Lika delar syren och natt

När jag kommer ut på innergården har klockan hunnit bli tolv och någonstans fortfarande en värme i luften. En nattkyla blandad med havsfukten som lägger sig som en tunn, klibbig hinna över huden. Det friska mot det fuktiga och jag som inte fryser, trots klänning.
Mellan landshövdingehusen en vilande, varm tystnad av sömn och tillförsikt och någonstans i bakgrunden bilars sus och spårvagnars gnissel mot spåren. Gröntunga grenar över tomma trottoarer, doftar syren och liv och över de sovande hustaken en stjärnklar himmel. Vid korvkiosken vid Mariaplan en ensam kvinna som står under den upplysta skylten och bara står. Mina fötter kalla i för tunna skor mot tung asfalt och varje andetag andas lika delar fukt och kyla, varje inandning lika delar syren och natt.

Och jag tänker på det som han sa, någonstans mellan Röda Sten och Kungssten precis när solen började gå ner och himlen bli blodfläckad, någonstans mellan kulan ananassorbet och irish cream och någonstans mellan bakfyllepromenad och bakfyllefilm. Alltid någonstans emellan som det viktiga sägs. Hur han tuggade på sin platssked, ryckte på axlarna och sa;
- Vet du Elin? Jag tror egentligen inte att vi har någonting att oroa oss för alls. Jag tror att allting ordnar upp sig tillslut. På något sätt.

Och jag ligger vaken

Han sover och jag ligger vaken.
Det är som det brukar vara, som det alltid är.
Jag tror inte att människor som jag har relationer med förstår hur länge jag ligger vaken efter att de har somnat. Hur mycket jag hinner göra och tänka medan de lagt sig till ro på min extrakudde, under mitt extratäcke som jag åter bäddat sängen med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går upp och insomniavankar omkring i köket. Så tyst som möjligt för att inte väcka.
Ständigt denna rädsla för att väcka.
Min säng delas med någon annan. Någon annans doft i mina lakan. Någon som tar utrymme och andas tungt bredvid. Sådär som jag och min vän skrattade på lördagkvällen när vi gnällde över att ha börjat sova ihop med någon annan igen, för herregud vad mycket sämre man sover.
- Så nu kan jag inte ligga på diagonalen över min 120 centimeter, sa jag.
- Herregud, vilka lyxproblem, sa vännen och jag höll skrattande med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går på toaletten. Lägger mig sedan igen, frusen nu. Han vaknar till, de vaknar alltid till. Håller om mig, mumlar halvt i sömnen att sov nu Elin.
– Jag ska, viskar jag och ljuger.
Hans andetag i min nacke. Frusna lår mot varma lår. Han somnar om.

Han sover och jag ligger vaken.
Han kommer att väcka mig tidigt med nackkyssar, såsom de alltid är av den morgonpigga sorten. Jag kommer vakna till, lägga in morgonprillan, somna om tills han försiktigt vågar väcka mig igen. Han kommer att säga vackra ord, jag kommer vara för morgontrött för att orka besvara dem.

Han sover och jag ligger vaken.
Klarvaken. Tankevaken. Hjärnan tumlar omkring och vrider ut och in.
Han vänder sig om. Jag stirrar ut i mörkret.