Hej mina små pysslingar!

Jag har alltid trott att jag skulle bli den där bra exflickvännen. Jag har alltid så gärna velat vara henne. Jag har alltid sett mig som henne. Jag har föreställt mig att jag skulle bli det där exet som dyker upp på mina f.d. pojkvänners och flickvänners bröllop med ett uppriktigt leende för att sedan hålla ett långt och kärleksfullt tal om hur glad jag är att de har hittat rätt tillslut. Sedan skulle jag stå med fina, kärleksfulla ögon och se på när exet dansade med sin brud/man och vara helt igenom glad för deras skull.

Jag har försökt vara den där bra exflickvännen. Men jag har aldrig mått särskilt bra av det.

Poängen är att alla min expersoner är såna jävla bra expersoner. De säger fina saker till mig, hejar på mig, är stolta över mig och beundrar mig. De vill vara mina vänner, oavsett vem som gjorde slut och hur infekterat det har varit efteråt och oavsett hur lite eller mycket vi har att säga till varandra. De blir glada för min skull när jag träffar någon ny, de kan med att skratta åt mina one night stand-historier och vilda leverne, de kan uppriktigt säga att jag är fin på en bild tillsammans med någon ny. Mina expersoner är storsinta, fina och unnsamma.

Jag har försökt vara sådan jag med. Men jag vet inte om jag kan. Jag vet inte längre om jag vill. Det spelar ingen roll att jag inte vill ha någon av mina expersoner tillbaka, inte har några amorösa känslor för dem kvar, men tycker om dem på ett vänskapligt plan och vill se dem lyckliga. För det gör jag ju. Men likt förbannat tampas jag med den där insikten om att inte bara jag går vidare utan även de. Och svartsjukan; hur lite amorösa känslor som än finns kvar, tampas jag alltid med den. Där de kan skratta åt mina one night stands eller glädjas åt någon newfound love i mitt liv är jag hon som får slaget i magen och svärtan i blicken. Det handlar inte om att det finns känslor kvar. Det handlar inte om att jag inte vill se dem lyckliga. Men jag har så svårt att tampas med insikten om att de inte var lyckligast med mig (att jag sedan inte var lyckligast med dem är en helt annan sak). Precis som jag har fruktansvärt svårt att acceptera att de inte är och inte heller komma att vara samma människa som jag en gång var kär i medan de, förutom en del subtila pikar, inte verkar ha några problem med att jag har förändrats.

Jag har en vän som brukar tala om exlådan när vi börjar bearbeta gamla pojkvänner, flickvänner och flings. Där skulle man kunna stoppa sina ex också skulle de ligga där och bara vara ens ex liksom. Inte fria individer som också går vidare, förändras, utvecklas och får känslor för andra.

Jag tänker på hur skönt det vore om jag hade haft en magisk kraft som hade kunnat förvandla de människor som jag varit involverat med till pysslingar när det väl tog slut. I den stunden som det stod klart att vi måste bryta vad vi än höll på med skulle jag vifta lite med fingret.
- Men hjälp! Vad hände nu! Jag är liten!, skulle en pytteliten, svag röst höras från golvet och där skulle exet stå och inte vara mer än en tumme hög.
- Jaa, jag vet, skulle jag säga, det blir så när det tar slut på en relation med mig. Man blir en pyssling. Men oroa dig inte, du kan få komma och bo hos mig.
Så skulle jag ta upp mitt ex i handen och ta fram den där skolådan märkt expojkvänner/flickvänner/flings stående under min säng.
- Här ska du få bo!, skulle jag säga och sedan stänga locket till lådan igen.

Någon gång i månaden skulle jag öppna på locket till lådan och titta ner.
- Hej mina små pysslingar, hur har ni det? Har ni utvecklats och gått vidare från det att vi gjorde slut?
- Nej, skulle mina ex säga, hur skulle vi kunna göra det? Det är klart att vi inte har blivit förändrats vare sig till det bättre eller sämre sen det tog slut. Såklart vi inte har utvecklats i en riktning där vi kommer att få svårt att kommunicera med dig och såklart vi fortfarande tycker att du är världens bästa tjej. Vi är ju exakt samma människor som den dagen då det tog slut, vi har ju bara legat i den här lådan sedan dess.
- True dat, skulle jag säga, och jag förmodar att ni då inte heller legat med någon annan, fått känslor för andra eller påstår att ni inte har känslor kvar för mig?
- Nej, skulle mina pysslingar svara, det är klart att vi inte har legat med eller fått känslor för någon annan. Emotionellt är vi kvar på samma punkt som den dagen då det tog slut. Och det är klart att vi fortfarande har känslor kvar för dig. Kan vi inte ligga med varandra igen någon gång?
- Nja, vi får väl se, skulle jag svara, jag har ju lite annat på gång men om ni bönar och ber så.
(För den läsare som här protesterar och säger att man inte kan ha sex med en pyssling rekommenderar jag Pedro Almodóvars film Hable con ella för att råda bot på den okunskapen).
- Jaja, nu ska jag faktiskt gå och skriva ett blogginlägg om mitt senaste ligg istället, skulle jag avsluta.
- Åh näää, skulle hela pysslingkören skrika av svartsjuka och bölande lägga sig på golvet i kartongen, varpå jag stängde locket igen.

Den fina, mogna människan i mig vill såklart att de människor som jag en gång varit involverat med utvecklas och går vidare, precis som jag har gjort. Jag tycker ju mycket om dem och vill dem väl. Det vore ju fett jobbigt om de gick runt och fortsatte vara kära i mig resten av livet. Det är klart att de ska hitta nya människor att bli kära i, byta stilar och åsikter och bli andra människor även om det innebär att vi inte har så mycket att säga till varandra längre. Det är ju så livet fungerar. Man möts, man älskar, man söndras och man går isär och sedan ser man en dag på varandra och det finns glimtar av den man älskade, men man vet att man båda rört sig vidare. Det är ju både sorgligt och vackert, men alldeles livsnödvändigt.
Den mindre mogna människan, men mer emotionella, önskar att jag hade en skokartong under sängen där de bodde.
Och hon som håller tal på sin expersons bröllop blir jag aldrig. Jag är glad att mina föredettingar är av det slaget att de är så mogna och kärleksfulla att de lätt skulle ställa upp om jag bad dem att hålla tal på mitt bröllop. Men mitt tal skulle nog mest handla om hur bitter jag är över att jag saknar magiska krafter att kunna förvandla mitt ex till pyssling med.

Fotnot: Jag ber på förhand om ursäkt till alla som upprörs av faktumet att jag nämner pysslingsex och har en bild från en Astrid Lindgren-bok i ett och samma inlägg. Mitt syfte är naturligtvis verkligen inte sexualisera Astrid Lindgrens barnböcker och mitt inlägg har såklart ingenting med Nils och Bertils strictly puritanska pojkvänskapsrelation att göra. Men bildgooglar man ordet pyssling blir det till att välja mellan Astrid-bilder, barnteaterbilder eller en jävla massa bilder på sångaren i Bodies without organs. Jag ville ha en bild till inlägget, jag valde den bästa tänkbara. Det har ingenting med Astrid Lindgren eller barn att göra överhuvudtaget.