Den som läst mig ett tag eller känner mig känner till mitt avog mot medelklasskulturen och medelklassmentaliteten. Ja herreguuu, som jag älskar att spy galla över medelklassen.
Jag hatar således också medelklassmarkörer. Om det så är dyra jeans, fina scarfs, jävla advanced pastamiddagar, märkesglasögon eller fiiina viner. Jag hatar allt som är vuxet och polerat med alla medelklassmarkörerna, det får inte vara oborstat någonstans. Coffeetableböcker är ett av mina favorithatobjekt gällande medelklasskulturen. Coffetableböcker är för mig exakt allt jag spyr galla över med medelklassmarkörer. Dyrt, snyggt, vuxet och totalt jävla poänglöst.
Idag gick jag med min avi som jag fick innan jul, men aldrig hann använda, till posten. Jag hade redan då fått nys om att paketet som låg och väntade på mig var en julklapp sänd från Amsterdam. Får man ett paket från Amsterdam kan man vara rätt säker på att det antingen är någonting med tveksam laglighet i Sverige eller i alla fall någonting som moralpolisen helt säkert skulle protestera mot.
Glad i hågen hämtade jag ut paketet och kände på omslaget. Gick hem och öppnade omslagskartongen. Det var ingen cannabisplanta. Det var ingen dildo heller. Det var helt uppenbart en jävla coffetablebok!
- Försöker kvinnan göra städad jävla medelklass av mig nu?, hann jag tänka, fan LSM if you don’t know me by now liksom.
Sedan såg jag omslaget på coffetableboken. Också insåg jag hon ju känner mig mer väl än de flesta by know.
Boken jag fick var den här.
Så nu sitter jag i soffan och försöker jobba lite inför inlämningen på skrivarkursen och bredvid mig ligger 500 stora sidor fyllda av bilder på 50- 60- och 70-talspinuppor med tuttarna i vädret. Amen eller hur att jag jobbar. Jag har redan hunnit hundöra flera sidor. Typ den med negressen som poserar som sekreterare med kåtblick och uppsliten blus. My. God.
Sedan tänker jag på definitioner av porr och vad som är okej och inte. Var gränsen går. Jag hade en diskussion för ett tag sedan om vad som borde definieras som konst. Min motståndare i diskussionen ansåg att enbart det estetiskt tilltalande bör klassas som konst och dissade hela årets Konstbiennal med dess moderna fulverk till följd av detta. Jag gick i taket. Det slutade med att frågan ställdes om porr kunde vara konst. Jag svarade efter en stund ja, kanske mer av obstinata drag än verkligt ställningstagande.
Jag har aldrig gjort mig känd som någon porrmotståndare. Tvärtom. Under mina år i ROKS var jag snarare hon som gjorde mig obekväm när jag inte följde linjen att porr bör förbjudas. För det anser jag inte alls. Det finns tusen problematiska saker med ett sådant förslag. Som till exempel var gränsen går. Men såklart har jag problem med patriarkatets närmast patenterade definition av den porr som produceras. Men då är det väl patriarkatet och dess pornografi som ska förändras och inte porren som sådan som ska förbjudas.
Det här är uppenbart porr. Då var det definitivt porr. Det är poserande, skrevande kvinnor med ömsom gladkåta blickar (åh gotta love 50-talet) till 70-talets hej-kom-och-ta-mig-ögon som börjar likna dagens stereotypa porrbilder av kvinnor. Det är objektifierande, sexualiserande och patriarkaliskt. Men tiden har gjort dem till mer än så. Jag fascineras av att kvinnor tilläts posera med glada, aktiva miner. Eller med hår under armarna. Eller med mufflor runt magen. De är dessutom till större delen kreativa, snyggt tagna och genomtänkta.
För mig är de mer konst än regelrätt porr. Men det är inte konst som först och främst tilltalar mig estetiskt. Lika mycket kåtar det upp mig. Kan det vara konst ändå?
