19 januari 2007

you are the generation that bought more shoes and you get what you deserve

vaknar upp på min lediga solskensdag med skratt i magen efter föregående kväll. tre singelflickor, billig öl, en man som såg ut som en yngre indieupplaga av dr shepherd i greys anatomy (ania, du hade blivit madly in love) och samtal om allt ifrån ångest till tantrasex och rakade könsorgan. ett sex and the city irl i sverige-lågavlönar-tappning.

jag vaknar av brevinkastet och brevbärarens fotsteg i trappuppgången och när jag går upp krossas solskensdagen obarmärtigt. brevinkastets material är ingen avi för det där monsterpaketet med kläder jag beställt utan från csn om den planerade återbetalningen av min 200 000-krstudieskuld under 2007. första inbetalningen på tvåtusen kronor dem tillhanda nästa månad. jag dimper ner i en hög av självrannsakan, framtidsångest och neurotism. den är alltså här. dagen d. den man försökte ignorera alla de där månaderna och åren då man tog lite kurser, fikade bort dagarna och satt med näsan i böckerna och älskade det man gjorde. nu kommer straffet. csn-mannen väser i nacken att det är paybacktime, du är vuxen nu. dags att betala tillbaka de där förvisso förbannat fattiga, men ändå fina åren du hade av insikter, teorier och utveckling. vuxenlivet är här på riktigt mina vänner.

jag bölar som en fyraåring att det är orättviiiist. jag har ju inte ens fått ett jobb inom min utbildning, jag gör ju inte det det var meningen jag skulle syssla med när de här återbetalningskraven kom. jag tänker inte betala tillbaka när jag lever på min fattiga kvinna-i-offentlig-sektorlön. också slår vuxenvärlden till och säger att jag ju kunde gått på chalmers, handels eller något som leder någonstans. men jag var bortskämda snorungen som trodde på mina drömmar, följde hjärtat och läste humaniora. varsegod, här kommer återbetalningen.
det här börjar bli en följetong men jag tänker återigen på den öde ön där jag ska bygga upp den nya civilisationen för att slippa den här i-landsbubblan. jag tänker på den för att jag tänker på erlend loes expedition L och hans vän med massiva skulder till norges motsvarighet till csn. hur han följer med erlend och de andra till den öde ön för att komma undan dem. en dag när de sitter på stranden ser de en liten fiskebåt långt ute på havet. vännen med skulderna flippar och springer rakt ut i djungeln, är borta i flera dygn innan de hittar honom svårt medtagen. han var övertygad om att båten var csn som hittat honom.

jag tänker att det måste vara en typisk 80-taliståkomma. det här med självuppfyllandet. att till varje pris göra det som är rätt för en själv och på inget sätt mest förnuftigt eller bra för framtiden för den skjuter vi ändå framför oss. vi bara lever våra drömmar. på tv:n varnar de för höga studieskulder, fattiga pensioner som inte kommer att gå att leva på eftersom vi börjar arbeta alldeles för sent, akademikerarbetslöshet. likt förbannat läser vi humaniorakurser, folkhögskoleflumm, designar, skriver, gör låtar, snyltar a-kassa. och tar en öl till. eller fotar oss i underkläder, söker till dokusåpor, viker ut oss, startar modebloggar. och tar en drink till.
vi skjuter på framtiden och väntar på startskottet för uppfyllandet, inte allvaret. allvaret kommer aldrig. vi är generationen som alltid fått veta att vi ska bli våra drömmar och man kan bli vad som helst om man kämpar tillräckligt hårt. mot bakgrund av 90-talskrisen som raserade folkhemmet när vi fortfarande var barn ter det sig obegripligt. men mitt i allt fanns också den växande mediala världen som tutade i oss drömmar om fame factory och idoliserande. någonstans måste det ha satt sina spår.

och det var inte så att jag inte försökte bli vuxen, det var ju det där halvåret av hälso och sjukvårdsadministrationsstudier. en ordnad yrkesutbildning. men jag pallade det ju bara inte. magkänslan sa ifrån. precis som den säger ifrån nu när jag tänker att om två och ett halvt år får jag fast arbete där jag vikar just nu och jag kan ta det. jag kan jobba där och betala av mina skulder och på nätterna kan jag skriva, det kan kombineras. jag är vuxen nu, it´s payback time, dags att göra rätt för sig din korkade 80-talist som glömde ditt ursprung och tog dig vatten över huvudet. men sen är man ju ändå inte mer än 80-talist och denna 80-talist ringer till csn och pratar med en trevlig (!) kvinna och förklarar att hon planerar att läsa en folkhögskolekurs det kommande året och ta csn-lån igen från och med april och kvinnan förklarar att betala in den första skulden, men tar du mer lån behöver du inte betala av dina gamla lån samtidigt. jag löser ångesten med min massiva återbetalning genom att låna ännu mer för att fortsätta uppfylla mig själv och den jag vill vara. och ikväll tar jag en öl till.

