ingen getingmidja

frågor väcktes om det här med tjockare hud efter förra inlägget. frågor väcks hos mig den morgonen då jag vaknar av tidningsbudet med vinfylla bultande i skallen. då något når mig och gråten ligger i strupen och jag famlar efter blodvarm hud i en tom säng. var går gränsen mellan att skaffa sig tjockare hud och att bara dölja såren? var går gränsen mellan att gå vidare med mer skinn på näsan och att bara bygga i cement för att skydda mot det onda? hur vet man vilket som är vilket?

jag karvar en bild av mig själv som jag måste ha. för att jag tycker om den någonstans, för att jag alltid har tyckt om den. jag har hittat konturerna där drömbilden möter verkligheten och jag gillar den. men jag vet inte vad av den som är den jag vill vara och vad som är den jag måste vara för att orka ta mig ur sängen på morgonen.
det är hon jag alltid tvingat mig själv vara, som jag också tyckt om, men hon skaver. den här morgonen skaver hon. grabbgänget hotade med att kasta bajs på mig om jag inte hängde med ut. m. köpte vin åt mig. jag hade redan tackat nej till en fest med hänvisning till tillståndet efter föregående natt och jag vet att jag egentligen inte vill vara på den där platsen där det finns en person som jag borde hålla mig undan lite mer från och en person som jag inte orkar se överhuvudtaget och ett rum som lite halvt varit mitt och en säng där jag sovit. men en kväll av ensamhet är en kväll av ensamhet och jag har vin som väntar och m. vet var jag bor och hotar med bajskastning så ja, jag är där. jag tar på mig skölden och jag ser mig i spegeln och jag är inte vacker för det är inte den typen av tjej som jag är men kanske lite häftig, lite het. jag tar på mig rollen för att efter alla år av en-av-grabbarna-attityd som skyddat mig från att svida över insikten att det är allt jag någonsin varit kan jag den bra. är man inte en flicka som pojkar älskar blir man någonting annat. kanske en tjej som brottas, jävlas, svär och snusar. kastar förolämpningar, pratar tuttar, provocerar och är politiskt inkorrekt. är snuskig i mun och alldeles förbannat rolig, hetsar de äldre killarna till en diskussion om att skaffa barn men när de påstår att jag borde känna av den hetsen mer än dem ler jag och säger ärligt talat, tror ni jag tänker fucka upp den här fantastiska kroppen med graviditeter och skit? och de ser lite generat och nervöst på mig. jag tycker om mig själv. jag spelar mig själv bra. när jag möter henne som jag ägnat så många nätter åt att svartsjukeförbanna och jämförelsenoja över väljer jag att bara ignorera och inte se i ögonen och sen pustar jag någonstans och tänker att det var väl inte så farligt och jag kanske till och med skickar ett sms till någon efter en halv vinare om att jag nog är minst lika snygg som henne ändå. sen är det något m. säger.
getingmidja, säger han. hon har getingmidja. breda höfter och smal midja. biologisterna säger att män dras till det. det är genetiskt. för släktets fortlevnads skull. det är det han har fallit för hos henne, elin. getingmidjan. jag ser på mina raka höfter och tänker fuck that shit. sen säger jag till någon att jag är snygg ikväll och han säger ingenting och vi dansar till en låt ur dirty dancing innan jag förlorar omröstningen om p3guld-efterfest vs nef, blir tjurig och åker hem. hinner skicka några sms som aldrig besvaras. något om att jag är snygg.

det här är i ett nu då jag har betong kring hela mig och där jag regerar och där jag vet att jag aldrig blir en flicka med getingmidja, kvinnlighet och rådjursögon att älska precis som jag visste det under alla tonåren då jag stålsatte mig på samma sätt. fightades tillbaka med grabbigheten, okänsligheten. om ni ändå inte tänker förälska er i mig eller ens vilja hångla med mig är det bättre att ni i alla fall beundrar mig för att jag är en sån förbannat rolig, grabbig tjej. en av er liksom. jag är grym i den rollen. man anpassar sig efter sina förutsättningar, lär sig att göra det bästa av situationen. vi är lite kameleonter på så sätt.

sen vaknar jag en morgon och snön har regnat bort. väggarna skriker ensamhet och kroppen saknar blodvarm hud att skeda sig mot så att det svider i alla vener och gråten sitter i halsen och höfterna är fortfarande lika raka, ögonen lika fula och små och jag vet att den här söndagen bara kommer bli ännu en i raden av söndagar som bara är obarmhärtig gråt och det finns hundra kilometer att vandra från punkten den jag försöker vara till den jag verkligen är när jag orkar känna efter.

sen skriver någon någonting om en kofot på axeln. om att vilja pilla under min hud. jag tänker att du inte har någon aning om vad du gett dig in på vännen. men jag önskar att du var här.