23 april 2008

Hårt socker (min tribute till Madonna)

Våren 1994 på en landsortsskola i Norrlands inland.
Vi ska ordna soaré och samla in pengar och alla får komma med förslag på vad de kan bidra med. Efter lektionen går jag fram till min lärare och pratar om vad jag vill göra.
Mitt uppträdande har jag övat på hemma i vardagsrummet. Varje dag efter skolan, mellan svullfikat framför eftermiddagssåporna och det att mamma och pappa kommer hem. Det är då jag lägger på en av de två LP-skivor som jag äger. Den ena är Roxettes Look Sharp, men den jag lyssnar på är Madonnas The Immaculate Collection. Uppträdandet som jag vill framföra går ut på att jag, iförd kortkort kjol och urringad tröja med rödmålade läppar och scarf, ska dansa och mima till Like A Virgin. Jag dansar utmanande och plutar med läppar, svänger med höfterna. Mot slutet av låten slänger jag av mig scarfen och trycker mina knappt begynnande bröst mot varandra samtidigt som jag gör en pose. Det är en blandning av oskuldsfullt mimande och en barnimitation av striptease.
Min lärare får bedöma uppträdandet och ger mig sedan ett nej. Kanske ett av mitt livs första nej av alla nej som sedan komma skulle. Gråtfärdig och arg går jag hem.

Min lärares motivering var att det helt enkelt inte passade sig. Såhär i efterhand och i vuxen ålder förstår jag naturligtvis varför. Att en elvaåring ställer sig på en scen och dansar utmanande och stripteaseimiterande är ingenting som hör hemma på en mellanstadieuppvisning. Det sexualiserade barnet hade orsakat diskussion, uppståndelse och arga föräldrar. Min lärares enkla motivation att det inte passade sig handlade förmodligen också om det opassande i att en av de duktiga, tysta och blyga flickorna gjorde en sådan handling. Att flickan dessutom var rejält överviktig och inte passade i sin kortkorta kjol och utmanande dans hade, förutom det obekväma i sexualiseringen, dessutom lett till en underliggande och ofrivillig lyteskomik som förmodligen genererat i mobbning och retande.
Lärarens blick såg förmodligen allt detta och konstaterade att det inte passade sig.

Jag gick hem och bytte favoritlåt.
Från min utmanande dans till Like A Virgin blev Express Yourself min nya uppträdandelåt. Iförd korta jeansshorts och knytblus med blottad mage ställde jag mig på vardagsrumsscenen med armarna i kors och skrek med Madonna.
- C’mon girls! Do you belive in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this!
Sedan tog jag de inledande side-to-side-stegen, som brukligt i mellanstadieålder, greppade den imaginära mikrofonen och ylade mot LP-skivans knastrande att;
- Don’t go for second best bejbiiii!
Mot slutet av låten slängde jag av mig knytblusen där jag gömt mina osynliga bröst i en behå som jag stulit av mamma. Blusen slängde jag ut i den tjutande imaginära publiken samtidigt som jag knyckte axeln framåt i en kaxig, utmanande pose och konstaterade att;
- Express yourself!
Jag försökte aldrig ens framträda med detta uppträdande. Någonstans förstod jag ju att det var fel och fult och lite skamsenhet över att vara elva år och klä sig i behå och dansa utmanande. Jag förstod att jag nog inte borde älska Madonna som jag gjorde, jag borde inte förstå henne som jag gjorde eller vilja bli som henne när hon var snuskig och hade underkläder på sig på scenen.

Men älskade henne gjorde jag. Jag har massvis med dagboksanteckningar från min mellanstadietid om hur mycket jag älskar henne för att hon både är stark och cool och ändå sexuell. Sedan skämdes jag för att jag tyckte att det var coolt att hon var sexuell.
Jag har dagbokanteckningar som handlar om Express Yourself. Hur cool låt den är för att den handlar om att killar måste vara snälla och bäst mot en och visa att de gillar en för att de ska vara värda en. Att man klarar sig bättre ensam än med en kille som inte gillar en mest i hela världen.Jag har dagboksanteckningar som handlar om hur besviken jag är att jag inte ser ut som Madonna när jag har min mammas behå på mig.
Mot en kontext av kärleksnoveller, Dirty Dancing och Frida var Madonna min första feministiska hjältinna. Det var hon som förklarade för mig att kärleken inte bara var sockersöt och rosaskimrande. Det var hon som fick mig att inse att jag inte behövde vara sockersöt och rosaskimrande heller. Det var hon som fick mig att inse att jag både fick vara stark och att jag fick vara sexuell.