Jag tror jag slutligen i den diskussionen kom fram till min definition av konst som allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera. Man kanske finner det estetiskt tilltalande, blir förbannad, äcklad, börjar gråta, skrattar, rodnar eller känner för att onanera. Men reagerar gör man.
Också tänker jag på det där med medelklassmarkörer igen. För hade jag sett de här bilderna i en nutida regelrätt porrtidning eller surfat mig till dem på internet, då hade jag skämts. Liksom hey, I´ve done my share of porrsurfande back in the days men aldrig utan att skämmas med ett dålig feminist och äcklig snuskbrud skrikande inuti mig. Det spelar ingen roll om bilderna är mer konst än nutida porr, hade jag hittat dem i en porrtidning eller på en porrsajt hade jag skämts över att jag blivit kåt. Men nu är det helt okej. Inte bara okej, nu är jag så stolt och förtjust över min porrbok med sexualiserade kvinnoporträtt och faktumet att den gör mig kåt att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
För snusket är ju estetiskt tilltalande. Snyggt förpackat i en coffetable-bok. Och då är det okej.
Det är väl så med medelklassobjekten att de egentligen är same same och framkallar samma känslor som det billigare alternativet. Det är samma mättnadskänsla av kött och potatis oavsett om du äter rådjurssadel och hasselbackspotatis eller korv och pulvermos. Det är samma snurr i skallen oavsett om du dricker årgångsvin eller Gredos. Det är samma kåthet oavsett om du porrsurfar eller kollar igenom en fin coffetable-bok. De dyrare alternativen framkallar samma reaktioner och är i grunden samma sak. De är bara mer estetiskt tilltalande.
Det sista inlägget
9 timmar sedan
13 kommentarer:
Jag ska ta och skaffa mig den boken. :)
I somras när min dåvarande pojkvän jobbade på ett stort konferens- och spahotell på västkusten så fick han en bok med en massa nakna damer i, tagna av en känd fotograf som jag absolut inte kan komma ihåg namnet på nu. Han tittade i den och sa: "jaha..vad ska jag med den här till?" Fast jag vet att han anser sig kunna impa på kompisarna med den.. Dock var det jag som satt och bläddrade och kommenterade ljus, leenden och kroppshår. Det var som en födelsedag för mig. Tyvärr fick jag aldrig boken fast jag tyckte att jag förtjänade den mer och den skulle göra mer nytta hos mig än den gör hos honom..
Men just själva titeln på din bok..
Då slipper man allt lamt medelklass-torrprat vid kaffet.. ;)
Intressant inlägg. Verkligen svårt att veta var det går någon slags gräns. Jag älskar naket, men samtidigt så känns porr som någonting man inte bör gilla. Var går gränsen? Och hur jämställt är det egentligen när man skäms och känner sig som en "äcklig snuskbrud" för att man bli kåt? I know the feeling. Men det är väl klart man ska få vara en kåt brud, eller hur?
Hahahaha. Vet du vad, jag hade faktiskt inte kunnat gissa ditt motstånd mot coffeeböcker som sådana. Visst om de handlar om öländska stränder - men det skulle jag ju aldrig köpa.
Själv både gillar jag coffeetableböcker och var aktiv porr(industri)motståndare på den gamla goda tiden. Att jag blev kåt samtidigt som jag blev äcklad av att se dokumentären Shocking Truth var skämmigast i världen.
Men saker ändras, och fast jag fortfarande tycker att porr är en dirty business tycker jag också att det är höjden av moralism att sitta och fördöma sexarbetarna (som vi ju gjorde, fast vi inte erkände det). Nuförtiden surfar jag skamlöst xnxx.com (varning! NSFW! inte på jobbet!!!) när jag är på humör och föredrar girl on girl videos för att inte blanda in så mycket patriarkat i mitt onanerande.
