstnämnda gruppen av grabbar sällan är teoriläsande och den andra gruppen alltid är det.

Jag tror jag kan sammanfatta det med att jag ofta drabbas av ett ganska starkt manshat när jag konfronteras med män i grupp.

Robert sa...

Jag har fått för mig att man en gång i tiden ansåg att en teoretisk förståelse för de processer och maktstrukturer man som arbetare var en del av betraktades som en förutsättning för att en bestående samhällsomvandling skulle kunna äga rum. Att kunna sin Marx och kunna identifiera begrepp som mervärde, ackumulation och alienation, var väsentligt för arbetarrörelsens kamp. Marx och andra teoretiker erbjöd de redskap eller vapen som behövdes, dels för att effektivisera den rent konkreta kampen - strejktaktik, facklig organisering etc - och dels för att kunna argumentera för sin sak i det demokratiska samtalet.

Idag verkar dock delar av vänstern sky den teoretiska diskussionen och istället "tala så att folk förstår" (det gäller framförallt det socialdemokratiska partiet, men också många utomparlamentariska vänsterorganisationer). Följden blir att vänstern tappar sin progressiva kraft då man inte kan kritisera en diskurs inom diskursen. Liberala honnörsord som frihet, tillväxt och entreprenörskap går inte att kritisera på ett framgångsrikt sätt om man inte får sätta in dom i ett teoretiskt sammanhang, dvs en alternativ verklighetsuppfattning.

Om arbetarklassen inte kan stava till Foucault eller Diskurs men väl till Timbro och Konjunktur är det inte något den skall vara stolt över. Snarare visar det på högerns hegemoni över vårt språk och vår begreppsvärld.

Alltså, för att slutligen anknyta till ditt mycket intressanta och tankeväckande inlägg Elin: det är inte elitism att använda sig av svåra begrepp, det är snarare ett sätt att dela med sig av de redskap som finns till hands för att göra motstånd mot de maktinstanser som med sina röster hela tiden hotar att ockupera dina tankar och ditt liv.

Du lärde mig stava till Foucault, det är jag tacksam för.

Maria sa...

Att en skulle vara medelklass bara för att en studerar på universitetet låter ju som någon slags kvarleva från 1800-talet när det i princip bara var överklassungar som hade råd att göra det.
Att vara studerande eller arbetslös akademiker är ju mer underklass (i brist på bättre ord, arbetarklass känns fel) än snickare och andra kroppsarbetare i dagens samhälle.

Elin sa...

annan: Jag känner igen mig så oerhört, oerhört mycket i det du skriver och det är ett sånt jävla problem inom vänsterkretsar som tyvärr inte riktigt fångas upp. Man har ju den feministiska approachen och tror att man är safe. Hur makthierarkierna och attityderna sedan är inom organisationen är en annan sak. Jag har suttit i så jävla många diskussioner med vänstersnubbar som framhållit klasskampen som viktigare än kvinnokampen (alternativt "när klassrevolutionen kommer blir alla kvinnor fria automatiskt") och bland annat sagt saker som "män i arbetarklassen misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin arbetssituation". Tack för din kloka kommentar.

robert: Absolut! Ännu en klok kommentar om något som inte fick plats i det här inlägget. Att arbetarklassen ska bilda sig och få teoretisk förståelse för de maktstrukturer som vi lever i för att kunna revoltera mot dem är ju bland det mest grundläggande inom den traditionella arbetarrörelsen. Jag ser intellektualismen och bildandet som en jätteviktig del i att förstå samhället och maktstrukturer och det är, precis som du skriver, problematiskt att man låter medelklassen få kulturell hegemoni. Så har det ju alltid varit, men förr har man kämpat emot den begreppshegemonin och försökt verka inifrån teoretiska och begreppsliga världar. Men hör inte det här samman med det allmänna föraktet mot intellektualism och att man försöker få finkultur och folklig kultur att närma sig? Jag tror att bashingen mot min Fouacault (fan, nu felstavar jag nog) handlar främst om det. För några år sedan fylldes Aftonbladets kultursidor med diskussioner kring poesi och essäinlägg. Idag tar en recension av Liza Marklunds senaste upp minst en sida. Jag vet att jag uppfattas som elitisk när jag skriver det och jag känner mig också kvävd i fiiinkulturen, men just det här föraktet mot pretentioner och anspråk tycker jag är så jävla tråkigt. Kanske är det därför diskursen inom vänsterrörelsen också handlar om att "tala till folket", snarare än att göra anspråk på ett teoretiskt språk och intellektualism?

maria: Ekonomiskt sett ja, jag håller absolut med dig. Samtidigt måste man komma ihåg det kulturella kapital som följer av en akademisk utbildning, och även symboliska. Men det där är ju också svårt, som jag skrivit om i kommentarerna ovan. Räcker det med en A-kurs i Idéhistoria för att man helt plötsligt ska vara medelklass? För mig låter det underligt.

linda sa...

så bra inlägg. själv funderar jag mycket på det där med klass. kommer från arbetarhem. flyttade till storstad, pluggade på universitet, fil. kand. känner igen det där med att inte passa in, att nån ska avslöja en som fejk. att inte ha det sociala kapitalet i väskan att ösa ur, tryggheten. samtidigt tänkte jag att det ser ju varenda jäkel var jag kommer ifrån och skämdes lite. ja, jag var inte lika modig som du men nu satsar jag på det jag gillar mest, eller ja när jag inte är helt slut av småbarnsförälder-jobbet och vanliga jobbet, jo, att skriva då. min anteckningsbok följer med mig överallt. prosa poesi... vad som passar mig för stunden.
igen:superbra blogg! you go girl!

chall sa...

Elin> Du har en stor poäng i skillnaden mellan arbetarklass och medleklass och sen ta ekonomin. Nuförtiden tror jag dock att ekonomin är mindre en klasstillhörighet eftersom medelklass = universitetsstudier innebar att dom flesta jobbar med vad dom vill snarare än "ett vanligt kneg" vilket är mer som arbetare....

samtidigt är tex mina kusiner som är målare/snickare/elektriker mycket mer "vuxna" än jag - med familj, villa och mer lön. SAmtidigt är dom mycket medvetna och klasstillhörigheten blir rent av konstigt fånig när vi ses eftersom jag är doktor även om jag har varesig barn eller välbetalt jobb... men jag har ett fett studeilån...

Dom ser det däremot som om jag är _så_ smart och över dom. Senaste kräftskivan blev det nästan bråk.... från min sida ... när det blev lite väl mycket "du som är över oss ochgtt på universitetet som vi aldrig skulle klara.."

well, jag kan inte fixa elen hemma eller bygga ett hus men inte tusan ser jag mig som kass för det.

Elin sa...

linda: Tack och stort lycka till med ditt satsande. Man kan ju satsa i det lilla också. Vad nu det innebär. För mig låter det mycket läskigare att skaffa barn än att skriva en roman. Barn är ett enormt mycket svårare projekt, tror jag.

chall: Intressant, jag förstår vad du menar. Men man får ju komma ihåg alla universitetsutbildade som inte jobbar med det de vill också, med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut. Var kategoriserar man alla arbetslösa akademiker på klasskalan?