Första inlägget om abort och Anna Ekelunds text i F-ordet: Känslogeggan

Jag tänker på inlägget om Anna Ekelunds aborttext i F-ordet, som jag numera utlovat, och jag tänker på det och jag har inte tid att skriva det, fast egentligen är det bara ursäkter för att kunna gå runt det och kanske inte skriva det alls.
Jag tänker på det lite mer men jag hamnar bara i cirklar och en privat gegga och känslobaserad argumentation och jag vet inte vad som är relevant och vad jag vill lämna ut.
Isobel har kanske redan sammanfattat min kritik i en kommentar till det här inlägget där hon skriver:
Utan att på något sätt underkänna Anna Ekelunds rätt att fatta egna beslut kring sin reproduktivitet så var det där påpekandet om hennes val ett problem för den texten. Inte i sig, och ingenting hade förstås hjälpts av att hon hållit tyst om hur hon gjorde givet att texten nu hängdes upp på hennes egna upplevelser, men genom att det underminerar själva budskapet. Tesen, som jag helt ställer upp på, är ju (eller väl?) att abort innebär att man tar liv men att man faktiskt får göra det. Det sista ledet är lika viktigt som det förra. Men eftersom det är två tankar som det är extremt svårt att hålla i samtidigt blir den känslomässiga sensmoralen en annan om skribenten berättar om sitt val att behålla ett barn än om hon valt abort. Som texten nu blev blir läsaren osäker på om hon faktiskt menar att man ovillkorligen har den rätten eller om hon menar att man "visserligen" har den rätten men att alla goda och kloka kvinnor ändå väljer att behålla sina foster.

Och hur ska jag utveckla det? Hur utveckla utan att nämna alla motstridiga känslor som dök upp av just den här texten och hamna i ett virrvarr av logisk, rationell, kritisk, argumenterande text och känslospill? Texten berörde och fick mig att tänka efter, den är välskriven no doubt. Men mycket rörs om.
Det gäller bland annat hennes nedlåtande ton kring hurrandet över att många aborter utförs i Sverige. Man kan se det som ett nederlag, men jag håller med dem som också menar att det ju faktiskt innebär att vi har en fungerande abortlagstiftning och att vi ska vara fucking stolta och rädda om den lagstiftningen. I synnerhet nu med Sarah Palin och McCain och allmänt vinande konservativ höger-vindar, måste vi hålla så förbannat hårt i den. Vi ska tillåta, vad som ibland kallas för ”abortturism”, vi ska låta det fortsätta vara enkelt att göra en abort (”enkelt” utifrån medicinsk kompetens och tillgång, naturligtvis, en abort är aldrig enkel) och vi ska fanimej inte börja lägga in en massa moraliserande snack gentemot de som gör abort.
Jag motsätter mig också hennes näst intill raljerande ton när hon diskuterar hur ”abort har blivit ett livsstilsval, synonymt med självständighet”. När hon skriver om detta får jag en sinnesbild av lyckade Sex and the City-karikatyrer som slänger upp sig på britsen, genomför en abort, för att de inte kommer att få dricka drinkar eller kliva på karriärstegen om en unge kommer och förstör allt. Jag skulle tro att sådana tankegångar är en försvinnande del av de tankar som förs bakom en abort.
Och ja, abort är förmodligen ett led i ett mer planerat och självständigt liv. Men är det något negativt? Jag förstår vad Anna Ekelund menar kring att det numera mer är norm att uppmana till abort än att faktiskt behålla barnet. Att det behandlas med skepsis att behålla barnet om man inte är i 30-årsåldern, i en fast relation och har planerad ekonomi. Så är det förmodligen. Men vad är alternativet? En återgång till oldschool-moralismen kring familj framför självständighet, omhändertagande framför självutveckling, uppoffrande framför att göra sig själv till det viktigaste i ens liv? Feminister har i alla tider slagits mot den kvinnobilden och slåss fortfarande och jag tror att det vore svårt att inte gå tillbaka till den bilden av kvinnan, om vi ska börja ifrågasätta abortval. Abort är inte så mycket en fråga om samhällets allmänna anda av individualism och självständighet, som kvinnans rätt att sätta sig själv i första rummet och vara just självständig. Det är en rättighet som vi slagits för i århundraden.

