Det började på lågstadiet när jag slutade sova på nätterna och var sådär rädd för allting. När jag varje morgon innan skolbussen kom hade en ritual att springa bakom huset och be till Gud att jag skulle slippa vara så rädd på skolan den här dagen. Varje morgon knäppte jag lovikahänderna hukad i vinbärsbuskarna bakom huset och bad. Efter ett tag utvecklades det till en tvångstanke, jag var tvungen att upprepa ordet Gud tillräckligt många gånger för att bönen skulle höras. Jag började missa bussen, började stiga upp tidigare på morgonen för att hinna. Det tar rätt lång tid att säga gode Gud femtio gånger.
Sedan blev det värre och jag ville inte gå till skolan längre överhuvudtaget.
- Mamma, det går inte. Jag har sovit dåligt och har ont i magen av oro, sa jag på morgonen.
Ibland tvingade hon iväg mig. Men oftast strök hon mig över kinden.
- Lilla vän. Sov vidare så ringer jag till skolan, sa hon och sen fick jag ligga i mjukisbyxor och titta på eftermiddagssåpor och äta kakor istället för att vara i skolan.
Från och med då och till och med min studentdag var jag i skolan högst tre av veckans fem obligatoriska dagar. Alla de andra dagarna hade jag sovit dåligt, hade ångest eller orosont i magen och fick stanna hemma.
På mellanstadiet, de dagar då jag var i skolan, ville jag inte gå ut på rasten. Jag brukade sätta mig i fönstret inne på tjejtoaletten istället. Ibland hittade någon lärare mig.
- Nej, jag orkar inte gå ut, jag känner mig så ledsen inuti, sa jag.
- Lilla vän, sa läraren och strök mig över kinden, stanna inne om det är så det känns.
På högstadiet utvecklade jag en fobi mot transportmedel, alla utom bilar. Det enda som jag har kvar idag är flygrädslan, men då var jag paniskt rädd för att sätta mig på en buss.
- Jag kan inte åka skolbussen, sa jag, det går bara inte.
- Nämen lilla vän, sa mina föräldrar och strök mig över kinden.
Sedan började mamma skjutsa mig till skolan, de en och en halv milen till samhället där högstadieskolan låg. De dagar då hon inte kunde eller orkade ringde mina föräldrar runt efter någon bekant som jag kunde åka med. Det fortsatte upp tills jag var arton och flyttade hemifrån och in till stan.
På mellanstadiet slutade jag vara med på gympan. Jag satt kvar i omklädningsrummet och läraren kom in.
- Nämen, det går inte, jag känner mig så ledsen inuti och jag orkar inte vara med, sa jag.
- Jamen lilla vän, gå hem då istället, sa läraren och strök mig över kinden.
I alla betygssamtal på högstadiet och gymnasiet påtalade mina lärare min frånvaro. Sedan tillade de att;
- Men du är ju så begåvad och har så lätt för dig. Och sen vet jag ju att du inte mår så bra och har ångestproblematik, så jag sätter ett MVG på dig i alla fall.
Jag tog studenten med fina avgångsbetyg och ovationer från lärare, trots att jag varit närvarande på högst en tredjedel av alla lektionstimmar.
På somrarna skulle jag oftast jobba. Det var jättetråkigt och jag var tvungen att stiga upp tidigt, fastän jag sällan hade sovit på natten.
- Pappa, jag orkar inte jobba. Jag får sån ångest av det, bölade jag efter någon vecka.
- Lilla vän, är det så det känns ska du kanske inte jobba då, sa pappa.
Sedan fick pappa ringa mitt sommarjobb och säga att jag inte skulle komma dit mer och sedan var det istället han som gick in och finansierade mina charterresor och festivaltrippar och när han inte kunde tömde jag mitt sparkonto istället.
I mina vänskapsrelationer brukade jag efter en tid alltid börja undvika, bete mig illa och snacka skit. Jag spred ut lögner och raggade på killarna som mina tjejkompisar var kära i. När jag var kär i en av mina tjejkompisar började jag flirta med hennes stora crush sedan ett år tillbaka bara för att se till att hon inte blev ihop med honom. Oftast kom det fram när jag hade snackat skit och mitt konstiga beteende gjorde att vännerna tröttnade på mig. När jag någon gång ibland blev konfronterad av en vän som ändå ville mig väl och ha kvar mig som vän ryckte jag på axlarna och sa;
- Det är bara så jag funkar. Jag är så rädd för relationer och skyddar mig och då beter jag mig såhär. Jag gör så när jag får ångest, det är bara att acceptera.
