Ingen hör det tysta upproret

Apropå det här med barnfetma som ett ökande problem.

Såhär ser statistiken ut för unga tjejer.
Men de pratar vi, som sagt, generellt inte om längre.
Ätstörningar och självskadebeteende, unga tjejer med ångest och dålig självkänsla är ju så jävla 90-tal. Bara för att barnfetma är ett allt större folkhälsoproblem innebär det inte att det enorma folkhälsoproblemet unga tjejer som mår dåligt har minskat. Tvärtom. Det är bara media som har tröttnat på att skriva allt för mycket om det, Fittstim-kvinnorna pratar hellre Pilates än vad som händer med de unga tjejerna, genusvetarna och de insatta feministiska debattörerna pratar hellre abstrakta diskurser och queera läckage än reella samhällsproblem och i kulturen anser man att allt sånt redan är "gjort".

Och jag bara längtar efter att vi ska börja ta problemen på allvar igen. Att "unga självdestruktiva tjejer" dessutom ska få bli något mer än ett tacksamt mediaämne för kvällstidningarnas kvinnosidor att rapportera om eller en kollektiv, enhetlig grupp som man kan använda som slagträ i politiska debatter. Jag vill höra en ordentlig, saklig diskussion och jag vill att de unga tjejernas röster ska börja höras. Bara för att man är självdestruktiv är man inte svag. Jag är övertygad om att deras röster är starka nog, bara någon har tid och förmåga att lyssna på dem.