Det finns bara två av oss och det är vi

När jag outade mig som icke-anonym tog jag bort all information om mig från både Eniro och Hitta. Jag tycker att det känns obehagligt att vem som helst ska kunna se min fulla adress och hur huset ser ut till exempel. Flera varnade mig också för att låta informationen ligga kvar, när jag har ett såpass ovanligt namn.
Tyvärr finns det en Elin Grelsson till i Sverige. Hon är dessutom uppvuxen i samma län som jag (även om vi numera bor på olika orter) och har en bror med samma namn som min. Det har varit ständigt roande under uppväxten.

Nu är det inte så roligt för den andra Elin Grelsson längre. Under de senaste veckorna har både SVT, P4 och flera tidningar hört av sig till henne, eftersom det var det enda Elin Grelsson-numret som fanns tillgängligt. Tillslut kontaktade hon mig på Facebook om att "Eh, du verkar vara en journalist av något slag? Och har inte lämnat ut nummer?".
Så okej. Min paranoia har fått konsekvenser. Både för mig och för henne (det tar längre tid för uppdragsgivare att få tag på mig och så vidare).

Tills Eniro och Hitta återigen lägger ut mitt nummer finns det tillgängligt här på bloggen. Lämna andra Elin Grelsson ifred nu.

Kejsarens nya blogg

När jag flyttade från Skunkdagbok till bloggformat 2005 hade jag ingen aning om vad bloggen skulle innebära och vilka möjligheter den hade med sig. Jag hade redan jobbat som krönikör och frilansjournalist i flertalet år, men att använda bloggen för att diskutera och debattera fanns inte ens på kartan.
Jag vill bara ha ett forum att anonymt vräka ut mig. Ännu mer behövde jag det det där omtumlande året 2006. Då var bloggen min enda tillflyktsort alla sömnlösa nätter och i mitt känslomässiga kaos.
När jag läser kommentarerna om er läsare slår det mig hur många av er som hängt med ända fram tills nu. Och att jag på många sätt kan sakna det direkta, känslomässiga bloggandet under anonym flagg, hur jobbigt det än var att mörka mitt bloggande och sudda ut identitetsspår.
Att bara sätta sig i blogger och vräka ut sig. Det fanns en sådan befrielse i det.

Men jag är ju inte riktigt där längre och jag är stolt över att kunna behålla den privata tonen som jag vill ha kvar och samtidigt ha hittat och känner mig bekväm i ett annat spår och ett annat tonläge.
Men jag inser mer och mer hur mycket jag begränsar mig i det.
Den största anledningen till att jag hade en anonym känsloblogg, förutom det omedelbara behovet av det just då, var rädsla. Efter flera år i ett politiskt ingenmansland och en uppriktig förvåning över människor som trodde på min intellektualism och kompetens fanns det ingen möjlighet att någonstans gräva fram i mitt självförtroende att jag hade någonting att säga.
Förra sommaren, då bloggen började få en annan typ av inlägg och nya läsare, var jag ständigt panikslagen. Jag gjorde inte mycket mer än jobbade, läste fackböcker och avhandlingar den sommaren och för varje inlägg som jag hade skrivit utifrån någon av alla de där genusböckerna eller sociologiska avhandlingarna ökade skräcken. Snart kommer någon att komma på mig. Snart kommer de att fatta att jag bara låtsas att jag kan någonting. Snart kommer de att upptäcka att jag inte alls är smart.
De där människorna som jag hade sett upp till och vars texter som jag läst blev bloggläsare, så småningom frilanskollegor och ännu lite senare Twitterfollowers. Jag började känna mig mer och mer bekväm i den nya rollen. Slutade rädslas över att ingen skulle ta mig på allvar, men pyntade ibland mina genusinlägg med lite extra många akademiska ord för att ingen skulle betvivla att jag var kunnig. Jag är väldigt akademisk språkkunnig och det är ett billigt sätt att låta smart, men ack så effektivt.
Framförallt har jag skrivit om saker som berört mig själv, där jag har kunnat använda mig av mig själv. Folk kallar det utlämnande och erfarenhetsbaserade för modigt. För mig är det inte ett dugg modigt. Det är i många fall av feghet som jag gör det. Att hänvisa till egen erfarenhet är ett enkelt sätt att legitimera sin ståndpunkt. Ens erfarenheter kan ingen ifrågasätta. Må så vara att jag gör bra analyser av erfarenheterna, men jag har sällan litat på att jag kan analysera saker utan att hänge mig åt personliga, känslomässiga argument. Det är inte bara fegt utan också problematiskt.
Jag tror att Gabriel hade en poäng när han sa att en skribent kommer till en punkt då man måste sluta att gräva i sig själv och bli bättre på att blicka utåt. Jag undrar om jag har kommit till den punkten nu. Det som återstår är egentligen bara modet.