- Lilla vän, jag försöker förstå och finns kvar som vän, sa några få vänner och strök mig över kinden.
Det finns någonting som kallas sekundärvinst. Och herregud vad jag har utnyttjat den vinsten. Genom hela mitt liv har jag blivit struken över kinden så fort jag hänvisat till att jag varit;
ångestfylld
känslig
relationsrädd
Allt har varit accepterat. Genom hela mitt liv har jag lindat människor kring mitt lillfinger, oavsett om det varit lärare, föräldrar, vänner eller människor som jag haft en amorös relation till. Man spelar ut ångestkortet och man vinner alltid. Lilla ångestbarnet måste strykas medhårs, lilla ångestbarnet är så känsligt och man måste vara snäll mot henne, lilla ångestbarnet är elakt men det gör ingenting för lilla ångestbarnet kan inte bättre när hon har så mycket ångest. Ångesten och relationsrädslan blir en handle with care-stämpel som du kan gå runt med och visa upp så fort det bränner eller du måste anstränga dig.
I mina två långa förhållanden hänvisade jag konstant till min känslighet och jag visste exakt hur jag kunde linda kring lillfingret med hjälp av den. Jag kunde bete mig struligt, hela tiden med vetskapen om att det enda jag behövde göra var att slänga på Solomon Burkes Don’t give up on me och ge lite tårar och lite;
- Förlåt, men det är såhär jag funkar. Jag menar inget illa, jag bara är sån.
Sedan skulle allt vara som vanligt igen.
Sedan har jag de två senaste åren sprungit runt och fuckat upp relationer och människor. Jag har sårat och playat och jag har hela tiden lindat kring lillfingret och i nästan alla fall vetat exakt var jag har människorna jag varit involverad med.
Jag har sett in i tårade ögon som sagt att de velat ha mig och svarat med ett;
- Jag är ledsen, jag är inte riktigt relationsmaterial du vet.
Jag sprungit tillbaka till människor som jag redan sårat en gång för mycket och hänvisat till att jag nu är ledsen och har ångest och minsann behöver dem, när jag behövt en backup mot min ensamhet. De gånger då jag har blivit sårad, då har det hörts. Liksom hallå världen, inte nog med att jag har ångest och är känslig, nu har jag dessutom blivit sårad.
Med handle with care-stämplen kommer man undan med nästan allt och är man van vid att linda kring lillfinger fortsätter man gärna med det. Men det är inte det som jag behöver eller vill ha längre. Lilla ångestbarnet måste växa upp nu. De vänner som jag har idag har kommit mig nära och stannat i mitt liv för att de konfronterat och vägrat acceptera, aldrig strukit mig över kinden och sagt att det är okej. De har tvingat upp mig ur sängen, påtalat när jag sårat dem, skällt ut mig och tvingat mig att börja ta ansvar för mig själv och mina relationer. På samma sätt som människor som jag tidigare sårat har börjat sätta ner foten och säga hit men inte längre. Jag har börjat tycka om att bli satt på plats och få motstånd istället för att gnyende slicka mina sår.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag sätta på den där Solomon Burke-skivan och säga;
- Sorry baby, men det är bara såhär jag funkar.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag smita undan från jobb, skola eller relationer för att mamma en gång sa att det var okej om man känner sig sådär ledsen inuti.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag bli struken över kinden och få höra att det är okej, för lilla ångestbarnet har det ju så svårt. Lilla ångestbarnet har det inte svårare än någon annan och hon behöver inte bli struken på kinden. Hon behöver gränserna och inte-okejanden, hårda örfilar och ett väx upp.
Fackprosa
8 timmar sedan
14 kommentarer:
word. du är fantastisk vännen.
Wow, det här måste tillhöra topp 5 av dina blogginlägg. (I alla fall enligt mig.)
Jag är glad att du har utvecklats och kommit så här långt. Kommit till insikt. Det tog tid, och jag kan förstå att du har fått kämpa, men nu är du nästan ända framme. Jag är imponerad.