Fast jag aktar mig nog för att prata högt om det med mina fellow feminister. För säkerhets skull.
Vad som är konst eller inte är en intressant fråga och har ju givetvis en massa olika svar, ett är att om skaparen av verket säger att det är konst så är det konst, men det är ju en klar medelklassdiskussion så jag ska bespara dig den. Att konst skulle behöva vara estetiskt tilltalande är definitivt inte vedertaget iallafall. Men det där med vad som är OK porr och inte är ju skitsvårt. Grunden måste väl vara att det är ok om ingen har utnyttjats eller skadats av att göra den, eller kommer att skadas av att den är gjord. Men hur kan man dra en sådan gräns? Hur vet man att det är så? När jag läste Tracy Lords självbiografi insåg jag att hon, som jag trott var en kaxig och stark porrikon, var utnyttjad och exploaterad. Det är så svårt att få tillgång till alla fakta och svårt att veta hur det ligger till. Sen blir man ju lätt kåt av även sådant som man anser vara helt förkastligt. Hemskt pinsamt, men det är väl bara att acceptera att kroppen och hjärnan kan ha olika åsikt om vad som är ok. Inte första gången det händer.
kate: haha, du förtjänade definitivt boken mer än honom. och jaa, den där ju en coffetable-bok av det slaget som ändå provocerar. OM jag gud förbjude en dag sitter i en upperclassvilla med min fina, straighta man och bjuder hem mina fina, stiffa upperclass-svärföräldrar då ska fanimej coffetable-boken fram. nu är den ju mer "ja det är ju typiskt elin".
ano: jag håller med dig. jag brukar prata om att det är en feministisk strategi att tillåta sig att njuta av det sex man gillar, oavsett om det anses fint och jämställt eller ej. att man faktiskt förtjänar att ge sig själv det man blir kåt av. men om det samtidigt ger en ångest...ja det är så himla svårt.
LSM: Ja och det är ju lite sorgligt. att man inte vågar prata högt om det med sina fellow feministvänner. Att det ändå är så lågt i tak. Och HAHA om jag fått en coffetable-bok om öländska stränder hade jag nog börjat fundera på om vi verkligen känner varandra öht.
joy: jag vet inte om det är en medelklassdiskussion hur konst ska definieras och att konst är konst när man säger att det är konst.
jag tog det argumentet för han som jag diskuterade med, att konst är konst när man kallar något konst. han dissade den definitionen med att "jaha om jag ställer ett vattenglas här och säger att det är konst, är det konst då?". så det urartade naturligtvis.
men fan heller att konst måste vara estetiskt tilltalande! vad är det för jävla konstklimat man får då?
jo jag vet, hur drar man en sådan gräns? men jag håller med dig om att man kanske får acceptera att kroppen och huvudet har olika åsikter. it happens a lot.
”allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera” reklampelare är med din definition konst; det får oss att handla.
Alla dina läsare är medelklass Elin och du är jävligt mycket medelklass också. Jag tycker du skjuter dig själv i foten. Vad är det egentligen som du har avog mot, mer utkristalliserat?
Det där med att bli kåt av porr, vad är kåthet liksom? Ser vi naket, smekande, slickande klart vi blir kåta. Kåtheten sitter inte där vi har kontrollen. Men om man blir kåt, äcklad och får ångest samtidigt finns det nog bättre kåthet att eftersträva. Du känner väl till Erika Lust? http://erikalust.blogspot.com/
lite mer pk porr - lite mindre ångest.
panso: jo, jag tycker inte att gränsen mellan konst och reklam är så lätt att dra heller. kan inte reklam vara konst? är konst då "sådant som får oss att reagera utan kommersiellt syfte" snarare?
