Thank you Kanal 5 for supporting my guilty pleasures

När man går in på min statistik på bloggtoppen.se (och det gör jag, som ni vet, en hel del) får man även upp en sån där tipslista. Om du gillar den här bloggen kanske du också gillar…
De flesta av dem är fullt logiska. T.ex. tipset om den där bloggen Love Sex Money.
Men jag kan för mitt liv inte förstå varför min blogg kopplas ihop med Linda Rosings. Varför någon som gillar min blogg även skulle gilla hennes. Vad jag ännu mindre förstår är varför jag, efter denna upptäckt, dagligen går in på Linda Rosing-bloggen och läser igenom alla inlägg. Allt om storstädning, bikinival, Faddes fängelsedom och ögonbrynstatueringar slukas med en betydligt större intensitet än vad jag läser min kurslitteratur just nu.
Det sorgligaste är mitt förhållningssätt till bloggen och till Linda Rosing. Hon tar fram mina vidrigaste, mest elitistiska mobbningstendenser och jag glömmer allt om acceptans och systerskap när jag sitter där och hånskrattar över dåliga formuleringar, särskrivningar och ett innehåll som ligger på en tonårig bruds nivå.
- Gud, vilken sorglig människa, fnyser jag och jag skäms över mig själv och jag hatar mig själv men ändå kan jag inte låta bli. Varje dag läsa och varje dag hånskratta och skaka på huvudet.
Att håna Linda Rosing är att sparka in en öppen dörr och det är att sparka på någon som definitivt redan ligger och Linda, du är säkert en jättefin människa. Jag är så ledsen över att mitt läsande och hånande av din blogg har blivit ett sådant dagligt guilty pleasure för mig. Jag hoppas verkligen du får ditt tv-program som du förtjänar så väl och jag tror jag ska skriva under upproret Ge Linda ett eget tv-program, men jag kommer förmodligen någonstans att göra det för att döva mitt dåliga samvete över vad jag tänker om dig och ditt sätt att skriva.

Det är lite som min relation till Outsiders. Jag kan inte låta bli att titta på Outsiders. Lite gör jag det för att jag fascineras av hela programidéen och utformning, snarare än de människor som av någon anledning valt att ställa upp i programmet. Hej alla normala människor utan störningar som lever i heterosexuella kärnfamiljer och har lagom svennekinky sex – nu gör vi ett program om De andra. Är inte det bra? Så kan ni sitta därhemma i soffan och vara alldeles normala och härliga och äcklas, fascineras och chockas av dem som inte är det.
Få program beskriver normernas tyranni så väl som Outsiders, utan att ens vara medveten om det.
Har man t.ex. läst minst femton queerteoretiska böcker och haft minst lika många diskussioner om polygami och polyamorösa relationer är man snarare fascinerad av speakerröstens upphetsade röstläge när hon berättar om det medelålders holländska par som valt att leva i flersamhet, än av sättet de lever på. Man hör personerna i reportaget redogöra klokt och bra om hur man kan älska flera människor samtidigt, men ser hur alla monogama, normala par sitter hemma i TV-sofforna och skakar på huvudena.
- Men gud så hemskt! De måste vara helt sjuka i huvudet! Och tänk på barnen!
Eller när en av Hans Scheikes fruar förklarar på ett lugnt och sakligt sätt varför hon tänder på att bli dominerad och smiskad och runt om i stugorna sitter de normala och suckar;
- Stackars kvinna! Åh fy, vad utnyttjad hon är!
Men sen, någonstans i programmet, slutar alltid min fascination att handla om dess sätt att förstärka normer och övergår istället i samma fascinerade äckel som det är tänkt att programmet ska ge upphov till. Som när Hans Scheike (Hur gammal är gubben? Typ hundra?) förevisar sina piskor.
- Åh fyy äckelgubbe! Jag döör, vad vidrigt!, skriker jag för mig själv i soffan och begraver ansiktet i en kudde utan att ens då vilja byta kanal.
Eller när man senare får se Hans Scheike smiska en av sina kvinnor med björkris på verandan samtidigt som han dricker sitt eftermiddagskaffe.
- My eyes! My eyes!, skriker jag och lägger mig i fosterställning.
Men byter kanal gör jag alltså däremot inte.

Eller som att sitta och följa en nyhetssändning med reportage från Kina. Jag försöker ta in regnet, tystnaden, de gråtande föräldrarna och bilderna på omsvepta, döda tonårskroppar. Försöker förstå vidden av katastrofen, hur många som mist sitt liv, någon som de älskar eller sitt hem. Sedan är reklamen slut på Kanal 5 och jag slår över. Jordbävningen i Kina får stryka på foten när jag istället fortsätter att engagera mig i tornadon på Wisteria Lane. Döda tonårskroppar och hemlösa, fattiga kineser ersätts med vackra låtsasmänniskor vars största problem efter tornadon är att Carlos blivit blind utan att våga berätta det för Gaby, av rädsla för att hon ska lämna honom.

Och då har jag alltså inte ens kommit in på mitt tittande på Sanningens ögonblick.
Man är en så djävla liten människa ibland.