Somliga dagar är charterdagar

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.