Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen

Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.

Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.

Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.

Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.