30 januari 2007

"jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den"

alldeles för många dagar i 180 och en kropp som dukade under av förkylning, trötthet och - fan, jag måste säga hormoner igen - ledde kanske fram till tårarna i söndags kväll. det finns förmodligen en hel bunt bakomliggande orsaker till att jag satt där framför andra delen av dokumentären om Feministiskt initiativ och snörvlade som ett litet barn. minns en gång när jag var liten och både jag och lillasyster började gråta efter ett avsnitt av Dr Quinn där ingrid dog och den irriterande lilla killens hund var tvungen att avlivas för att det var den som smittat henne med rabies. jag tjöt för ingrid, syster för hunden och pappa tröstade oss med att ibland är det skönt att bara gråta, fast det bara är på TV. man får ut en massa andra saker samtidigt i gråten.

som vanligt var pappa klokaste lilla huset på prärien-pappan men skillnaden i söndags var ju att allting var sant. och det fick tårarna att rinna ännu mer. det var någonting med känslan, stämningen, glädjen i första årsmötet, dagar och nätter på tåg, obekväma madrasser, tusen möten och utdelning av valflyers. jag såg sofia, sofia och lova - tre av de tjejer som inspirerat mig de senaste aktiva åren - jag såg alla de andra. en gemensam känsla av att nu händer det. nu gör vi det här. en naiv, bubblande glädje över en gemenskap i viljan till förändring. att tillsammans orka tro på att den är möjlig. det var vackert. jag blev rörd, lite avundsjuk kanske när det var så länge sen jag hade den känslan själv.
men sen var det också något med den där nidbilden i någon av kvällstidningarna. fi:s ledare som klippdockor med valfria attribut. hängbröst och en ku klux-klankåpa med kvinnotecknet på var några av dem. något med rubriker om tiina rosenberg som rikshäxa, manshatare och allt det där.
och det var verkligen någonting med det sakliga, torra i tiina rosenbergs röst när hon läser upp ett av alla de brev hon fått. ett handskrivet, nästan A4-långt som osade av hat mot kvinnor som ligger med kvinnor, vidriga onaturliga. homofobi? nä normalt. någonting i att återigen slås av insikten att ja, jag står med halva foten i den här världen och det finns människor som hatar sådana som mig så mycket att de lägger tid och kraft på att skicka anonyma hatbrev om hur mycket de äcklas av oss. någonting i tiina rosenbergs blick när hon hoppar av och inte kan svara på frågan var det värt det?.
det var någonting med uttrycket i devrim mavis ansikte när hon får frågan om hon någonsin blivit hotad till livet, hon står på nazisternas dödslista har hon sett det? den där ångesten när man kämpar mot gråten, mot att falla samman och bryta i tusen bitar. grimaserar, undviker blicken. allt fångat i kameran innan tårarna brister ut och hon svarar ett nästan ljudlöst ja.
det var någonting som kameran fick med på det där torgmötet. där en vuxen man en solig eftermiddag på hösten ställer sig och skriker jävla kommunisthoror och börjar sparka och slå på ballonger och affischer. där tre ensamma kvinnor står och försöker föra fram sin åsikt. var polisen var? de gick när gudrun schyman inte var kvar.

allting sammantaget i en timme; tårarna bara rann.
fatta att det fortfarande, år 2007 med världens uppfuckade tillstånd, finns människor som knyter sin näve tillsammans och startar upp något nytt. från scratch. bara en bunt människor som fått nog och vill förändra tillsammans. som lägger sina egna liv åt sidan för något större; som säger upp sig från fasta anställningar på välbetalda jobb, försakar träning, tv-kvällar, yoga eller pubrundor, tar pengar ur egen ficka och åker runt i landet, talar för döva öron och försöker pressa ner informationsblad i händer som inget vill ha, sover för lite och stressar för mycket. för att de fortfarande tror. för att de orkar tro. som sofia när hon säger jag måste göra det här, hur ska jag annars kunna leva med mig själv. vad är alternativet? att ge upp. det går ju inte. tillsammans lägger de personlig utveckling, HDTV och shopping åt sidan och kämpar för det de tror på.

vad de får tillbaka? häxjakter, mediadrev, hot och trakasserier.
och var finns vi? vi som bara knyter näven lite löst sådär i byxfickan och gnäller över tidningsrubriker och har lite diskussioner över rödvin men aldrig riktigt kommer längre än så. vad gör vi när drevet rasar och tiina rosenberg ifrågasätts i alla sina roller på fetaste kvällstidningsrubrikerna hennes barn läser på väg hem från skolan, när ännu ett torgmöte måste avbrytas för att någon hotar och skriker, när telefonen åter ringer hemma hos devrim mavi och någon väser du ska dö din jävla svartskallehora på andra sidan luren. vi, vi gör väl ingenting. sväljer lite tidningsrubriker, suckar och säger de verkar ha gått alldeles för långt i sina feministiska tankar de där galningarna utan att leta upp källfakta - partiet själva, smyger undan, går förbi i tystnad.

det handlar inte om att man måste dela deras åsikter. det handlar om att försvara deras rätt att uttrycka dem, stödja dem i deras osvikliga tro på förändring när backlashen slår rakt emot dem.

men vi är bara tysta och jag tänker på det där som man alltid fick lära sig i skolan att även de som bara ser på när någon mobbas deltar i mobbningen och att man alltid trodde att sånt inte skulle behöva upprepas när man blev stor. för att alla skulle vara snälla och förstå varandras lika värde och om inte gilla varandra så i alla fall respektera varandra. och här står jag nu i ett samhälle som är en lekplats full med mobbare, elakingar, missförstådda ADHD-barn och såna som bara fått lära sig att de är fula och korkade och därför inte ska synas alls. också den stora massan förstås. som bara ser på för att de är så rädda att själv bli mobbade. jag står här och tårarna som rinner är en åttaårings naiva tårar som bara undrar kan vi inte bara vara snälla och respektera varandra och kanske uppmuntra varandra istället?

7 kommentarer:

anna sa...

så länge vi har tårar kvar har vi inte givit upp kampen.

Karyn sa...

Jag grinar iochforsig at allt nufortiden (och grat ocksa nar Dr Quinn-killens hund maste do) men det dar fick mig att ma illa av ledsenhet.

Karyn sa...

och du har verkligen basta-klokaste-lilla-huset-pa-prarien-pappan. Det borde finnas fler som honom.

elin sa...

anna: sant syster.
karyn: jaa alla borde få ha en lilla-huset-på-prärien-pappa med tusen klokheter o alltid rätt saker att säga med ton av eftertanke och lyssning

d sa...

Den glöden och känslorna kombinerat med ett program jag i stort kan ställa upp på är inspirerande.

Dock måste jag få säga att Tiina Rosenberg i mina ögon använder sig av precis samma maktverktyg som (den manliga) makteliten. Jag menar, för mig är en matriark lika illa som en patriark.

klara sa...

jag grinade också.
så jävla hopplöst kan det kännas ibland.

kristina sa...

och jag gråter nu, av att läsa ditt inlägg. bor i utlandet (i ett land som anses "modernt", men har ack så långt kvar) och måste i princip varje dag förklara vad jag tycker och tänker och varför och försvara mig. det jag precis läste gjorde mig så mycket mer övertygad om att det är värt det.