Everything I'm not, maybe everything I am

Det här med att sluta identifiera sig genom sin blogg gick ungefär lika bra som min bloggpaus. Det här kommer låta som töntigt bloggfame-whining men faktum är ju att de senaste månaderna jag varit ute inte en enda gång kommit hem utan att någon kommit fram och börjat prata med mig om bloggen eller om bloggboken alternativt att någon ur min perifera bekantskapskrets börjat prata om den.
Det är naturligtvis hur roligt som helst. Det är inte gnäll. Jag har ingenting emot att vara bloggbruden eller bloggboksbruden. Jag får allt som oftast höra så fina grejer. Jag hamnar i jätteintressanta diskussioner på grund av saker som jag skrivit.
Men jag tänker på en sak och det var vad jag och Bibli pratade om strax efter bloggboksreleasen då jag blivit icke-anonym.
- Det måste vara svårt att marknadsföra något som handlar om dig själv, som är så personligt, sa hon, det är ju lättare om man har ett alter ego eller en roll att gå in i. Så kan man vila i sig själv annars.

Jag tänker på det där med roller att gå in i och mytbilder man skapar när jag får sådana här kommentarer från människor jag känner halvbra, knappt eller inte alls.
- Men du är ju en slampa?
- Vad vet du om det?
- Jamen, jag läser ju din blogg.
Eller
- Men du är ju jättetrasslig i dina relationer och har jättesvårt att binda dig och sådär. Det har jag ju fattat efter att ha läst din blogg.
Eller
- Men du har ju en massa psykiska problem och mår skitdåligt och har en massa ångest. Det är ju liksom genomgående i din blogg.
Eller
- Men du ligger ju runt som fan. Det verkar ju vara det enda du gjort det senaste halvåret om man ska tro din blogg.

Mer eller mindre har jag alltid byggt upp mytbilder kring mig själv i den här bloggen. Ångestbruden. Intellektuella bruden. Tjejen som bara är bitter. Tjejen som har hjärtat i handen och bara vill ha någon att äääälska. Slampan. Relationstrassliga. Hon som inte fattar hur man flirtar alls. Hon som inte vet hur hon ska kunna definiera sig själv. Hon som inte gör annat än definierar sig själv. Hon med vacklande självförtroende. Hon den råkaxiga med totalhybris. Hon som bara var gapig och jobbig. Hon som var oförmögen att vara annat än tillbakadragna smarta bruden.
Om man hängt med ett tag märker man hur bilderna av mig krockar med varandra, skär in i varandra eller skiftar hastigt.
Sedan jag blev icke-anonym har jag mer medvetet, fast ändå på ett relativt omedvetet plan börjat jobba på myterna kring mig själv. Det är oundvikligt. Man behöver skydda sig själv. Jag skriver personligt, jag skriver som bäst när jag skriver hudnära om det privata. Men det betyder inte att jag skriver ut ens en bråkdel av allt som rör sig under huden.
Jag väljer ut de skärvor av mig själv som passar till texterna som jag vill skriva, bygger bilder av mig själv. Vissa av bilderna kan någon relatera till, andra bilder kan någon annan relatera till. Men det är bara bilder. Allt jag lämnar ut är noga genomtänkt (jo faktiskt ehe) och syftar till att bygga en text och en bild eller att bara säga någonting viktigt ur ett personligt perspektiv.

Man kan läsa den här bloggen av en mängd orsaker. Men att läsa den för att lära känna mig kan man aldrig göra. Jag är inte så korkad att jag låter folk få en genväg till vem jag verkligen är och allting jag är genom att läsa en fucking blogg. För att lära känna mig måste man hänga med mig, maila mig, ha långa fikasessioner med mig och jobba på att komma förbi fetaste integritetsväggarna i världen.
Allt ni läser om är kanske sant. Men de är bara skärvor av en mycket större sanning. Elin i verkligheten är förmodligen mycket tråkigare än blogg-Elin som ju mycket riktigt knappast verkar göra annat än att ligga runt, trassla till det, hyperventilera i ångest eller vara råkaxigt hybrisartad för jämnan.
Elin i verkligheten är lika mycket som hon är den trassliga playerbruden med hybris också en känslig, småkristen förhållandetjej som gillar att skriva fina kärleksbrev, läsa självhjälpsböcker och tycker att höjdpunkten på veckan är när hon och kollegan Anders på fredagsrasten går till Pressbyrån och unnar sig en dosa lyxig Rapé istället för det vanliga fulsnuset.
Elin är så mycket mer, hur mycket som helst. But that’s for me to know and you to find out.
I verkligheten alltså. Om ni kämpar.