Man blir trött på ditt djävla gnäll (youth is wasted on the young)

Det verkar vara ett generellt drag i både bekantskapskretsen och runtom i bloggosfären det här med motgångar, uppgivenhet och bitterhet just nu. På ett sätt är det väl skönt att inte vara ensam om att gnälla över misären och tycka livet är lite väl pissljummet och inte levererar som det ska, å andra sidan slår det mig hur sorgligt det är.
Det är en sån där måndag då inte ens mamma står ut med mig längre. Efter att jag bitchat och whinat i telefonen och varit allmänt tyken mot henne i ett par minuter suckar hon och säger;
- Nämen du, nu går jag över till din bror och spelar Nintendo Wii istället.
När inte ens ens egen morsa står ut med ens djävla gnäll utan rymmer iväg till TV-spel, då är det rätt illa.

Sen ligger jag och bölältar i soffan över insikten om att det är två månader sedan, exakt, som jag hade releasefest för bloggboken. Den kvällen då jag var on top of min hybris och alldeles strålande och full av tillförsikt. Då jag blev intervjuad, fick dagliga beundrarmail från Linda Skugge (av andra också för den delen) och låg i startgroparna med mitt skuggdoktorandprojekt.
Sen har allting liksom bara avstannat och gått i en nedåtgående spiral. Mycket på grund av mig naturligtvis; jag pallade inte längre att leva i 180 och fick påtalat från mina bästa vänner att jag börjat försaka dem och min närvaro i samtal med dem för alla mina projekt. Men livet har onekligen inte riktigt levererat som jag trott att det skulle göra de senaste två månaderna och min lösning att dricka alkohol, fika och syssla med dumheter i väntan på att livet ska börja göra det igen fungerar som vanligt endast som en quick fix. Så ligger jag och ältar och tänker på vilket stort misstag som jag gjorde när jag la ner pilotprojektet till förmån för den här rövtråkiga kursen, hur jag har börjat hata genusvetenskapen och längta efter lingvistiken och tusen andra älttankar som leder fucking nowhere om man inte försöker göra någonting konstruktivt av dem och hitta lösningar i dem.
Sen tänker jag på att jag, oavsett missade chanser och andraplatser eller nej tack, samtidigt fått bevisat för det gång på gång, det jag ju redan vet. Jag är grymt smart, analytisk, ambitiös och fucking begåvad och några sumpade chanser eller nej tack betyder inte sumpade framtidsutsikter för det. Jag är dessutom ett helt fantastiskt roligt sällskap med en helt strålande känsla för humor, självdistans, förmågan att bjuda på mig själv, på intressanta diskussioner eller ge grymma oneliners och svar på tal. Jag är rätt lätt att hänga med, sådär rent generellt, har inga sociala tics utan är bara förbannat trevlig och en sån där man gärna umgås med. Jag har fantastiskt fin smak i det mesta och är både rätt allmänbildad och nördigt insnöad på alltifrån generativ grammatik till Bruce Springsteen-citat. Lägg därtill att jag är sjukt foxy och precis kommit i favoritjeansen igen och kan representera Göteborgs snyggaste jeansröv. Jag har ett förstahandskontrakt på en finfin lägenhet, de bästa vännerna man kan ha och en stor bekantskapskrets, grymmaste familjen uppe i Norrland, ett helt okej kontorsjobb att falla tillbaka på när jag blir skoltrött, kul frilansjobb, en bloggbok som fortfarande säljer, en halvskriven roman och hur många akademiska poäng som helst. Dessutom är jag, såvitt jag vet, frisk.
Det finns liksom väldigt få ursäkter till att vara bitter och gnällig med de förutsättningarna. Sure thang, man kan gnälla över sommarekonomi och kontorsjobbet och avstannad akademisk karriär och allt vad det än må vara. Men det är egentligen bara dåliga ursäkter till att se vad man egentligen har och leder ju definitivt ingenstans.

Också tänker jag på alla vi briljanta, begåvade, ambitiösa och friska människor som ändå sitter och gnäller och tycker att livet är pissljummet och inte bjuder på tillräckligt mycket äventyr, magi och kärlek trots att det egentligen, faktiskt inte, är riktigt okej.
Den dagen då vi är 90 år gamla och sitter i våra hemtjänstriggade lägenheter och äter uppvärmd mat i vår ensamhet med inte så mycket att vänta på eller se fram emot alls, då kan det vara okej att gnälla. Då vi dag efter dag vaknar upp i krämpor, tar minst femton olika mediciner mot diverse sjukdomar och tvingas leva på sömntabletter för att få lite ro. Då vi står i årslånga vårdköer för att få opereras och lever med konstant värk och inte ens minns hur det var att ha en kropp som inte gjorde ont. Då vi har ljudet på max på TV:n men ändå inte hör vad de säger och musik kan vi inte lyssna på, för vi använder fortfarande mp3-format och det är inte kompatibelt med dagens musikspelare. Då vår sexuella frustration och frånvaro av kärlek i vårt liv inte räknas i några veckor eller ens månader, för vår senaste sexpartner dog i en hjärtinfarkt för tio år sedan och sedan dess har vi levt ensamma av både sorg och ofrånkomlighet. Antalet forum för raggning när man knappt tar sig utanför lägenheten är relativt begränsade och det är svårt att föra en flirtig konversation när man är halvdöv på båda öronen. Dessutom är det här med att tokröja på ett dansgolv med både artros och kronisk höftledsvärk mest plågsamt och att hångla blir så krångligt när rollatorerna hela tiden är i vägen.
Om vi vid 90 års ålder inte har åstadkommit någonting av det som vi drömde och ville göra är det väl ursäktat med lite bitterhet till eftermiddagskaffet och den torra mazarinen. Men knappast nu.