28 oktober 2008

Första inlägget om abort och Anna Ekelunds text i F-ordet: Känslogeggan

Jag tänker på inlägget om Anna Ekelunds aborttext i F-ordet, som jag numera utlovat, och jag tänker på det och jag har inte tid att skriva det, fast egentligen är det bara ursäkter för att kunna gå runt det och kanske inte skriva det alls.
Jag tänker på det lite mer men jag hamnar bara i cirklar och en privat gegga och känslobaserad argumentation och jag vet inte vad som är relevant och vad jag vill lämna ut.
Isobel har kanske redan sammanfattat min kritik i en kommentar till det här inlägget där hon skriver:
Utan att på något sätt underkänna Anna Ekelunds rätt att fatta egna beslut kring sin reproduktivitet så var det där påpekandet om hennes val ett problem för den texten. Inte i sig, och ingenting hade förstås hjälpts av att hon hållit tyst om hur hon gjorde givet att texten nu hängdes upp på hennes egna upplevelser, men genom att det underminerar själva budskapet. Tesen, som jag helt ställer upp på, är ju (eller väl?) att abort innebär att man tar liv men att man faktiskt får göra det. Det sista ledet är lika viktigt som det förra. Men eftersom det är två tankar som det är extremt svårt att hålla i samtidigt blir den känslomässiga sensmoralen en annan om skribenten berättar om sitt val att behålla ett barn än om hon valt abort. Som texten nu blev blir läsaren osäker på om hon faktiskt menar att man ovillkorligen har den rätten eller om hon menar att man "visserligen" har den rätten men att alla goda och kloka kvinnor ändå väljer att behålla sina foster.


Och hur ska jag utveckla det? Hur utveckla utan att nämna alla motstridiga känslor som dök upp av just den här texten och hamna i ett virrvarr av logisk, rationell, kritisk, argumenterande text och känslospill? Texten berörde och fick mig att tänka efter, den är välskriven no doubt. Men mycket rörs om.
Det gäller bland annat hennes nedlåtande ton kring hurrandet över att många aborter utförs i Sverige. Man kan se det som ett nederlag, men jag håller med dem som också menar att det ju faktiskt innebär att vi har en fungerande abortlagstiftning och att vi ska vara fucking stolta och rädda om den lagstiftningen. I synnerhet nu med Sarah Palin och McCain och allmänt vinande konservativ höger-vindar, måste vi hålla så förbannat hårt i den. Vi ska tillåta, vad som ibland kallas för ”abortturism”, vi ska låta det fortsätta vara enkelt att göra en abort (”enkelt” utifrån medicinsk kompetens och tillgång, naturligtvis, en abort är aldrig enkel) och vi ska fanimej inte börja lägga in en massa moraliserande snack gentemot de som gör abort.
Jag motsätter mig också hennes näst intill raljerande ton när hon diskuterar hur ”abort har blivit ett livsstilsval, synonymt med självständighet”. När hon skriver om detta får jag en sinnesbild av lyckade Sex and the City-karikatyrer som slänger upp sig på britsen, genomför en abort, för att de inte kommer att få dricka drinkar eller kliva på karriärstegen om en unge kommer och förstör allt. Jag skulle tro att sådana tankegångar är en försvinnande del av de tankar som förs bakom en abort.
Och ja, abort är förmodligen ett led i ett mer planerat och självständigt liv. Men är det något negativt? Jag förstår vad Anna Ekelund menar kring att det numera mer är norm att uppmana till abort än att faktiskt behålla barnet. Att det behandlas med skepsis att behålla barnet om man inte är i 30-årsåldern, i en fast relation och har planerad ekonomi. Så är det förmodligen. Men vad är alternativet? En återgång till oldschool-moralismen kring familj framför självständighet, omhändertagande framför självutveckling, uppoffrande framför att göra sig själv till det viktigaste i ens liv? Feminister har i alla tider slagits mot den kvinnobilden och slåss fortfarande och jag tror att det vore svårt att inte gå tillbaka till den bilden av kvinnan, om vi ska börja ifrågasätta abortval. Abort är inte så mycket en fråga om samhällets allmänna anda av individualism och självständighet, som kvinnans rätt att sätta sig själv i första rummet och vara just självständig. Det är en rättighet som vi slagits för i århundraden.