De senaste dagarna har jag slukat all media om budgeten, budget-debatten och kulturpropositionen. Jag har twittrat om det, skrivit anteckningar om det. När Gustav kom hem till mig igår kväll hann han knappt ta av sig skorna innan jag började spotta ur mig alla mina tankar kring alltifrån konstnärslön, entrepenörsskap till strypta tidsskriftsanslag.
Sent inatt låg jag fortfarande vaken och tänkte på höstbudgeten och imorse vaknade jag häftigt och sprang upp till skrivbordet och började anteckna.
Jag har väldigt mycket tankar kring allting. Ändå stannar mycket där. Det som inte rör de hemvister där jag känner mig helt bekväm, vilket främst rör genus, queer och psykiatri, gör mig alltför nervös för att våga uttala mig särskilt mycket. Jag gör mina försök ibland. Men mest vågar jag inte ta steget.
I problematiken ligger naturligtvis en förvirring över min nuvarande politiska hemvist. Diskutera politik och debattera var inga problem när jag gick i gymnasiet och var engagerad medlem i Ung Vänster. Då hade jag ett helt åsiktspaket och ett partiprogram som kunde backa upp mig. Numera tar jag ställning i varje fråga på egen hand och har blivit en förvirrad och ängslig blandning av rödgrön socialliberal med en retorik kring småföretagande snodd av Maud Olofsson.
Men i min rädsla att skriva alla de där texterna kring budgeten, valet, kulturpropositionen, universitetets ställning och allt det andra som jag vill skriva om ligger framförallt någonting annat. Samma rädsla som fick mig att aldrig räcka upp handen i skolan, bortsett från faktumet att jag var skitblyg. Samma rädsla som gör mig uppriktigt förvånad varje gång någon beskriver mig som smart, insatt och intellektuell.
Snart kommer de på mig. Snart kommer de att upptäcka bluffen. Snart fattar de att jag är dum i huvudet och inte vet vad jag pratar om.
Nu på förmiddagen skrev Gustav ett blogginlägg om kulturproppen. Lite kort sammanfattat, hans tankar kring det hela. Jag blir uppriktigt och innerligt avundsjuk. På att han vågar. Att han bara kan slänga iväg ett blogginlägg om kulturproppen sådär innan jobbet.
Jag lovar mig själv att bli bättre på att våga. Bättre på att skriva också de texterna, oavsett rädsla för att misslyckas eller inte vara så förbannat insatt, kunnig och duktig.
Jag älskar politik, debatt och samtidsdiskussioner mest av allt, bortsett från min familj och vänner, Southern Comfort och vackra bröst möjligen. Det är förbannat synd om min egen rädsla ska hämma mig i att ta den kärleken på allvar.

Fotnot: Att det är dåligt med uppdateringar just här har ju också i viss mån att göra med den grava tidsbrist som jag upplevt senaste tiden, men det tar ju inte bort problemet i grunden.

Change your style again

Vanligtvis när jag är småtrött, uttråkad och - som nu - dessutom konstant småförkyld brukar jag klippa av mig håret. Bara för förändringens skull. Nu har jag dessvärre nyklippt hår som är snaggat på ena sidan så särskilt mycket finns det inte att jobba med där.
Istället byter jag bloggnamn.
Ingenting konstigt med det, Saker under huden blev Always keepin' it real blir nu kort och gott Elin Grelsson. Jag byter för jämnan. Det är inget konstigare än att ett namn har tjänat ut sitt syfte. De flesta som länkar till bloggen och många bloggrolls har redan titulerat bloggen med mitt namn, så jag följer det exemplet.
Always keepin' it real var roligt i lite mer än ett år, nu är jag trött på att behöva förklara det och inte minst stava det för människor.

Jag tänkte först att namnet också skulle bestå av någon fräck undertitel, som Julia Skotts eller Isabelle Ståhls. Tyvärr är jag inte särskilt fräck eller påhittig just nu. Ett alternativ var att ta tillvara på Jonathans gamla Wu Tang-benämning "Ol' Dirty Grelsson - Live and Uncut", men eftersom jag försöker komma ifrån synen på mig som någon med fetischism för hiphopnostalgiska referenser blev det mest en förlängning av det förra bloggnamnet.
Elin Grelsson. Roligare än så blir det inte, mer än att det förhoppningsvis tillkommer en fräsig header inom kort. (Haha, jag kanske har min underline där förresten. "Roligare än så blir det inte".)

Ett meddelande i farten

Jag är dålig på att svara på kommentarer numera. Men både kommentarerna till Våldtäkt/offer och Duktiga tjejer och slackermän förtjänar uppmärksamhet. Framförallt min mammas och Eric Roséns kommentarer på det sistnämnda förtjänar egentligen flera långa utvecklande inlägg.
Inte minst skulle jag vilja skriva något privat, men undvikande av kärlekstramsigt, om den där biten av ansvar som jag däremot inte klarar av. Den där om att våga prata i relationer och kommunicera hur man känner. Och hur personen jag är med just nu är en sådan jävla klippa på just den biten, hur mycket ansvar han tar varje gång jag undviker och försöker slå mig ur den här känslomässiga bundenheten. Hur han istället kämpar och säger "no deal! nu pratar vi" och väntar tålmodigt medan jag vrider på mig i nojiga plågor och undrar om jag inte kan få göra en powerpoint-presentation för att redovisa vad jag känner, istället för att tala om det.