Mot bakgrund av berättelsen om en elvaårings utmanande dans och poserande i behå är det lätt att falla in i talet om det sexualiserade barnet. Den unga flickan som med en förebild som Madonna blir offer för ett kvinnoideal av objektifiering och sexualisering i alltför tidig ålder.
Jag kan se det i efterhand, men känslan jag har när jag minns min kärlek till Madonna och mitt mimande är inte den. Känslan är en berättelse om det sexuella barnet.
Berättelsen om det sexuella barnet är en mycket mer komplex och tabubelagd sådan. Barn ska inte ha någon sexualitet. Barn ska definitivt inte börja bejaka sin sexualitet eller leka med sexuella stereotyper. Jag var medveten om det redan då. Lika mycket som jag minns pirret i magen och förbjudna känslan i att dansa porrigt i mammas behå minns jag skamsenheten och livrädslan för att någon skulle se mig. Lika mycket som jag minns den konstiga känslan mellan benen när jag hittade Madonnas Sex och tittade igenom den minns jag känslan av att jag varken borde titta i den eller tänka så. Lika mycket som jag minns hur jag upptäckte onani till ljudet av Madonnas intensiva stönande i Rescue Me minns jag den absoluta dödsskammen och vetskapen om att det jag gjorde var fel.

Berättelsen om det sexuella barnet går inte att reducera till offer, såsom det sexualiserade barnet. Det sexuella barnet är en historia om en nyfikenhet, en förbjudenhet och en lek.
Jag var aldrig något offer. Tvärtom var Madonna min frist. I Madonnaleken var jag varken för tjock eller för smart. Jag behövde heller inte vara söt eller snäll. I Madonnas musik fick jag både vara stark, tuff och sexuell trots att det var tre egenskaper som absolut inte var önskvärda av andra. I Madonnalekarna fick de känslorna inom mig fritt utrymme.
Madonna gjorde mig aldrig sexualiserad. Inte heller försökte hon, till skillnad från den andra samtida kultur som jag konsumerade, att bädda in det sexuella i en rosaskimrande kärlekskontext. Madonna gav mig rätten att vara stark och cool. Men framförallt gav hon mig möjlighet att utforska rätten att vara sexuell, även om det inte var passande.

Och nuförtiden, när mitt Madonnalyssnande reducerats till nostalgiska minnen och jag har föga intresse av vad en engelsk överklasskvinna har att säga mig, blir jag lycklig när jag ser omslaget till Madonnas nya skiva och fylls av samma styrke/sexualitetspirr i magen som jag gjorde då.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Amen till detta! Fin text!

Apropå barn som dansar utmanande: Du har väl sett Little Miss Sunshine?

Anonym sa...

jag tänkte också på little miss sunshine, men allra mest tänkte jag på mig själv som elvaåring när jag OCKSÅ skulle uppträda som madonna inför hela klassen på någon idiotisk dag som vår lärare föreslagit, det var inte ens valbart att inte vara med och uppträda. nu minns jag inte vilken låt det var, men jag minns hur mycket jag övade. sen fegade jag såklart ur och var tvungen att vara fejksjuk i tre dagar för att det inte skulle vara misstänkt lägligt. det var en av de första janteupplevelserna när jag insåg vem jag var, eller snarare vem jag inte var. i efterhand är jag ändå tacksam mot elvaåringen som insåg sina begränsningar, det hade annars säkert funnits på video och därmed på youtube nu. jag önskar att jag kunde säga till elvaåringen att det är okej, om femton år kommer madonna fortfarande släppa skivor, och du har fortfarande chansen. jag tror elvaåringen hade gillat det.

Anonym sa...

Just Express yourself och ett par till av dom där "tidigare" eller 80tals låtarna är ju super på det där med sexualisering fast på hennes villkor. Jag var tänd på monokeln och att hon var klädd i en powersuit och visade att hon menade buisniss.

Överlag är det det som jag gillar med Madonna då. Nu vet jag inte, är inget fan men det är väl för att jag på ett sätt är lite åldernojig och inte tycker att 50åringar ska "göra så där". Fånigt ohc inte bra alls av mig. I know.

Själv är jag lite äldre - hehe - och hade en rätt avancerad ide om Justify my love och sexuella danser men den var också lyckligtvis hemma ensam ;) Även om det var före (video)mobilkamerornas tid...

Anonym sa...

Skitbra och skitviktig text, Elin. I dessa tider av pedofilhysteri och nätskräck för predators på ungdomscommunities glömmer vi lätt berättelsen om barnets egen sexualitet. Själv varken dansade jag eller lyssnade på särskilt mycket musik som det aparta barn jag var - och mina klassframträdanden var typ dramatiseringar av svensk kungahistoria och preussiska importfruar på historielektionerna - men mellan mina My Little Ponys gick det hett till, och naturligtvis i lekar med typ hälften av alla mina vänner.

