Att under tre månaders tid skriva klart ett råmanus till en roman, plugga heltid, jobba deltid, skuggdoktorera i lingvistik på deltid, frilansskriva, blogga, sammanställa en bloggbok, lansera en bloggbok, planera och genomföra en releasefest, träffa vänner och träna fyra dagar i veckan är egentligen ingen prestation. I retroperspektiv, efter att man kraschat och sänkt tempot, kan det verka som en prestation. Men att prestera är aldrig en prestation, det är bara något som man gör, något som man knarkar eller ett sätt man lever på.
En prestation, för somliga människor, kan vara att stänga av datorn som skriker stress och viktigheter och lägga sig på diagonalen i sängen istället. Halvslumra under en bok, vakna halvnaken och sömnmosig med salivspår på kudden medan värdefulla minutrar en tisdag eftermiddag rinner iväg utan att man bryr sig om att fånga dem. En prestation, för somliga människor, kan vara att bara ligga där på diagonalen och vara alldeles oviktig, genomtråkig och småful. Stirra upp i taket, pilla sig i naveln och låta tankarna korsa varandra som de vill. Ibland stryka sig själv på insidan av huden, fingrarna som viskar;
- Hej du lilla människa, du är allt bra underbar du.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj vad man önskar att man kunde uppnå något sådant.
agnes: det kan du. jag kan det bara i små, korta stunder. sedan tillbaka in i samma tänk igen. men de där stunderna är magiska. försök!
Åh gud vad jag känner igen mig. Fett med word på det här inlägget.
Man behöver stoppas och bara falla ner i fel riktning över sängen vissa dagar.
(Av någon anledning ville min hjärna jämföra det med att göra lappkast, vilket absolut inte vore någon relevant metafor. Eller är det det? Att göra helt om?)
lsm: ja, denna diagonalställning. alltid. det var en bra metafor.
Skicka en kommentar