Men än faller tidlösa stänk i vår famn

Livet är det som pågår medan du ältar din dåtid, oroar dig över din nutid och längtar efter en ljusare framtid.
Såsom att sitta på Publiks bakgård och ha fantastiska samtal. Jag och J. slår ett slag för cynismen och mot hela självhjälps/livscoachingkulturen som bara handlar om att man ska förverkliga sig själv, utveckla sig själv och kanske mest av allt hävda sig själv. Att cynismen, så länge den inte slår över i destruktiv bitterhet, också ger någonting. Ett konstant kritiskt perspektiv, ett ifrågasättande som är viktigt. Jag har startat en egen livscoachingfirma nu. Den heter Bli en cynisk bitch i tio steg och en lyckligare människa på köpet.
Herr E. pratar om likheterna mellan Mae Krua på Andra långgatan och The Soup-Nazi i Seinfeld. Alla vet att de har godast thaimat i hela Göteborg, de vet det också. Därför kan de ha skumma öppettider, dålig service och vara allmänt icke-gästvänliga.
Någon annan berättar om hur det är att gå på Bengans CD-rea när man har rökt på (citat: jag kom hem med en dubbelskiva med Manu Chao).

Såsom att inse att man tangerat sitt förra rekord på konstiga saker man gjort på fyllan när man vaknar och har skrivit ut ansökningsblanketter till Socialen om att få adoptera ett barn. Jag är nu inläst på alla regler kring adoption efter ett par timmars bölande fyllesurfande på olika adoptionssajter. Att vakna upp med fel människa ibland är väl en sak, men att vakna upp och ha försökt fylleadoptera ett barn; där är gränsen ändå nådd.

Såsom att ligga ute på Saltholmen och vräka sig i gemensam bikiniångest, kakätande och diskussioner. Jag har under föregående kväll smygläst Slitz medan jag väntade på att J. skulle trycka i sig sin Calzone på 7-eleven och börjar prata om artikeln Ligg mer i sommar! Så går du från munk till player i åtta enkla steg som jag av någon outgrundlig anledning var tvungen att lusläsa. Precis som jag av någon outgrundlig anledning satt och plågade mig framför Outsidersavsnittet som handlade om raggningskurser för män eller som jag tillät mig plågas av frugans högläsning ur The Game hela vägen ner till Amsterdam.
Efter det bestämmer man sig för att aldrig gå på krogen igen. Det finns någonting så äckligt profiterande och genomvidrigt i alla manualerna för hur du blir den där fucking alfahannen som kan samla troféer i kyssar, knull eller telefonnummer i mobilen. Det finns någonting så oerhört sorgligt i att vi uppenbarligen är oförmögna att bara vara människor med varandra längre utan måste hosta upp pengar för dyra raggningskurser, läsa åttastegsmanualer för att lära oss hur man först fångar någons intresse för att sedan sänka henne genom en neggning och därigenom vinna henne. Det finns en jävligt tråkig backlash i några slags jämlikhetsframsteg i alla manualer som handlar om hur man samlar brudar som jakttroféer och där mannen är den som jagar. Jag sammanfattade hela monologen med att skrika ut över Saltholmen att;
- Som om vi behöver uppfostra fler män till att bli idioter!
så att frugan tog sig för huvudet och påpekade att grabbgänget en bit bort stirrat på mig en bra stund nu.
(Långt senare, på natten, blev jag raggad på med inledningsrepliken ursäkta om jag stör, men jag visste inte om jag skulle våga gå fram, du ser så självsäker och stylish ut. Mänskligt och om inte annat en mycket adekvat analys av mig).

Såsom att sitta i Slottsskogen med rosévinet bultande i tinningarna och någonstans förlora sig själv igen. Viska till sig själv att inte orka en till lördag och vara ledsen, leva inuti huvudet. Vill orka vara med i diskussionerna om porr kontra hegemonisk feminism och sexualpolitik om den aktiva mannen, det här är ju mina ämnen. Inte orka, bara riva i gräset, klunka mera, hålla käften, snälla huvudet hålla käften och riva av några grässtrån till. Orkar inte prata, rädd för att det brister, är bara tyst och sluten. Att då först få en strykning över armen och sedan en från någon annan, frågan hur är det?. Det är ibland det som får en tillbaka. Att bli sedd när man som allra minst vill bli sedd, men som allra mest behöver det. Det är kärlek.

Såsom att stå på uteserveringen på Röda Sten. Stjärnklar natt och en vakande, upplyst Älvsborgsbro över oss och havsmynningen dunkel borta i natten. V. som pratar fint om att fånga dagen och försöka vara lycklig. Madonnas Vouge i högtalarna och jag frugan som dansar, hon som undrar om jag minns dansstegen från när jag var elva och jag skrattar nickande. Att dansa i röd kjol under stjärnorna till mellanstadieälsklingen på en överfull uteservering. Det är livet. Och det pågår just nu.