Det här är en feministisk fråga, inte en livsstilsfråga, inte en fråga om det moderna samhällets baksidor. Naturligtvis geggar jag ner mig i privata issues här, för tro mig – det är fortfarande fucking provocerande för människor när man säger att man inte vill ha barn överhuvudtaget. Att som kvinna säga att man inte vill föda barn eller uppfostra biologiska barn är bland det mest provocerande som kan förekomma. Jag hamnar konstant i diskussioner kring min ovilja att skaffa barn, detta trots att jag är 25 år, lever med studentekonomi och dessutom inte har någon fast relation, vilket borde kunna innebära att jag borde kunna undslippa sådana diskussioner just nu. Jag avkrävs på svar kring varför och tvingas argumentera kring ett högst personligt beslut och tro mig, jag har ansträngt mig. Jag har dragit in alltifrån ojämnställda heterorelationer till världens överbefolkning i min argumentation. Jag har varit tvungen att bedyra gång på gång att jag inte hatar barn, att jag inte tycker illa om barn, att jag visst kan prata med barn och gulla med barn. Jag har bara ingen lust att trycka ut dem ur min fitta.
Senaste gången det hände blev jag så förbannat trött på det att jag ställde motfrågan ”men varför vill ni ha barn då?”. De som jag diskuterade med såg på mig som om jag var dum i huvudet. Vad är det för onaturlig fråga? Tillslut avlade de följande svar:
- Dom är så mysiga och gulliga.
- Jag vill ha en liten minikopia av mig själv.
- Men det hör ju till, liksom.
Här har jag alltså suttit i flera år och slipat på mina argument och det här är argumentationen som stödde deras vilja att faktiskt skaffa barn.
Således: Jag tror att Anna Ekelund har fel. Jag tror att det fortfarande ses som något oerhört skuldbelagt, provocerande och fel när en kvinna väljer bort barn. Oavsett om hon gör det genom en abort eller genom att uttala sin motvilja mot att skaffa biologiska barn. Det förekommer jävligt få hyllningar av fria, självständiga kvinnor som väljer skor och karriär framför att föda barn. Abort är fortfarande någonting oerhört skuldbelagt, annars skulle det diskuteras betydligt mer utifrån de som faktiskt har gjort abort och inte bara utifrån de som förlorat barn, själv fått barn eller, som i Anna Ekelunds fall, funderat på att göra abort, men ändrat sig i sista stund. Då skulle faktiskt de som tagit abortbeslutet i högre grad innefattas i diskussioner kring när ett barn blir ett liv och inte ett foster, var gränsdragningarna ska dras, varför abortsiffrorna är så höga. Nu tiger man istället, trots att det finns så oerhört många som har gjort abort. Jag förstår varför.

Och jag förstår Anna Ekelunds resonemang kring att kalla det barn och inte foster och var går gränsen för liv. Jag håller med henne fullständigt kring att kvinnor som väljer abort är mogna nog att fatta beslut om liv och död, utan att man klappar dem på huvudet och väljer andra ord. Jag håller med henne helt och fullt här. Jag har ju själv suttit där hos barnmorska och kurator och läkare och fått de där mjukgörande orden kastat mot mig. Jag har också fått höra att det inte är någonting än, det är så litet, några piller bara så är det borta.
Jag har också sett in i min dåvarande älskades ögon och sagt:
- Det spelar ingen roll vad de säger, för mig är det här ett barn.
Det var ett barn, vi namngav henne till och med och hon fick aldrig leva.
Och det slår mig när jag skriver det här att kanske är det det här som är just fundamentet i min avog mot abortdebatten i största allmänhet. Att allting blir, precis som Anna Ekelunds text och det här inlägget, en jävla gegga av personliga erfarenheter och privata känslor. Och att det just i abortdebatten inte är så mycket av godo utan att det finns en uppenbar avsaknad av någon slags rationell diskussion. Det är inte konstigt, det handlar om en mycket laddad fråga, men det gör att debatten blir just bara geggig. Därför ska jag skriva nästa inlägg som ett försökt att diskutera lite mer rationellt.

26 kommentarer:

Chris sa...

jag fick inte ihop hennes två ståndpunkter, att man

ett) ska utgå ifrån att alla kvinnor KLARAR att fatta svåra beslut.

två) inte får glömma KOMPLEXITETEN i abortfrågan och FÖRMINSKA att man faktiskt tar ett liv, vilket är ett SVÅRT beslut att fatta. (med, enligt ekelund, rätt.)

nåt med det där... att det är svårt men ändå lätt. jag blev iaf upprorisk av texten men har också problem att greppa riktigt varför. det känns (hej kvinnoord) som om ekelund mest berömmer sig själv för att hon kunde fatta ett SVÅRT och KOMPLEXT beslut.

sen tänker jag att jag säkert är orättvis.

sen tänker jag på varför abort är att ta ett liv om inte kondom/p-piller etc är att ta ett liv. och nånstans där blir det grötigt.

Mira sa...

