Avståndet (come fill me up)

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.