Anna sa...

jag har också slingrat mig och mimat till madonna framför spegeln när jag var liten. jag säger som lsm: viktig text med en viktig vinkel som sällan synliggörs. barn har också en sexualitet!

Anonym sa...

Kan bara hålla med de andra, skitbra och viktig text! Det är ju så det är, och det är klart att barn har en sexualitet, på sitt eget vis och som måste få vara på deras egna villkor, inte på vuxenvis.
Jag minns en gång när jag satt barnvakt till två ganska små tjejer och de sa till mig att testa att ta dig mellan benen, det kittlar så roligt. Jag var typ 16 år och hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till.

Anonym sa...

marcus: tack! jag har absolut sett den och igenkännelsegrinat i slutscenerna. fantastiskt fin film. har bloggat om den också, någon gång under hösten 2006 tror jag. finns med i bloggboken ;=)
c: åh, kram till din elvaåring. janteupplevelser och nej, så många tidiga upplevelser man har av det. förstår att du är glad såhär i efterhand men tänk vad stolt elvaåringen hade känt sig om hon vågat.
åsa: åhåå justify my love, love hennes mest sexuella period. och håller med dig om det där med sexuell på egna villkor. material girl är för övrigt en annan gammal låt jag mimat mkt till. undrar hur mkt spår det satt till min nutida inställning till män och kärlek :=)
lsm: haha kungahistoria. vilken fin match vi varit på den tiden. porr-elin och aparta lsm med kungaframställningarna. gulle, my little ponys liksom. och håller med dig om att det är en viktig text och att man bör kunna diskutera barns sexualitet, även om det är känsligt. vet ju bara på min skrivarkurs när jag hade en text om två småflickor som leker knullande med barbiedockor och en i min skrivargrupp anklagade mig för pedofili och tyckte att sånt inte fick publiceras. som om tioåriga flickor inte vet vad knulla är och tycker att det är spännande.
panso: ah ännu fler alltså. tack!
barns sexualitet bör synliggöras och man måste kunna göra det på ett sätt så det inte går över i moralpanik och pedofilirädsla.
underlandet: haha, jag förstår det! och absolut word på att barn måste få ha sexualitet på egna villkor och inte vuxnas.

fridapanik sa...

Hej, första gången här.
Glad överraskning.
Fin och viktig text.
/fridapanik

Anonym sa...

fridapanik: tack och välkommen!

Anonym sa...

Mycket välskrivet som vanligt, och mycket relevant, och svårt att ta i, (därför- ta i det! såklart. som du gör.)

Det jag tänkte ta upp är dock en lite mer ytlig och tjafsig grej, men det har gnagt mig och jag tänkte att nu har jag min chans! Alltså, är inte Hard Candy omslaget typ tidernas största Peaches rip-off?

Alla kritiker bara "nu har hon gjort det igen, startat en helt ny look, boxar-gear och skrevar, det blir det nya alltså, Madonna, gjort det igen." Jag inbillar mig till hundra procent att jag sett typ en identisk bild på Peaches från typ 2003, men nu när jag bildgooglar får jag till skams erkänna att jag inte hittar den. Men hur som helst, är det bara jag eller är hela grejen himla mycket empowered electroclash från fem pår sen? Inte för att jag inte älskart ändå, men jag bara undrar? Är någon med mig?

Anonym sa...

linn: I hear you. jag tycker det är en fantastisk madonna-bild på omslaget men hon är ju knappast först med den. precis som med soundet på nya skivan som låter som allting annat gjorde för typ två år sedan. peaches-ripoff är det säkert. en gång var madonna först och mest vågad. det är hon def. inte längre.

Anonym sa...

elin: Jo, jag sökte fram det inlägget precis efter att jag skrivit kommentaren. Helt underbar film, även om igenkänningsfaktorn inte är så stor för mig i just Olive (kanske mer i den självmordsbenägne morbrorn, haha). Man kan hur som helst inte annat än älska och känna med Olive även om man inte varit likadan själv.

Men jag ska se till att köpa bloggboken iaf, du skriver så bra och så mycket att det helt klart passar bäst i bokformat!

Elin sa...

tack marcus! vad kul. beställ den gärna direkt av mig via min mailadress. så blir jag av med lite kvarvarande böcker och du slipper vulkans leveranstider på hur jävla många veckor som helst.

Anonym sa...

Will do!