20 januari 2007

då min hud luktade mango

just det. det snöade ju. det snöade och häromdagen sken solen och jag kände inte igen vare sig mig själv eller den här staden. så mycket ljus helt plötsligt. det skiner utifrån och reflekteras inifrån, man blir en bättre version av sig själv när man har något som strålar mot en.

snö och solsken tar mig alltid tillbaka till den tiden för fyra år sedan. en kort period, några månader av mitt liv, som badade i sol, ljus och lyckokickar. den fantastiska vårvintern, norrlands egen årstid med stora snödrivor men nästan plusgrader och solen som alltid sken och reflekterade sina strålar i klarvit snö så att allting blev ännu ljusare än det redan var. allt var konstant upplyst. jag läste litt.vet./kreativt skrivande och jobbade deltid på förmiddagarna på ett dagis utanför stan. läste rysk litteratur och satt varje morgon på den där bussen med näsan i brott och straff och glömde nästan att plinga innan jag kom in bland barnskriken som kontrast till litteraturens värld. eftermiddagarna på stammiscaféet med honom och vännerna. skolböcker och påtår av svart kaffe. min hud som doftade starkt av mango från mitt body butter som jag köpt enbart för att han älskade mango. bara en sån sak. han älskade mango. typiska egenheter man inte kan sluta le åt sådär i början när allt är kärlekspirr och dundrande lyckosoldater mot skelettet. vi låg med varandra i mitt rum i kollektivet, sen drack vi kaffe och läste och min hud luktade mango och på helgerna kom vännerna över och vi drack litervis med gredos och gick bonanza till indiepop tills grannarna klagade. det är allt jag minns av den tiden; mangodoft, ett konstant knullande, gredos, barnskratt, brott och straff. och solskenet. alltid solsken.

vi kysstes på gångbron mellan staden och mitt rum i det där kollektivet och jag tänkte att fan att vara såhär lycklig. jag trodde inte det var möjligt och solen sken på oss och det var fortfarande över en månad kvar innan jag skulle hålla i en sticka från apoteket som visade ett streck för mycket. fortfarande en tid av lycka kvar innan jag skulle ligga en hel påskhelg och kvidande blöda ut ett liv. det var fortfarande en utmätt tid innan jag skulle ringa det där arbetet och säga upp mig för att hjärtat inte pallade att varje dag möta de liv som faktiskt var liv med små armar och tår, viljor och världar och egna namn över kroken där de hängde sina små ytterkläder, när det liv som funnits hos mig aldrig blivit mer än röda pölar i underkläder och lakan.
det var fortfarande solskensdagar, ligg och några tetror gredos bort till den tid då svärtan växte under huden, så nära att han kunde ta på den och börja pilla i såren. då han istället för det konstanta mangoknullandet började ägna mer tid åt att oroa sig, ge mig nummer till personer jag borde tala med och se in i mina ögon för att utforska om jag verkligen talade sanning när jag sa att jag redan hade ätit, trots att vi båda visste att jag ljög.

det finns alltid ett före innan man vet att det ska finnas ett efter. det här var ett före i solskensnaivitet med mango och brott och straff. jag återvänder dit när solen skiner och snön lyser vit. fast bara som en påminnelse. huden är alltid tjockare i eftertiden än företiden. man lär sig någonting på vägen.

3 kommentarer:

anna sa...

progressera är ett grymt ord. det blir mer folkhögskoleflum flum flum för mig också. jag blev inte mindre 80-talist efter dina inlägg. tvärtom inspirerar du mig och gör det lättare att se solen.

om huden blir tjockare borde det innebära att man är bättre rustad inför framtiden. men jag vet i fan alltså. om huden är tjock men såren öppna... kan man ha tjock hud utan att ha sår?

kram. a.

Sofia sa...

Det där med tjock hud kan man aldrig lita på. Närsomhelst kan den brista och vetskapen om det gör att man ju aldrig går säker. Min solskensnaivitet var sommaren 2001. I julas träffade jag personen som jag var kär i då.Och huden brast. Sex år senare! Jäkla hud.

Peter sa...

Hej Elin! Jag kom in här av misstag...*ler*
Jag googlade efter rysk indiepop...

Men fasen vad glad jag blev att läsa en del av din blogg. Ja, inte den tragiska delen, men inledningen...

Nu ser jag än mer fram emot att flytta till Gbg.

Slainté / Peter