23 januari 2007

en klänning till mamma

såhär tjejen, du sitter med tvåhundra sidor text. du har någon slags inre idé med hur du ska ändra riktning, stil, språk, allt som inte stämmer just nu. inlämning av första urplocket om en och en halv vecka. ändå sitter du bara här och dagdrömmer. precis som under D-uppsatsen, jag var ingen kämpande student med lite universitetspoäng. i drömmen stod jag redan på en stor kön och språk-konferens, föreläste och skakade hand med cameron, kulick och de andra.
jag är inte en småbegåvad ung tjej med tvåhundra sidor terapitext framför mig. jag har precis fått veta att jag nominerats till augustpriset för min debutroman. i drömmen gör jag alltid samma sak, det är alltid samma sak som är viktig. i drömmen ringer jag till mamma, berättar att jag nominerats. hon snyftar lite av stolthet och säger men guuu med norrländsk diskant. sedan säger jag till henne att jag vill att hon följer med mig på augustprisutdelningen. att hon ska sitta bredvid mig och att vi ska på hotell i stockholm, ett fint hotell mamma, och dagen innan ska jag köpa nya finklänningar till oss. på enkåå. det här är det viktiga: inte nomineringen, inte den strålande motiveringen, inte huruvida jag vinner eller att min roman kommer att stå i varje bokhandel lite extra skyltad - augustprisnominerad!. den lyckan att få säga till mamma i hennes värld av stugbyar, billiga vandrarhem, andrahandslösningar och kapp ahl-reor. hotell och NK mamma. jag betalar för vår kväll.

jag lånade Tala om klass och det finns något mellan raderna som talar till mig, precis som v. sa att det skulle göra och som jag blev tipsad om här i bloggen. jag tänker på det som skaver varje dag på arbetet där jag borde höra hemma. någonting om understimulans, brist på frihet, myrorna i kroppen och en evigt molande känsla av att inte vara riktigt rätt. det måste finnas något mer än det här. idag fick jag skit kastat på mig som t.o.m. fick den här hårda huden att spricka lite och ögonen att tåras lite av frustration och ilska. det är någonting om att inte ha makt över sin egen tillvaro och att äta skiten istället för att sätta upp en sköld som jag har så svårt för. samtidigt är jag ingen god anställd. jag är en god anställd i den mån att även den mörkaste tiden då nätterna räknades i tre timmars sömn och resten svidande självrannsakan, då allt skrek ensamhet och det enda jag ville var att stanna under täcket och gråta sönder mig själv ändå tog mig till arbetet, drack fem koppar svart kaffe och log med mitt största leende. jag är en dålig anställd för att jag bara vill bort och längtar efter något annat. för att det någonstans skiner igenom så tydligt.

och det heltidsåren på universitetet. på att de första dagarna i den stora hörsalen med huvudet fullt av fonetik och bisatskonstruktioner känna sig så hemma. för första gången, efter alla frustrerade år i grundskola och till stora delar gymnasiet, känna sig hemma. ta tillvara på ambitioner, läsa dagarna igenom, tugga på pennor och slita ut tangentbord. varje gång jag gick genom korridorerna med stövlarnas klapprande på stengolvet, i pennkjolen, med kollegieblocket och den viktiga blicken kände jag mig hemma. varje högsta betyg på tentan var ett hemma och alla kvällar på universitetsbiblioteket var hemma. mormor frågade vad jag egentligen gjorde och jag försökte förklara på mitt allra enklaste språk vad jag läste för kurser. hon skakade på huvudet och sa det där förstår jag ingenting av. jag är ju bara en gammal husmor. farmor som gång på gång undrade varför jag inte stannade på yrkesutbildningen. det var väl ett arbete gott nog för en sådan som mig.

samtidigt; allt det tillrättalagda på universitetet. där politiskt arbete var att i ämbete av jämställdhets och mångfaldsstudent försiktigt påpeka över kaffe och fina jämställdhetsplaner att det knappt förekom några kvinnliga föreläsare på kurserna och leta fram litteratur till genuspedagogik-studiecirkel för lärarna på institutionen trots att man någonstans visste att de skulle nicka och säga jodå, vad fint att du ordnar detta och sen skulle inte en jävel komma dit.
att sitta i ett fikarum och diskutera politik utifrån objektivitet och analys. alltid försiktigt och tassande, inte trampa på ömma tår. att komma från en miljö där allt är oborstat sattyg och jävlar anamma med skrik och fulkultur till det. det var inte hemma. att försöka bygga en bild av sig själv i den där miljön och i umgänget av fina och dyra kläder, korrekta uttal, lite lagom med attityd och skitmycket duktighet. såna ofantliga mängder tillrättalagd duktighet. tro mig jag försökte. det skavde så in i helvete och jag mådde så kasst av det.
där är hemma att sitta i ett fikarum och helt subjektiv och okonstruktivt tycka illa om borgarklassen. att hålla upp en metro och flinande säga du måste ligga med nån. dagens pest eller kolera-val. välj! och peka på en bild på reinfeldt och borg. att komma en måndagmorgon och få veta att man ser lika sliten ut som kroppen känner sig och redogöra för helgens alkoholintag och folk bara skrattar och man är lite småjävliga och politiskt inkorrekta så att hjärnan ibland brister av intolerans-intrycken men någonstans är det ändå hemma. hemma är att bo i en skabbig lägenhet, köpa mat på netto, bara dricka fulvin och gå i H&M-kläder. att veta att värdet inte sitter där och tycka att det är rätt fint så.

det måste finnas någon balans där, en kombination. att erövra en värld och behålla en annan. att jobba på ett lågavlönat, understimulerande jobb och ta en massa skit men vara sig själv rakt ut och på kvällarna drömma om forskartjänster, augustpriser, intellektuell stimulans och veta att det är dit man ska utan att förlora sig själv på vägen. att vilja att man nån gång skulle kunna köpa en ny klänning till sin mamma. på enkåå.

1 kommentar:

Sofia sa...

Om du hittar ett litet blyertshjärta i marginalen på en av sidorna så är det mitt exemplar som jag just lämnat tillbaka. Jag känner så igen mig i dina ord. Om klänningen till mamma, ribborna och drömmarna och jobben man aldrig är riktigt där på. Mest av allt det där samtalet- Mamma. Jag vann. Och allt som liksom ska lossna med den meningen.