Häv ur dig det allra svartaste och se det allra ljusaste

Och mitt i slutuppsatser och avhandlingsredovisning och seminariefrågor, deadlines och jobb och en massa annan stress fram tills kursen är slut om två veckor och jag drar på Norrlandsretreat ett tag, naturligtvis är det då som jag blir besatt av romanprojektet igen.

- Du släpper inte det här nu, sa min lärare Ola Klippvik alldeles innan jag slutade skrivarkursen i januari, du har ett urstarkt manus Elin, det är de sista justeringarna som saknas bara.
- Absolut inte, lovade jag och sedan gjorde jag just det.
Anledningarna till det redogörs det för i föregående inlägg. Det handlade inte bara om tidsbrist utan också om att jag omöjligen kan sitta och jobba med ett sådant projekt när jag samtidigt har minst tio andra projekt som jag brinner för på gång. Jag lät det ligga i flera månader. Fram tills nu alltså, då jag inte brinner för särskilt mycket alls mer än öl på helgerna och väl kände mig mogen att läsa igenom det igen och sen var det alltså kört.

Jag tror att textprojekt mår bra av att vila. Alla projekt mår bra av en inkubationsfas. Där kan de ligga och bara vara i det skick som man lämnade dem i. Mitt projekt var i bra skick men efter de där månaderna november och december, då jag varken jobbade eller pluggade utan gick upp varje morgon och bara skrev mig genom dagen, behövde det vila. Jag var blind för mitt eget projekt och såg ingenting av det som människor påtalade.
Jag såg inte varför det var så bra. Varför det fick de människor som fick läsa det att börja gråta. Hur de olika pusselbitarna i mitt mosaik av olika tider och människor och perspektiv egentligen fungerade ihop. Om mina karaktärer var trovärdiga och i vilka scener jag verkligen lyckats.
Lika lite såg jag var jag blev övertydlig, överanvände mina symboliker, krånglade till mina meningar och blev för pretentiöst omständlig, var jag helt enkelt behövde en god korrläsare och vad som borde utvecklas och vad som borde dödas.

Nu ser jag saker som jag inte sett förut, jag ser massor. Meningar som får mig att skrika att herregud kvinna, det här med semikolon just get over it! Överpretentiösa nyordsbildning som inte fyller någon funktion mer än att de är just överpretentiösa. Eller övertydligheter som får mig att skruva av obekvämlighet över hur illa det faktiskt är. Ord som återkommer en gång för mycket och darlings som måste dö. Jag ser också hur mycket jag älskar mina karaktärer, deras roller och hur de aldrig är vare sig offer eller förövare. Jag ser dessutom en massa saker som jag vill lägga till. Så nu skriver jag igen. Fast jag borde göra allt annat utom att börja pilla med romanen precis just nu.

I en annan roman av Barbara Voors, Mina döttrars systrar, skriver en av karaktärerna svarta romaner om våldtäkt, misshandel och död. Samtidigt är hon mycket lycklig. Det var som om ju mer jag skrev om det mörka, desto lyckligare blev jag i verkliga livet, konstaterar hon.
Jag tror att det fungerar så för mig med. Så lycklig som jag varit de senaste dagarna, när jag bearbetat en fem sidor lång våldtäktsscen, var det längesedan jag var. Antingen lycklig av kreativitetsflödet eller av känslan att få vräka ur sig de där vidrigheterna man bär på i skallen, vare sig man vill eller inte, sedan tömd och lycklig igen.