Jej! Det var skarpt.
c: darlo. detsamma.
em: tack så oerhört mycket. det är sådana kommentarer som får mig att tycka om mitt terapeutiska bloggande. självinsikt är läskigt men befriande. jag hoppas att jag nästan är framme. verkligen.
n: tack
låter vettigt det här. jag lovar att fortsätta konfrontera...
oj, väldigt intressant att läsa. jag har känt/känner flera ångestbarn och gud vad jag har accepterat och förlåtit och inte vågat ta upp vad jag känner för de mår ju så dåligt. och nånstans långt bak en ilska och en obehaglig känsla av att de spelar ångestkortet, och faktiskt också sett att det är så, sett hur alla runt omkring roddar för dem, gör allt för dem.
men så svårt att hitta rätt läge, veta när man ska ställa krav och inte.
som sagt, väldigt intressant.
frun: tack. gör det.
anna: ja det är sjukt svårt att veta. jag har haft många vänner som varit ångestbarn precis som jag och jag har också haft svårt att hitta rätt läge. har också undvikit att konfrontera och strukit medhårs mot dom för att jag inte vågat annat. men jag tror inte att någon gynnas av det i längden ärligt talat.
Det är väl lite av det där "vi måste ursäkta" som gör att man inte tar ansvar på sitt eget liv... hur störande det än låter ligger det ju trots allt något i det. Antingen skyller man på "ångestbarnet" hela livet eller så försöker man hantera det och försöker bli lycklig (vad nu det betyder) trots allt.
Själv kan jag ursäkta rätt mycket ett tag men till syvende och sist är väl det ändå så att ingen har det perfekt utan att det är Hur man hanterar allt det svåra som är intressant för framtiden?
(Sen kan vi diskutera hur mycket som det spelar in att det är enklare för vissa vuxna att tillåta ångestbarnet inom vissa barn mer eftersom det innebär att de vuxna kan förtsätta att skylla på sina egna ångestbarn....)
jo exakt så åsa. och det som är intressant är inte ditt förflutna utan hur du väljer att tampas med det utan att låta det begränsa dig.
Jag har alltid känt mig som ett ångestbarn som INTE blir ursäktat, samtidigt som jag avundsjukt sett på ångestbarnkompisar omkring mig som kunnat vara precis som du beskriver det.
Själv fick jag istället föra en konstant kamp för att faktiskt få folk att förstå att jag mår dåligt och kan behöva stanna hemma någon gång i månaden och vila mig osv.
Det blir också fel, det borde vara ganska förståeligt att en inte klarar av att gå till skolan om en ligger på golvet och hyperventilerar och att det är svårt att skriva en uppsats om en gråtit sig igenom helgen.
Något slags mellanting helt enkelt, inte låta barnet (och senare personen) manipulera men ändå ha förståelse för dess problematik.
haha! detta blev lite lustigt. det var jag som skrev den anonyma fastern-frågan en minut innan min internet-tid på Amsterdams flygplats höll på att ta slut. jag fick iväg den men den hamnade på fel inlägg. jag vet inte riktigt var den landade. men jag var inne på samma spår som Maria. den där fastern som vi båda tampas med. min har aldrig tillåtit mig att vara ångestbarnet, min faster relationstjatar och ansvarstjatar på mig. men jag antar att överjag och fastrars tjat kan se väldigt olika ut.
maria: det är jobbigt för dem som inte tillåts vara ångestbarn också. verkligen. jag är ju samtidigt - och borde skriva en text om det också - oerhört lycklig över att jag haft en familj där sjukdom som sitter på insidan aldrig varit något konstigt och tabubelagt. där det behandlats som förkylning eller kronisk värk. mina föräldrar satte också mer gränser än vad det verkar som i det här inlägget. som vanligt anpassar jag texten för att det ska bli någon slags stringens. hoppas du kan tillåta dig själv att vara ångestbarnet idag, samtidigt som du kan gå vidare ur det.
panso: haha! jag var övertygad om att det var en diss mot mitt söndagsångestgnäll från någon som inte vågade gå ut med namn. min faster naggar som fan på mig, men mer kring ambitioner och att jag ska gå ner i vikt och sånt shit. och det är en mycket bra liknelse.
Du skriver så naket, ärligt och underbart. Tack!
Eva i Norrland
Oj, hjälp! Jag hade kunnat skriva det här. Det är som att läsa om sig själv och det är skrämmande! Men jag håller med dig. Det går inte att gulla bort de dåliga vanorna som följer med ångesten. Man blir en dålig människa av att alltid bli rättfärdigad när man gör fel. Tack för den alltid lika trevliga läsningen.
Skicka en kommentar