Åsikternas identitetsproducerande legitimeras med ännu mer identitetsbyggda åsikter

När jag la mig igår var det med en fadd smak i munnen och oro i magen. Jag visste inte vilka mail och kommentarer som jag skulle vakna upp till. Detta trots att jag redan gått in och redigerat i inlägget om dålig layout och stilistik i bloggvärlden, en åsikt som dessutom inte är särskilt radikal och stötande på något sätt. Det är väl mer common sense att bloggvärlden består av en hel massa skit, såsom i resten av konsumtionssamhället, än att den inte gör det.
Det första jag gör efter frukosten, efter att jag fått ett sårat mail, är att lägga upp en ursäkt.
Den genomgående, nervösa tanken i mitt huvud är:
- Men vad har jag för rätt att tycka såhär?

De som kommenterat ursäkten har helt rätt. Varje gång jag gör anspråk på ett tyckande, där jag inte hänvisar till egna, personliga erfarenheter, ber jag sedan om ursäkt om någon tagit illa upp och förlåt mig, det var inte meningen att såra. Så tassar jag tillbaka till mitt hörn efter mitt offentliga utbrott.
- Nä förlåt, jag hade ju faktiskt ingen rätt att säga någonting om det här och ni har naturligtvis rätt. Det är jag som är elitistisk och dum och sätter mig på höga hästar nu.
Sen står jag kvar i mitt hörn och sneglar omkring mig i bloggrummet efter eventuella skitsnackare om mitt utbrott.

Så kan man ju inte hålla på, det förstår ju jag också.
Men det som slår mig är att jag aldrig, någonsin, tänker så när jag hänvisar till mina personliga erfarenheter i en fråga. Jag går hårt åt bantningsmammor och hälsokultur och jag ber inte om ursäkt, för jag har erfarenheter att hänvisa till. Jag ryter i mot El Rubiales förenklade klassanalys och hans analys av min medelklassretorik, genom att hänvisa till inlägg som jag har skrivit om mitt arbetarklassursprung och mina klasskval.
Helt plötsligt är jag skyddad. Jag behöver inte be om ursäkt. Jag skiter i om jag trampar någon tårna. Nu har jag ju berättat min sanning, min verklighet. Den behöver jag inte be om förlåt ifrån. Mina erfarenheter kan ju faktiskt ingen ifrågasätta eller ta ifrån mig.

Jag läser Kinky Afros oerhört intressanta inlägg om näthatare och hur man som offentlig tyckare och bloggkändis faktiskt bör hantera dem. Vi som tycker och har åsikter, blir lästa och får våra texter diskuterade kring, sitter på en privilegierad roll. Vi förtjänar motstånd och kritik, vi ber om motstånd och kritik.
Problematiken ligger i att vårt tyckande också är beroende av gillande av det som vi skriver och ännu mer problematik ligger i hur vi samtidigt producerar ett jag i vårt tyckande. Identiteten och åsikterna går inte längre att skilja åt. Således blir kritiken också en kritik mot identiteten som producerat dem. I ett åsiktsklimat där personen inte skiljs från åsikterna och där debatten handlar minst lika mycket om personen som står för åsikterna som åsikterna i sig, är det oundvikligt att identiteten och åsikterna ligger nära till hands. Det finns professionella tyckare och bloggkändisar av en anledning. Vi blir våra åsikter och våra texter.
Det säger sig självt att identiteten blir mer kritikkänslig i ett sådant läge. Hatmailen riktar sig inte till våra åsikter, de riktar sig till oss, utifrån våra åsikter. Beundrarmailen och lovebombingen likaså, de är inte kommentarer till de åsikter vi anser, de är riktade till det jag som prduceras genom dem.

Hur löser man det?
Genom att sammanknyta åsikterna och identiteten ännu starkare. Genom att genomgående hänvisa till erfarenhet och göra anspråk på personlig intimitet legitimerar man sitt tyckande.
De åsikter som man har kommit fram till kan naturligtvis kritiseras. Men erfarenheten – och i förlängningen identiteten – i sig blir mer motståndslös.
- Såhär kände jag, därför tycker jag såhär, är ett argument som ingen kan ta ifrån en. Det är ju baserat på evidens i form av självupplevda erfarenheter och känslor utifrån dessa. Man behöver heller inte hänvisa till en rad böcker och teorier, för att slå sig fri från misstankar om fördomar och generaliseringar. Det räcker ju med att man själv upplevt någonting för att det ska bilda en slags evidensgrund i sig.
Anna Svensson kommenterar min kritik om Anna Ekelunds hänvisning till personliga erfarenheter i sin text i F-ordet om abort såhär: " Tycker att det var ärligare av henne att berätta om sia egna val än att utesluta det. Om hon inte berättat om sitt dilemma och val hade hon väl kritiserats för världsfrånvändhet + moraliserande?"
Ja, förmodligen hade hon fått utstå precis den kritiken. Men spelar det någon roll? Det är inte min enda kritik mot hennes text och slutpoäng och det är inte den enda kritik som hon heller kommer att få. Självklart får man kritik, i synnerhet när man tycker i en sådan känslig fråga som abort. Men betyder det att man måste dra in sina personliga erfarenheter, för att försöka legitimera sitt tyckande och motarbeta kritiken?
Jag tycker inte att hon är fel ute, jag gör exakt likadant, som ovan skrivet. Men det är intressant att vi ser ett behov av att göra så.

I DN:s noterat skriver Lisa Irenius om avsaknaden av sanning i den feministiska debatten. Hon ser bara attityder, inga anspråk på sanningen. Jag tror att alla tyckare som hänvisar till sin personliga erfarenhet gör just anspråk på sanningen. Problemet ligger i att ingen vågar göra anspråk på mer än sin egen, lilla sanning längre. Då tar man sig vatten över huvudet. Då blir man utsatt för kritik. Då kommer läsare att undra var man fick det där ifrån och vad vet man om det där egentligen.
Enklare är då att bilda attityder, baserat på personliga erfarenheter. Att fortsätta tassa runt i finrummen och viska:
- Jo, jag upplevde det här och det här och därför tänker jag såhär.
Ingen ställer sig längre och skriker någonting som kan ses som en större, generell tanke. Istället väljer vi att knyta åsikterna ännu hårdare till vår identitet. Helt enkelt för att vi redan har dem så tätt inpå oss att vi åtminstone bör kunna ursäkta dem på ett sätt som inte gör anspråk på någonting mer än oss själva.