Är du diagnostiserad, lille vän?

- Vad kan vi göra för dig Elin? Vad behöver du just nu?
Min läkares varma ögon på mig, smittar av sig på mig. Det där fingrandet och nervösa pillandet, flackande blicken som jag alltid får i läkarsamtal avstannar. Jag ser henne i ögonen och berättar exakt vad jag behöver just nu, utifrån hur jag mår just nu.

Det är så mycket som är fint med min läkare, men det är det allra finaste.
Förmågan att se, förmågan att lyssna. Hennes förståelse för att varje situation är unik och varje patient har sina behov. Vården finns till för patienten, vad behöver just jag?
Jag är inte ännu en ung, överpresterande kvinna med sömnproblem och oro. Jag är just den här patienten, med sin bakgrund och sin problematik. Inga diagnoser eller generaliseringar;
Vad behöver just du?

För ganska många år sedan nu var jag i en helt annan situation. En helt annan läkare, min läkares motsats. Kall och avvaktande vägde hon mig, bad mig fylla i ett standardformulär på femtio frågor.
-Ett ätstörningsquiz, fnissade min svarta humor inuti.
Resultatet i ett diagram. Exakt såhär störd är du. Hon pekade på olika staplar och tabeller. Mitt känsloliv, min bakgrund, min situation, mina tankar och den jag var infogad i tio staplar som redovisade hur normal eller icke-normal jag var. Jämförd med både den normala människan och den normala anorektikern. Sedan fick jag standardpapper, standardråd.
Jag försökte prata, hon avbröt mig. Sa exakt de saker som hon sagt till hundratals ätstörningsbrudar innan mig.
- Jag vet, försökte jag säga.
- Nej, du vet inte. Det är inte du utan sjukdomen som talar, sa hon.
- Jomen jag vet, försökte jag, jag vet att jag är sjuk.
- Oftast har anorektiker väldigt dålig sjukdomsinsikt, sa hon.
- Men inte jag, svarade jag fast tyst.

Inte ens vårt själsliv, våra rädslor och inre problem undgår kategoriseringar och normer. Den som är Avvikande ska diagnosstämplas och föras in i standardmallar kring exakt hur det här avvikande själslivet fungerar. Ett läkarsamtal och ett statistiskt diagram och vi får en stämpel och en quick fix-lösning. Du är inte normal, du tänker inte normalt, du är Avvikande och vi kategoriserar dig i den här avvikande mallen.

Vad gör diagnoserna med ens självförståelse? Hur tolkar man sig själv utifrån standardmallar?
Jag gick ifrån läkarsamtalet kränkt och förbannad. Slutade hos henne och sökte andra, egna alternativ där jag blev sedd och tagen på allvar.
Jag har haft vänner som har suttit hos läkare som efter fem minuters samtal gett dem diagnosen borderline.
Förvirrade har de gått hem, slagit upp allt om diagnosen borderline för att förstå sig själva bättre. Är det det här som gör mig Avvikande, icke-normal? En av mina vänner kom tillbaka efter några veckor och mötte en annan läkare.
- Inte har du borderline, du uppfyller inte ens hälften av kraven för att ha den störningen, sa han.

Är man inte normal måste man vara sjuk. Då måste man stämplas med någon form av sjukdomsetikett. Folk kan inte gå runt och vara trassliga hursomhelst, de behöver ofrånkomligen en kategorisering. Precis som transsexuella, för att få byta kön, först måste utredas i läkarsamtal för att få diagnosen transexualitet. För att få hjälp måste man underkuva sig en diagnos, söka ett erkännande. Det är inte alls samma sak, men i mardrömsläkarsamtalet kände jag lite samma sak: Jag måste bli Anorektikern för att få hjälp.

Vad gör diagnoserna med oss? Vi blir Avvikande och ställs mot de Normala. Vi får diagnoser, som är nödvändiga för att få hjälp. Anorexia, ADHD, transexualitet. Tre helt olika diagnoser som man måste underkasta sig för att få hjälp med sina individuella problem.
Samtidigt som diagnoserna inte bara är av ondo. Många får ju något att falla tillbaka på, en aha-upplevelse till varför man reagerat och känt som man gjort. Man var inte bara störda ungen, man har ADHD.
Men det råder någon form av inflation i samhällets behov av diagnoser. De kastas ut till höger och vänster och vi etiketteras och etiketteras om. Det är enklare att behandla med diagnoser; fasta mallar med kriterier. Hur ätstörd är du? Är du tillräckligt transexuell för att få byta kön? Är du bara bråkig eller har du ADHD? Diagnostisera och kategorisera. Sjukdomsstämpla och gör en quick fix-lösning som verkar för alla med liknande problem.

Det är snabbare och det är enklare än att se individen. Det är smidigare och mindre svårt än att rikta fokus inte bara mot individens specifika bakgrund och problem utan också mot ett samhälle med diagnostiseringsinflation, normer och hur många människor som helst som nästan fyller upp kriterier för den ena diagnosen eller den andra men ändå är tillräckligt normala för att inte söka hjälp. Ett samhälle där vem som helst är lite ätstörd, lite borderline eller lite ADHD och där du inte kan springa runt och känna dig obekväm i ditt kön hur som helst – det måste vara något fel på dig. Ett samhälle där ångest och sjukdomar skapas, men enklare att dela ut en diagnos som lyder Anorektiker än att fråga sig vad alla de där tjejtidningarna ute i väntrummet gör med en ung tjej med dålig självkänsla.

- Vad behöver du just nu?, säger min läkare.
Jag har väntat på de orden.