10 kommentarer:

Malin sa...

och du gör precis rätt!

Kaia sa...

Alltsa, verkligheten gor mig sa ledsen. Man tittar sig omkring och alla blir forskollarare och dagisfroknar och man undrar vafan som hande... Kommer ihag nar man var liten och alla hade storslagna planer. Sjalv slutar jag val pa ICA...

A.A sa...

Ja, välkommen till det hemliga sällskapet som vaknar upp med mottaga indrivningar från CSN - lika frustrerande varje gång, man lär sig aldrig.

Och visst är 80-talisterna den självförverkligande generationen, detta är det MÅNGA som lider av eftersom samhället aldrig talar om för oss att alla inte kan förverkliga sina drömmar. För majoriteten måste ju faktiskt vara fullt sysselsatt med att serva dom självförverkligade. Alltså tar människor i princip vilka jobb som helst med sina drömmar intakt och sedan kommer oftast tvåsamheten och ops! det fanns inte längre tid över till någonting annat än att överleva.

Hur som helst, så är jag helt övertygad om att just du kan klara av att förverkliga dig själv och detta säger jag utan att veta vem du är, bara genom att ha läst din blogg. Det beror bara på hur redo du är på att släpa dig igenom skiten varje dag och hur länge, genom lycka och depression: tar du kampen tror jag du har alla förutsättningar för att lyckas.

ania sa...

AAAH GE MIG DEN DÄR MANNEN! NU!! :O

elin sa...

a.a - jamen precis. du satte fingret på det. och det finns en massa människor som egentligen är grymt nöjda med ett liv där de förverkligar sig själva genom vardagliga arbeten och genom allt det andra utom arbetet, men det finns någon slags hets i samhället om att man måste vara Någon som påverkar alla. jag blir provocerad av det.
ania - haha, kom hit till göteborg så hookar jag upp dig med honom. seriöst, han var galet vacker.

Sofia sa...

Ta mer lån, bara du fortsätter skriva. Jag går igenom precis samma tankar som du nu, tjugotre år och i göteborg, efter en termin på biblioteksprogrammet. Nu sitter jag här, avhoppad, och hoppas på mer. Det finns mer. Kan rekommendera: Tala om klass, red: Susanna Alakoski och Karin Nielsen. Jag tycker att du skriver helt otroligt. /Sofia

Eva sa...

Du Elin, man kan vara 50-talist och känna liknande känslor som du gör! Knäpp eller? Mor

elin sa...

sofia: tack! och jaa jag har länge suktat efter den boken, den ligger på listan över böcker-att-läsa-när-jag-hinner, absolut.
mamma: nej men onekligen en förebild som gör det lite svårare för mig att inte följa magkänslan och drömmarna

A.A sa...

Ja, självklart är det en hetts som provocerar: många gånger har jag haft väldiga problematiska synvinklar att ta hänsyn till när jag reflekterar över min egen fader vars stora dröm var att bli emigrant (så nu vet jag vart jag fått den ådran ifrån) men någon emigrant blev han aldrig utan körde på säkra kort som social trivsel, kärlek, egenproduktion i form av mig och bror och nu är han "vi" med företaget, en kommunal trädgårdsfirma!

Men den där du måste bli något hettsen fyller ju dessvärre en funktion - ingen jävel backar upp dig när du annars faller.

Stilpoäng för att påbörja ett svar med "Jamen." Trodde bara det var apan på hisingen som använde sig av sådana hederliga uttryck.

Malin sa...

Jamen... Jag har letat och letat (och letat) efter det där inlägget där du skrev att du hade tagit ett år till någon kurs i kreativt skrivande. Och så såg jag rubriken "you are the generation that bought more shoes..." och AHA:ade och tänkte yes äntligen! Det inlägget var det. (I över en halvtimme innan hade jag glömt bort att det var i Keepin´it real jag hade läst det precis nyss, och inte på bloggen). När jag inte hittar det i det här inlägget ger jag upp. Crap. Så blir jag lite ostrukturerad och skickar min fråga till fel kommentar nu (jag hoppas du kan leva med det): Vad var det för kurs i kreativt skrivande? Var var den? Hur får man tag i den? (eller: Hur får man tag i information om den?) Tack på förhand! /Malin