Jag har inte läst Anna Ekelunds text men såg Debatt när hon var med och frågan diskuterades och samma sak slog mig då som nu: Jag tror inte att de höga aborttalen i Sverige enbart kan förklaras med att vi är relativt jämställda och har en bra abortlagstiftning, för i Norge där jag bor är lagstiftningen ungefär densamma och jag tror det genomförs ca 15000 aborter här jämfört med typ 35000 i Sverige. Ja, i och för sig får man bara göra abort fram till 12:e veckan här utan prövning så det förklarar ju delvis skillnaden insåg jag just. Äh, jag vet inte men jag reagerade på att det var så stor skillnad mellan Norge och Sverige och önskar att man kunde diskutera de höga aborttalen. Men, tja, det är ju svårt utan att låta som en abortmotståndare och gå Ja till livets ärenden.

(Och så reserverar jag mig för att jag missat nån självklar anledning till varför de andra nordiska länderna har lägre aborttal, kanske borde lusläst lagstiftningarna innan jag uttalade mig...)

Anonym sa...

Dette her er faen meg verdens beste blogg!

Kjør hårdt!

Anonym sa...

Det bor jo flere mennesker i Sverige enn i Norge da, det vil vel utgjøre en del av forskjellen på tallene her ihvertfall?

Anonym sa...

Jo, de böcker jag skulle kunna (och borde) skriva om ifrågasättandet av barnfrihet... Pah.

(Varför skulle kondom/p-piller vara ens tillnärmelsevis att ta ett liv?)

Anonym sa...

Om du räknar rent numerärt så bor det ju ungefär hälften så många människor i norge som i sverige. kan ju bidra till att antalet är lägre i norge? men siffran kanske är ett överslag?

Grovt Initiativ sa...

christina: nog för att en hel del religiösa har problem med preventivmedel, men man skulle få ta ut en hel del filosofiska svängar för att säga att kondom tar liv. i så fall skulle menstruation ta liv.

kathy: man kan ju räkna in att norges och sveriges befolkning är olika stor också, om man ska tala i absoluta tal.

Anonym sa...

obs obs: jag anser alltså inte att preventivmedel är att ta liv utan använde det bara som en jämförelse i diskussionen kring när ett liv egentligen börjar. apropå foster-barn-diskussionen, alltså.

Mira sa...

haha, åh, jag framstår väl inte som den skarpaste kniven i lådan nu. jag tänkte inte ALLS på det faktiskt. rest my case.

Elin sa...

christina: Jag håller fullständigt med dig i din kritik. Just det där upproriska, som man inte kan sätta fingret på, kände jag också. Och sedan, att hon just berömmer sig själv för att hon fattade det SVÅRA beslutet, fastän samhället kanske ville annorlunda. Håller med dig i ifrågasättandet av gränsdragningar också. Och att allting blir en jävla gröt tillslut.

kathy: Jo, det ligger väl någonting i befolkningsantalet där, borde väl göra?

hjorten: Komplimanger på norska är de finaste!

julia: Kan vi inte skriva en ihop? Nej, det är klart att det inte är att "ta ett liv" att använda kondom eller p-piller och jag är övertygad om att det inte är det Christina menar heller. Däremot, var går gränsen för vad som är liv och vad som inte blivit ett liv än? Jag förstår hennes fundering fullt ut här, jag har också tänkt på det. Och dagen efter-piller. Är inte det jämförbart med en tidig abort?

ano: Jag tror att du är inne på rätt spår. Att det handlar om befolkningsantal dvs.

grovt: Men det är förmodligen inte det som Christina menar. Utan mer ett enkelt ifrågasättande var man drar gränsen. Kondom är ju skydd mot oönskad graviditet, abort alternativet när skyddet inte hållit. Jag tycker inte alls att det är befängt att diskutera i de termerna och mens är väl inte alls samma sak. Hur skulle det kunna vara det?

christina: I'm with you iaf.

Chris sa...

tack sweetie pie! det är lätt att glömma att tonlägen inte framgår skriftligt alla gånger, och som jag obs-ade i en additional kommentar tycker jag alltså inte att preventivmedel är mord.

jag håller inte riktigt med grovt initativ om att det krävs så särskilt stora filosofiska utsvävningar. problemet med att kalla ett tvådagars foster för liv ligger i just gränsdragningen. dagen efter-piller räknas inte som abort medan en medicinsk abort en vecka senare enligt ekelund skulle vara att ta ett liv. detta trots att en medicinsk abort också innebär att svälja ett fosterfördrivande piller.

genom att bara "sväva ut" till dagen innan dagen efter-pillret, vid tillverkningsögonblicket, blir svårigheten uppenbar. man har ju ett val redan där. jag menade snarare att påpeka det moraliska dilemmat i att benämna ofödda foster som barn, eftersom jag verkligen inte vill att synen på preventivmedel ska bli katolsk.

c'est tout!

Elin sa...

jamen EXAKT SÅ, christina!

Grovt Initiativ sa...

my bad, men jag tycker inte det var konstigt att det blev så i mitt huvud.

Elin sa...

nej, det tycker inte jag heller. jag läste själv christinas kommentar ett par gånger innan jag gjorde den tolkningen.

Anonym sa...