klart nästan alla mina läsare är medelklass, men jag har aldrig varit ute efter att stryka någon medhårs och jag har själv mina medelklassyndrom som jag vet om. men medelklass kommer jag aldrig att kalla mig själv noway och jag kommer alltid att fortsätta enträget att skjuta mig själv i foten med mitt tjat om min underklassidentitet. jag har svårt för det fina, välkammade och korrekta som jag känner medelklasskulturen så mycket handlar om. jag är hellre pinsamt medveten om min skadeskjutna fot när jag framhåller min arbetarklassbakgrund än kallar mig medelklass. och ja, klart det ligger en jävla massa arbetarklassbitterhet i bagaget också. I could go on forever.
jovisst men hur mkt pk porr finns det på marknaden egentligen? och vad definieras som pk porr då? var går gränsen?
pk-porr = vegporn.com !!
(nej, inte göra narr av pk-porr, det finns faktiskt massor av pk-porr därute som inte ser ut som nakenversionen av "julfest med RFSL -99". börja här och leta dig vidare, men jag garanterar inget)
jävla gränser. en feministisk ambition inom porren är bra, vi behöver kanske inte vara tydligare än så. reklam kan ju vara konst också, så vi skiter i den gränsdragningen också. orkar inte.
på vissa sätt är jag så fin välkammad och korrekt, duktighetssyndromet; "snälla älska mig!", men jag hoppas att jag inte är det på ett medelklass-sätt. äh, det är jag säkert, antagligen därför jag reagerar.
Är det inte skillnad på vilken klass man tillhör ekonomiskt och vilken klass man identifierar sig med? Bara för att man "hör" till en klass behöver man väl inte vara överens med något av det som identifierar klassen, om man nu tvunget ska dela.
För övrigt är det fan allmänbildande bara att läsa kommentarerna här.
panso: ja kanske är det ett medelklass-sätt. men ang. min kritik av medelklassen och dess symboler - jag vet ju att jag kulturellt sett naturligtvis ingår i denna kontext nu, även om jag inte kommer därifrån och inte befinner mig där ur en ekonomisk synvinkel. men kan man inte kritisera den kontext man själv befinner sig i? kan man inte kritisera den kultur man själv tillhör? jag ser det inte som att jag skjuter mig själv i foten när jag spottar ur mig saker om medelklassobjekt, kreativa klassen och akademisk feminism. jag anser att jag bedriver självkritik och har ett kritiskt öga kring den kontext jag tillhör. och jag känner att det är nyttigt. att jag sen ibland hänfaller åt ngn slags underdog-identitet som inte riktigt funkar är en annan sak. där är jag förmodligen bara fånig.
storey: word på det. det är exakt det som jag menar. man kan stå med fötterna i olika klasser ur olika synvinklar och det ger insikter från dem olika. och jag anser mig kunna kritisera och fånspotta skit på medelklassen och dess kultur och samtidigt vara medveten om att jag tillhör den. jamen vad bra att upprepade exakt det jag skrev ovan fast med andra ord. haha.
självklart ska man kritisera sin egen kulturella kontext, sin egen klass, det tycker jag verkligen. var började vi egentligen? ...kanske är det underdog-identitet då, eller så läser vi in massa olika saker i medelklassbegreppet.
jag är ju medelklass från ghettot, för mig är ghettot underklassen och du är så långt ifrån den bilden för mig. du är så mycket medelklass för mig att jag känner att det blir konstigt när du föraktar dig själv på något sätt. men självrannsakan och att kritisera sitt eget kulturella arv och utveckling är jag för. absolut.
true dat, jag är inte uppvuxen i ghettot men likväl har jag en släkt av arbetare, en barndom av arbetarklass och en ekonomisk och - till stora delar - kulturell kontext av arbetarklass bakom mig. mitt kulturella arv är definitivt varken medelklass eller någon slags politisk medvetenhet (bortsett från mammas hippietendenser och gamla kommunistsympatier). men att däremot ha en spjutspets mot min kulturella utveckling och resa kommer jag fortsätta att ha.
Skicka en kommentar