Sömnen kommer till den som låter den komma

När jag satte mig i stolen hos min läkare första gången var det på samma upproriska sätt som jag alltid suttit i sådana samtal. Hånleende mot näsdukar på bordet, armarna i kors och axlarna uppskjutna. Blicken flackande och då den snuddade vid hennes varmmjuka blick på mig, alltid trotsig. Detta trots att hon var där för att hjälpa mig, detta trots att jag kämpat i nästan två år för att få träffa en läkare som henne. Man är en idiot om man sätter sig i ett läkarsamtal med en inneboende känsla av att varken behöva eller kunna få hjälp, men det var exakt vad jag gjorde. Jag är ingen man hjälper och jag sa;
- Jag har redan prövat allt, jag kan redan allt. Det finns ingenting som kommer att hjälpa.
Tillbaka från min läkare fick jag en lista med fem uppgifter som jag skulle jobba med. Jag stirrade på första punkten.
Stäng av datorn och TV:n en timme innan sänggående. Det ska vara helt tyst i rummet.
- Men vad ska jag göra då? Utbrast jag på fullt allvar.
Det var då som jag drabbades av insikt ett:
Du kan inte allt. Du vet inte allt. Du är inte fullärd alls.

Istället tog jag mig nu an uppgifterna med lust och målmedvetenhet. Ingen datorn och ingen TV, det ska jag klara! Och att börja skriva privat dagbok innan jag går och lägger mig! Eller lägga mig på samma tid varje kväll! Ja det här ska jag fixa, jag som är så duktig och sen kommer jag bocka av uppgift efter uppgift och då kommer jag sova på nätterna igen.
Sedan läste jag i boken som min läkare rekommenderat. Sömn av Marie Söderström. Hon skrev: Personer med sömnproblem är ofta prestationsinriktade personer, som har höga krav på sig själva, och ibland också på andra. De är målmedvetna och har hög kapacitet. De har lyckats väl i livet. Många som har sömnproblem är experter på att prestera och de har försökt på så många sätt att också prestera sömn. Men hur de än försöker, kommer de inte att lyckas.
Sömnen kommer till den som gett upp. Eller till den som släpper prestationskraven och bara låter sömnen komma.
- In ya face Elin!, säger Marie Söderström mellan raderna.
Insikt nummer två: Jag kan inte köra på i min hjulspår. Jag måste börja förändra mina tankemönster. Det här kommer att bli så mycket svårare än vad jag först trodde.

Det tredje jag var tvungen att ta till mig av var alla hippiecraptankar som följde av förändrade mönster. Jag som får ticsryckningar av yoga, hånskrattar åt meditation, spyr över mindfullnessteorier som något kvällstidningspåhitt och har livscoachingindustrin som ett av mina främsta hatobjekt. Nu tvingades jag läsa om österländska teorier om tiden som cirkulär, lära mig andningsövningar och försöka greppa det där med mindfullness. Vissa saker ratar jag. Andra saker kämpar jag med mig själv för att lära mig någonting av. Det är en evig kamp, varje kväll när jag sitter där med mindfullness- och andningövningarna. Marie Söderströms ord i bakhuvudet:
Vi är vana att identifiera oss med vårt tänkande, denna mentala organism som vi på något sätt tror är vi. Men tankar bara är. Inte sanning, inte rätt eller fel, inte facit om vad som kommer att hända. Bara tankar.
Mindfullness för mig handlar framförallt om att minska avståndet mellan tanken och känslan. För en omvärldsanalytiker som alltid måste tänka ett steg längre, ligga lite före, låta tanken föregå känslan är det fruktansvärt läskigt. En kamp som sagt. Inte bara kampen mot min inre stöddiga fjortonåring som suckar männ guuu va töntig du är när jag skapar mentala rum och djupandas. Lika mycket en kamp för att stanna i en känsla, koppla ihop tanken med känslan.
Låta tanken knytas till känslorna som jag får, reaktionerna i kroppen. Sedan släppa tanken fri. Återvända till nuet.
Insikt nummer tre: Jag måste lära mig att förlora kontrollen. Över tankarna, över situationen. Jag måste öva in att hänge mig åt känslorna, utan vidare tankeanalyser. Oavsett om det handlar om en vaken natt med ångest inför morgondagen, relationer till andra människor, obehagliga situationer eller oerhört behagliga situationer. Jag ska kunna finnas där i nuet. Våga känna ångesten eller våga känna njutningen. Men bara släppa kontrollen och känna.