Jag har för mig att dagen efter-piller bara kan förhindra implantering, inte skjutsa ut ett redan befäst foster. Därav det snäva tidsfönstret.

(Befäst foster, word of the day.)

Vi tar och skriver'n!

Chris sa...

grovt i, inser det var halvluddigt formulerat det där, och dessutom byggde på antagandet att väl ingen på allvar skulle kunna vara av åsikten att preventivmedel tar liv. note to self, skriv tydligt på elins blogg =)

julia, jupps du har rätt. är ägget redan befruktat kan man inte abortera det med dagen efter-piller, men finns det spermier som fortfarande simmar omkring (eh???) tar man ihjäl dem med pillret. det är en slags abort i preventivt syfte... typ.

Anonym sa...

Att döda spermier kan väl ändå definitivt inte räknas som abort - nu måste jag sätta ner min gränsdragningsfot här igen!

Elin sa...

Julia: Jag måste återigen hålla med Christina igen. NEJ det är inte abort och det är inte samma sak att dra gränsen vid att avsluta ett påbörjat liv som att förhindra att ett liv börjar. Det som är intressant är ju var man drar gränsen för förhindrandet av att ett liv får fortgå.
Åtminstone tolkar jag dig så Christina, correkt me om jag tolkar fel.

Anonym sa...

Jag lovar att ha på mig mina klädhängarörhängen när vi fikar, Elin. I'm smaklös like that.

Elin sa...

I love it when you talk dirty to me baby.

Chris sa...

hallå igen

julia, jag förstår att du vänder dig emot att använda begreppet abort här. jag kan hålla med om att abortera signalerar att man avbryter en redan påbörjad rutin. (jag är datorskadad, ursäkta ordvalet.)

men återigen då, jag ifrågasätter inte rätten att förhindra/abortera liv, utan _ifrågasättandet_ av när man har rätt att göra så. jag tycker att det finns många nackdelar med att kalla ett tvåveckors foster för ett liv man kan "ta" medan man samtidigt säger att dagen efter-piller och preventivmedel inte skulle innebära ett ingripande på samma potentiella liv. genom att belysa det ena ville jag försvara det andra, dvs rätten att göra abort utan att behöva känna sig som en bov som tar ett liv. och givetvis rätten att fritt disponera prev-medel.

Anonym sa...

Jag köper ditt resonemang, jag ifrågasatte bara det rent medicinsk-biologiska i det.

Och inte bara var man sätter gränsen för liv och ta, utan även var man sätter gränsen för potential. Om en kille badar varmt, är han en babymördare då?

(Jag är väldigt väldigt trött, då tenderar min argumentation att dra på alla växlar, inser jag när jag läser om. Men jag tror ni fattar.)

Elin sa...

Det var ju den här diskussionen som jag eftersträvade. Jag har inga svar när ett liv ska ses som ett liv (vem har det?).

Chris sa...

jag försöker skriva ett eget inlägg. det går sådär. kontentan tror jag måste bli att får bli upp till var och en att avgöra när man bär på ett liv och när det är ett potentiellt liv, ett foster eller ingenting alls. jag finner inga andra svar som inte riskerar att köra över nån.

Anonym sa...

Såhär: det är inte kul att göra abort. Det är inte kul att ligga i gynstol, det är inte kul att ta krampframkallande piller, det är inte kul med smärtorna och blodet och det är inte kul att se det där en-och-enhalvcentimeterlånga embroyt som ser ut precis som i Lennart Nilsson fotoböcker i sin supertjocka sjukhusbinda.

Ingen eftersträvar att bli ofrivilligt gravid.

Men man kan faktiskt genomföra en abort i trygg förvissning om att det var det enda rätta. Utan att ångra sig, utan att tänka att "nu skulle det ha varit en gullig ettåring", utan ångest. Och det verkar inte vara riktigt okej i den allmäna debatten. Det är okej att göra abort, men skall skall banne mig ha ångest efteråt.

Jag gjorde abort ett år efter att ha fött tvillingar. De är underbara men deras behov tröst, sitta i knä, läsa saga och trygghet, trygghet trygghet är överväldigande för mig och för ders pappa. Ett barn till hade fått något att brista. Aborten var det enda rätta och det har jag ingen ångest för.

Kanske hjälper det är jag är naturvetenskapligt intresserad. Jag såg embryot så löjligt pedagogiskt tydligt, det var inte kul men lite intressant, och det var så uppenbart att här finns inget högre medvetande, bara ett primitivt neuralrör, inget som långa vägar liknar en hjärnbark än, ingen smärt, ingen ångest: här finns ingen synd.

Elin sa...

ano: Mycket bra kommentar! Jag håller fullständigt med dig! Visst får man göra bort, men fan om man inte skäms över det och känner ångest och sörjer efteråt och tänker på vad som kunde ha blivit.