Det här är en feministisk fråga, inte en livsstilsfråga, inte en fråga om det moderna samhällets baksidor. Naturligtvis geggar jag ner mig i privata issues här, för tro mig – det är fortfarande fucking provocerande för människor när man säger att man inte vill ha barn överhuvudtaget. Att som kvinna säga att man inte vill föda barn eller uppfostra biologiska barn är bland det mest provocerande som kan förekomma. Jag hamnar konstant i diskussioner kring min ovilja att skaffa barn, detta trots att jag är 25 år, lever med studentekonomi och dessutom inte har någon fast relation, vilket borde kunna innebära att jag borde kunna undslippa sådana diskussioner just nu. Jag avkrävs på svar kring varför och tvingas argumentera kring ett högst personligt beslut och tro mig, jag har ansträngt mig. Jag har dragit in alltifrån ojämnställda heterorelationer till världens överbefolkning i min argumentation. Jag har varit tvungen att bedyra gång på gång att jag inte hatar barn, att jag inte tycker illa om barn, att jag visst kan prata med barn och gulla med barn. Jag har bara ingen lust att trycka ut dem ur min fitta.
Senaste gången det hände blev jag så förbannat trött på det att jag ställde motfrågan ”men varför vill ni ha barn då?”. De som jag diskuterade med såg på mig som om jag var dum i huvudet. Vad är det för onaturlig fråga? Tillslut avlade de följande svar:
- Dom är så mysiga och gulliga.
- Jag vill ha en liten minikopia av mig själv.
- Men det hör ju till, liksom.
Här har jag alltså suttit i flera år och slipat på mina argument och det här är argumentationen som stödde deras vilja att faktiskt skaffa barn.
Således: Jag tror att Anna Ekelund har fel. Jag tror att det fortfarande ses som något oerhört skuldbelagt, provocerande och fel när en kvinna väljer bort barn. Oavsett om hon gör det genom en abort eller genom att uttala sin motvilja mot att skaffa biologiska barn. Det förekommer jävligt få hyllningar av fria, självständiga kvinnor som väljer skor och karriär framför att föda barn. Abort är fortfarande någonting oerhört skuldbelagt, annars skulle det diskuteras betydligt mer utifrån de som faktiskt har gjort abort och inte bara utifrån de som förlorat barn, själv fått barn eller, som i Anna Ekelunds fall, funderat på att göra abort, men ändrat sig i sista stund. Då skulle faktiskt de som tagit abortbeslutet i högre grad innefattas i diskussioner kring när ett barn blir ett liv och inte ett foster, var gränsdragningarna ska dras, varför abortsiffrorna är så höga. Nu tiger man istället, trots att det finns så oerhört många som har gjort abort. Jag förstår varför.

Och jag förstår Anna Ekelunds resonemang kring att kalla det barn och inte foster och var går gränsen för liv. Jag håller med henne fullständigt kring att kvinnor som väljer abort är mogna nog att fatta beslut om liv och död, utan att man klappar dem på huvudet och väljer andra ord. Jag håller med henne helt och fullt här. Jag har ju själv suttit där hos barnmorska och kurator och läkare och fått de där mjukgörande orden kastat mot mig. Jag har också fått höra att det inte är någonting än, det är så litet, några piller bara så är det borta.
Jag har också sett in i min dåvarande älskades ögon och sagt:
- Det spelar ingen roll vad de säger, för mig är det här ett barn.
Det var ett barn, vi namngav henne till och med och hon fick aldrig leva.
Och det slår mig när jag skriver det här att kanske är det det här som är just fundamentet i min avog mot abortdebatten i största allmänhet. Att allting blir, precis som Anna Ekelunds text och det här inlägget, en jävla gegga av personliga erfarenheter och privata känslor. Och att det just i abortdebatten inte är så mycket av godo utan att det finns en uppenbar avsaknad av någon slags rationell diskussion. Det är inte konstigt, det handlar om en mycket laddad fråga, men det gör att debatten blir just bara geggig. Därför ska jag skriva nästa inlägg som ett försökt att diskutera lite mer rationellt.