do not underestimate my powers

jamen ja. det är söndag och därför okej att hänfalla i total självömkan. det är okej att bara se alla de där svarta sidorna. bara minnas brustna hjärtan och vackrare flickor, hur varje gång man tog bara-vara-vänner-snacket trycktes ännu en bit av ens självförtroende ner i fotknölarna. inte minnas hur man själv krossat pojkhjärtan, fått sånger och kärleksbrev, kyssar och komplimanger. eller för den delen vem som egentligen tog initiativet till ett uppbrott.
det är söndag och då är det okej att vilja kasta sig ut från sitt fönster på tredje våningen i ambitionen att slå sig så illa att man kan sjukskriva sig från ångestjobbet ett par veckor och det är okej att tvivla över alla sina förmågor och mest vilja åka hem till mamma och gråta ett par veckor. det är okej att allting andas ångest och man ångrar allt man sagt, allt man gjort. det är okej att känna sig ensammast på jorden fast man lätt skulle kunna styra upp en fika med någon istället för att ägna dagen åt terapistädning, rökning och planlöst zappande framför tv:n med tårar i ögonen.

det är okej, det är söndag och at the end of the day skriver jag femton postit-lappar till mig själv inför de kommande sjuka veckorna av skrivarkursstart, textinlämning om två veckor och däremellan ska jag på filmfestivalen, till stockholm, jobba heltid, träna och träffa alla jag vill träffa. kalendern, matlådan och träningsväskan fylls också står jag ändå där öga mot öga med ångesten, tvivlen, osäkerheten, gråten, svärtan, farhågorna och allt det andra. med ena handen på ljussabelns udd säger jag till livets samlade jävlighet som luke skywalker sa till jabba the hut: do not underestimate my powers