Och sen var det det här med tystnaden. Jag följer Navids tystnadsmeditationsberättelse med hängivelse och vi pratade en del om det när vi sågs i helgen, för det finns någonting väldigt viktigt där.
- Vem är Elin när man skalar av allt det yttre? Vem är människan Elin?, undrade Navid och spände ögonen i mig.
- Jag vet inte och jag vågar inte ta reda på det, svarade jag.
Att vara i tystnad, ensam med sig själv handlar just om att ta reda på det. Vem är jag när jag bara är med mig själv och utan yttre påverkan? När jag inte kan vara vare sig akademikern, skribenten, bloggaren, kompisen, dottern, partybruden, fuckable-tjejen, den intellektuella eller kollegan. När det inte finns en enda roll som jag behöver eller kan prestera – vem är jag då?
Ibland går det okej. Ibland är det outhärdligt. Häromkvällen, efter att jag umgåtts med människor non stop i flera dagar, var det genomvidrigt. Jag tvingade mig själv tillslut att stänga av datorn. Det tog tre minuter och sedan var trycket över bröstet där. Tystnaden, ensamheten; hur bär man det? Ensam ensam ensam skrek det i skallen och trycket över bröstet stärktes alltmer, jag knöt händerna tills knogarna vitnade, försökte andas, började gråta.
Försökte tänka på att det inte fanns en enda reell anledning till den här ångesten över tystnaden och ensamheten. Jag har mängder med nära vänner och bekanta, en familj som alltid finns där, är vare sig olyckligt kär, oknullad eller obekräftad och det finns ingen logisk anledning att känna sådär. Du är så ensam! Det fortsatte skrika. Tillslut stod jag inte ut utan rusade upp ur soffan, slog på datorn och slösurfade bort ännu en timme på Facebook. Skrev några mail och surfade omkring. Världen ni ser mig väl fortfarande? Som om vi bara har existens om den speglas i andras ögon.
Insikt nummer fyra: Jag måste lära mig att stå ut med tystnaden och ensamheten. Jag har ett existensberättigande även när jag är ensam och obekräftad i nuet. Jag får bara vara människa.

Men så händer det någonting i all den här kampen och insikterna? Eller är varje natt fortfarande ångest och ibland pillerknaprande när jag inte står ut? Saker händer. Men det går långsamt. Jag är otålig och vill slippa falla ner i gamla mönster, för fan nu har jag ju facit här, att jag fortfarande surfar innan läggning och försöker lösa alla mina problem klockan tre på natten! Jag blir förbannad över att det inte går fortare, det här med KTB ska ju vara en quick fix-terapi som ska lösa ens problem på nolltid! Naturligtvis måste jag stanna upp mitt i otåligheten. Naturligtvis är det just sådan otålighet som gör att jag inte sover på nätterna.
Insikt nummer fem: Förändrade mönster tar tid. Att lära om är en lång process. Saker får ta tid ibland. Det finns inga enkla lösningar på någonting. Du kan inte lära om över en natt. Gläds åt de små framstegen istället för att gapa efter hela stycket.

