Lika delar syren och natt

När jag kommer ut på innergården har klockan hunnit bli tolv och någonstans fortfarande en värme i luften. En nattkyla blandad med havsfukten som lägger sig som en tunn, klibbig hinna över huden. Det friska mot det fuktiga och jag som inte fryser, trots klänning.
Mellan landshövdingehusen en vilande, varm tystnad av sömn och tillförsikt och någonstans i bakgrunden bilars sus och spårvagnars gnissel mot spåren. Gröntunga grenar över tomma trottoarer, doftar syren och liv och över de sovande hustaken en stjärnklar himmel. Vid korvkiosken vid Mariaplan en ensam kvinna som står under den upplysta skylten och bara står. Mina fötter kalla i för tunna skor mot tung asfalt och varje andetag andas lika delar fukt och kyla, varje inandning lika delar syren och natt.

Och jag tänker på det som han sa, någonstans mellan Röda Sten och Kungssten precis när solen började gå ner och himlen bli blodfläckad, någonstans mellan kulan ananassorbet och irish cream och någonstans mellan bakfyllepromenad och bakfyllefilm. Alltid någonstans emellan som det viktiga sägs. Hur han tuggade på sin platssked, ryckte på axlarna och sa;
- Vet du Elin? Jag tror egentligen inte att vi har någonting att oroa oss för alls. Jag tror att allting ordnar upp sig tillslut. På något sätt.