Hårt socker (min tribute till Madonna)

Våren 1994 på en landsortsskola i Norrlands inland.
Vi ska ordna soaré och samla in pengar och alla får komma med förslag på vad de kan bidra med. Efter lektionen går jag fram till min lärare och pratar om vad jag vill göra.
Mitt uppträdande har jag övat på hemma i vardagsrummet. Varje dag efter skolan, mellan svullfikat framför eftermiddagssåporna och det att mamma och pappa kommer hem. Det är då jag lägger på en av de två LP-skivor som jag äger. Den ena är Roxettes Look Sharp, men den jag lyssnar på är Madonnas The Immaculate Collection. Uppträdandet som jag vill framföra går ut på att jag, iförd kortkort kjol och urringad tröja med rödmålade läppar och scarf, ska dansa och mima till Like A Virgin. Jag dansar utmanande och plutar med läppar, svänger med höfterna. Mot slutet av låten slänger jag av mig scarfen och trycker mina knappt begynnande bröst mot varandra samtidigt som jag gör en pose. Det är en blandning av oskuldsfullt mimande och en barnimitation av striptease.
Min lärare får bedöma uppträdandet och ger mig sedan ett nej. Kanske ett av mitt livs första nej av alla nej som sedan komma skulle. Gråtfärdig och arg går jag hem.

Min lärares motivering var att det helt enkelt inte passade sig. Såhär i efterhand och i vuxen ålder förstår jag naturligtvis varför. Att en elvaåring ställer sig på en scen och dansar utmanande och stripteaseimiterande är ingenting som hör hemma på en mellanstadieuppvisning. Det sexualiserade barnet hade orsakat diskussion, uppståndelse och arga föräldrar. Min lärares enkla motivation att det inte passade sig handlade förmodligen också om det opassande i att en av de duktiga, tysta och blyga flickorna gjorde en sådan handling. Att flickan dessutom var rejält överviktig och inte passade i sin kortkorta kjol och utmanande dans hade, förutom det obekväma i sexualiseringen, dessutom lett till en underliggande och ofrivillig lyteskomik som förmodligen genererat i mobbning och retande.
Lärarens blick såg förmodligen allt detta och konstaterade att det inte passade sig.

Jag gick hem och bytte favoritlåt.
Från min utmanande dans till Like A Virgin blev Express Yourself min nya uppträdandelåt. Iförd korta jeansshorts och knytblus med blottad mage ställde jag mig på vardagsrumsscenen med armarna i kors och skrek med Madonna.
- C’mon girls! Do you belive in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this!
Sedan tog jag de inledande side-to-side-stegen, som brukligt i mellanstadieålder, greppade den imaginära mikrofonen och ylade mot LP-skivans knastrande att;
- Don’t go for second best bejbiiii!
Mot slutet av låten slängde jag av mig knytblusen där jag gömt mina osynliga bröst i en behå som jag stulit av mamma. Blusen slängde jag ut i den tjutande imaginära publiken samtidigt som jag knyckte axeln framåt i en kaxig, utmanande pose och konstaterade att;
- Express yourself!
Jag försökte aldrig ens framträda med detta uppträdande. Någonstans förstod jag ju att det var fel och fult och lite skamsenhet över att vara elva år och klä sig i behå och dansa utmanande. Jag förstod att jag nog inte borde älska Madonna som jag gjorde, jag borde inte förstå henne som jag gjorde eller vilja bli som henne när hon var snuskig och hade underkläder på sig på scenen.

Men älskade henne gjorde jag. Jag har massvis med dagboksanteckningar från min mellanstadietid om hur mycket jag älskar henne för att hon både är stark och cool och ändå sexuell. Sedan skämdes jag för att jag tyckte att det var coolt att hon var sexuell.
Jag har dagbokanteckningar som handlar om Express Yourself. Hur cool låt den är för att den handlar om att killar måste vara snälla och bäst mot en och visa att de gillar en för att de ska vara värda en. Att man klarar sig bättre ensam än med en kille som inte gillar en mest i hela världen.Jag har dagboksanteckningar som handlar om hur besviken jag är att jag inte ser ut som Madonna när jag har min mammas behå på mig.
Mot en kontext av kärleksnoveller, Dirty Dancing och Frida var Madonna min första feministiska hjältinna. Det var hon som förklarade för mig att kärleken inte bara var sockersöt och rosaskimrande. Det var hon som fick mig att inse att jag inte behövde vara sockersöt och rosaskimrande heller. Det var hon som fick mig att inse att jag både fick vara stark och att jag fick vara sexuell.

Mot bakgrund av berättelsen om en elvaårings utmanande dans och poserande i behå är det lätt att falla in i talet om det sexualiserade barnet. Den unga flickan som med en förebild som Madonna blir offer för ett kvinnoideal av objektifiering och sexualisering i alltför tidig ålder.
Jag kan se det i efterhand, men känslan jag har när jag minns min kärlek till Madonna och mitt mimande är inte den. Känslan är en berättelse om det sexuella barnet.
Berättelsen om det sexuella barnet är en mycket mer komplex och tabubelagd sådan. Barn ska inte ha någon sexualitet. Barn ska definitivt inte börja bejaka sin sexualitet eller leka med sexuella stereotyper. Jag var medveten om det redan då. Lika mycket som jag minns pirret i magen och förbjudna känslan i att dansa porrigt i mammas behå minns jag skamsenheten och livrädslan för att någon skulle se mig. Lika mycket som jag minns den konstiga känslan mellan benen när jag hittade Madonnas Sex och tittade igenom den minns jag känslan av att jag varken borde titta i den eller tänka så. Lika mycket som jag minns hur jag upptäckte onani till ljudet av Madonnas intensiva stönande i Rescue Me minns jag den absoluta dödsskammen och vetskapen om att det jag gjorde var fel.

Berättelsen om det sexuella barnet går inte att reducera till offer, såsom det sexualiserade barnet. Det sexuella barnet är en historia om en nyfikenhet, en förbjudenhet och en lek.
Jag var aldrig något offer. Tvärtom var Madonna min frist. I Madonnaleken var jag varken för tjock eller för smart. Jag behövde heller inte vara söt eller snäll. I Madonnas musik fick jag både vara stark, tuff och sexuell trots att det var tre egenskaper som absolut inte var önskvärda av andra. I Madonnalekarna fick de känslorna inom mig fritt utrymme.
Madonna gjorde mig aldrig sexualiserad. Inte heller försökte hon, till skillnad från den andra samtida kultur som jag konsumerade, att bädda in det sexuella i en rosaskimrande kärlekskontext. Madonna gav mig rätten att vara stark och cool. Men framförallt gav hon mig möjlighet att utforska rätten att vara sexuell, även om det inte var passande.

Och nuförtiden, när mitt Madonnalyssnande reducerats till nostalgiska minnen och jag har föga intresse av vad en engelsk överklasskvinna har att säga mig, blir jag lycklig när jag ser omslaget till Madonnas nya skiva och fylls av samma styrke/sexualitetspirr i magen som jag gjorde då.