Så jag gläds åt de små sakerna:
-Mitt mentala rum har hjälp några nätter. Med mitt detaljseende, som jag i mina bästa skrivarstunder använder till max, är det en unnest när jag ska gå in i det mentala rummet. Jag släpper kontexten som jag befinner mig i. Jag är inte där. Jag ligger på min mammas säng, på det virkade, vita överkastet i sommarstugan. Det är sommar och varmt, jag och syskonen har varit och badat. Jag är eftermiddagsdåsig och tar en tupplur.
Varje gång som jag faller in i tankar kring morgondagen, uppsats, relationer eller liknande tar jag mig själv tillbaka till det mentala rummet där jag känner som allra mest trygghet. Återskapar detaljer som den svidande solbrännan på ryggen, sjövattensdoften i håret, mamma som ropar åt pappa att han har köpt fel sorts potatissallad och pappa som suckar från läsfåtöljen och ropar tillbaka att Willys faktiskt inte hade någon annan och vad är det för fel på den där. Små, små detaljer som bygger upp en autentisk scen av total trygghet och kravlöshet. Jag somnar.
- Att greppa tankarna och släppa dem fria har också hjälpt några nätter. Jag prövade den i onsdags senast. Att våga känna obehaget som kommer i kroppen när jag tänker på någonting som är jobbigt, våga bejaka den känslan. Sedan säga till sig själv att jag släpper tanken nu. Återvänder till nuet. Jag fattar inte att det fungerade, men det gjorde det.
- Det befriande med en privat dagbok. Att slippa prestera, även när jag skriver. Att skriva ner känslorna och inte tankarna i första hand. Kunna lämna ut mig bäst jag vill för boken är bara min och ingen annans. Våga vara opretentiös, pinsam och bejaka allt det jag inte vill erkänna för någon. I den privata dagboken tillhör mina tankar och mina känslor bara mig. De ska inte presteras i vare sig samtal, blogginlägg eller uppsatser. De är mina och får vara hur fula och felaktiga de vill. Det är ändå bara tankar det handlar om.
- Jag blir bättre på att vara i nuet. Andningen spelar in, även här. Att börja djupandas lite överallt och ta tillbaka sig själv från alla de fladdriga tankarna till att bara vara i nuet är fantastiskt. Tre djupa andetag på spårvagnen i eftermiddagsträngseln. Tre djupa andetag efter träningen när kroppen är lugn och trött. Tre djupa andetag mitt på jobbet när telefonen går i ett och kaffet börjar kallna. Tre djupa andetag på krogen när jag inte vet vems blick jag ska möta. De där tre djupa andetagen är magiska. Får dig att se klarare. Befinna dig där och då. Och får dig att inse att herregud, det är bara nuet som det handlar om. En scen, en situation. Den är varken livsavgörande eller livshotande. Hinn ifatt känslan.
- Jag har så smått börjat klara av att sova tillsammans med någon annan. Det här är det konstigaste och mest överraskande av allt. Jag har alltid varit jobbiga sova-med-tjejen. Oavsett om det varit i relationer eller för en eller ett par nätter. Sömnen ska kontrolleras och presteras och ska jag sova med någon annan är det extremt viktigt. Sedan jag skaffade första förhållandet har det alltid funnits stränga regler kring att jag måste sova ytterst, ha ett eget täcke och skedliggande eller kroppskontakt måste vara centrerad kring högst fem minuter. Sedan måste personen ifråga ligga rygg mot rygg med mig och sedan måste jag vänta tills jag hör att personen sover innan jag kan somna in.
Det var inte så längesedan som jag skrev det här. Det är ju så som det har varit. Alltid. Människor som väckts mitt i natten när jag rycker åt mig ett eget täcke, folk som väcks av att jag är uppe och nattvandrar, tafatta pojkvänsarmar som jag knuffar bort. Att hänge sig åt sömn innebär att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen i andras närhet, att bli så sårbar som man är när man sover har känts oöverkomligt.
De senaste gångerna som jag sovit med någon har jag sovit. Bara somnat in på stört. Vaknat upp under samma täcke, med armar omkring mig. Blivit betraktad när jag sover utan att ha varit rädd för det. Inte känt något behov av eget täcke, egenplats, vakenhet. Jag har förlorat kontrollen. Blivit sårbar och sovande. Vaknat upp och varit lika delar livrädd och positivt överraskad över vad som sker. Jag lär mig förlora kontrollen tillsammans med andra. Jag klarar av att sova med dem.

Fortsättning följer förmodligen i bryta-mönster-börja-sova-inläggen. Det här är bara början, people. Innan jag är klar är jag förmodligen Kay Pollack. Eller så är jag bara lite lugnare och mer utsövd. Men saker händer i huvudet. Jag visste inte att det skulle vara såhär svårt att lära sig sova åtta timmar om natten.