Jag blev kvar (eller: Jesus walks with me)

Jag la som vanligt, vid beslutsångest, allting i något slags tärningsspelargamande, denna gång med SJ:s bokningssystem (om det inte är tärningsspelande så vet jag inte vad som är det). Sa till mig själv att om det fanns billiga biljetter att boka om till om någon månad skulle jag göra det. Sen kom den där ryggraden av tro in i bilden och jag tänkte på fullaste allvar;
- För i så fall är det Ödet och Guds vilja.
Som om Gud inte har nog med jobb än att sitta och besluta åt mig huruvida jag ska stanna i Göteborg och supa eller dra till Norrland.

Och sedan, på exakt det datum som jag ville åka, fanns det svinbilliga biljetter på X2000. Dagtåg. Första klass! Jag ombokade alltså fakirtåget genom Norrlandsnatten till första klass-biljetter med gratis internet och extra bekvämligheter hela vägen upp. Har redan nu högtflygande planer om att klä mig i kavaj, kritstrecksrandiga skjortan, pumps och gamla vapendragaren pennkjolen den dagen. Sitta och se busy ut med laptopen hela resan. Sedan kommer i och för sig hela affärskvinnelooken genomskådas gravt när folk märker att det enda jag gör i nio timmar är att facebooka och kolla youtube-klipp, men vafan.

Det konstigaste var att jag tackade Gud när jag ombokade. Ske din vilja, liksom. Jag kanske hade velat åka upp till Norrland nu, men nu gick Gud in här och beslutade annorlunda åt mig.
Som om det inte var SJ:s bokningssystem som bara hade en bra dag och jag valde ett gynnande datum. Hade biljetter varit svindyra och icke ombokningsbara hade ju allt däremot varit SJ:s fel.

För den som undrat om min tro är det bara att konstatera att det som finns kvar av min kristna ryggrad numera endast är den absolut lamaste och förmodligen den vanligaste formen av svennetro som man kan ha.
När saker, utan anledning, går bra är det tack vare Ödet och Gud.
När saker, utan anledning, går åt helvete är det på grund av SJ, Posten eller staten.