Jag åker till Stockholm på jobb och för Juliagruppens seminarium.
Sedan fortsätter vi.

Pepp och hets

Sista Brunchrapporten-veckan för denna sommaren och jag håller låda med Henrik Torehammar varje dag 11-13. Däremellan har jag en ungefär lika stressig vecka som den förra.
Lite bloggat, mycket gjort.
Ni lyssnar på mig i radio och läser mina texter vad det lider.
Och glöm för all del inte att fortsätta besvara frågan. Min läsarstatistik vittnar om att det är många som inte gjort det än.

Tack

För era kommentarer.
Tack Helena Bergman.
Tack Niklas Hellgren.

Jag visar min, du visar din

Det slår mig att jag har haft den här bloggen sedan 2005, i olika skepnader. Vardagsblogg, anonym känsloblogg och vad den nu är nu (ung frilansande journalist-blogg?). Jag har läsarstatistik, jag träffar rätt ofta folk som läser bloggen men ändå har jag aldrig ställt frågan: Vilka är ni egentligen?

Så nu gör jag en Julia från häromdagen och ställer ungefär samma frågor som hon gjorde.
Vem är du? Hur hittade du hit? Hur länge har du läst? Vad är bäst/sämst?

I'm still, I'm still Elin from the block

Det är väldigt sällan som jag faktiskt reflekterar över att folk läser vad jag skriver eller hör mig på radion. Jag fattar överhuvudtaget inte att bakom alla siffror och sökningar döljer det sig människor som läser mina texter, lyssnar när jag pratar och vet vem jag är.
Ännu mer sällan tror jag att någon som läst något som jag skriver ska veta vem jag är, mer än till namnet. Vadå igenkänd, jag är skribent och bloggare och ingen Idol-finalist liksom.

Därför var det mycket underligt när jag, under ännu en lördagnatt vid Röda Sten med tillhörande svartfest, träffar på en expedit från mitt gamla närlivs.
- Du jobbade på Ica!, säger jag.
- Du är journalist-Elin, säger han, jag läser alltid dina texter.
Det visar sig då att han haft koll på vem jag var hela tiden. Han berättade även att han brukade viska till resten av personalen när jag kom in i butiken att "nu kommer journalist-Elin! hon med bloggen ni vet!". Varje förmiddag då jag släpat mig dit i noppriga mjukisbyxor, gårdagens smink kvar i ansiktet och håret åt alla håll för att göra närlivs-skämsinköp av typen vitt bröd, choklad och snus har min Ica-butik haft koll på mig.
Det känns ungefär som när jag får reda på att min serietecknar-darling Loka Kanarp inte bara läser min blogg utan även tipsat om den.
Eller när jag skriver en personlig utläggning om att vilja vilja ha barn och får ett trettiotal långa, utlämnande och kloka kommentarer samt flertalet mail på ämnet.
Det är underligt, hedrande, jävligt mäktigt och skitkul. Om än jag hade önskat att jag kunde få vara lite mer anonym när jag står i noppriga mjukisbyxor med cameltoe och trötthetssluddrar fram "en granit vit portion tack". Tur att jag bytt närlivs nu.

Hör av dig

Hej du anonyma som inatt lämnade en kommentar på min blogg. Du verkade inte må så bra och jobbiga saker hade hänt. Jag lägger inte upp kommentaren, jag vet inte hur du känner inför den idag. Däremot vill jag gärna att du mailar mig. elin.grelsson@gmail.com.
Skriv till mig, fina du.

Sköna maj välkommen, med utslagna löv och fantastiska gästbloggare

Jag har velat ha gästbloggare länge. Tänkt på olika former av gästbloggande och velat ha något koncept att följa.
Så slog det mig att jag runtom mig, i alla möjliga sammanhang, har träffat så otroligt många intressanta, begåvade, diskuterande, spännande människor. Som inte nödvändigtvis skriver eller bloggar själva, men som likväl gett upphov till en mängd texter för min egen del utifrån samtal och inspiration.
Jag bestämde mig för att maj 2009 skulle bli deras gästbloggmånad och kontaktade en mängd människor som på olika sätt inspirerat och triggat mig. Nu börjar texterna trilla in i min inbox och herrejisses vad spännande det kommer att bli.

Maj kommer att bjuda på de sedvanliga texterna från Elin Grelsson, men också en mängd andra texter. Alltifrån poesi till debattartiklar. Författarna är alltifrån min mamma och en präst till hemmafestbekanta och gamla vänner. Kloka, smarta, roliga och inspirerande människor.
Jag är jättestolt över att lämna en del av utrymmet i majs bloggande till dem och så otroligt glad och tacksam över att de tagit sig tid att skriva texter för min blogg.
Imorgon, första maj, inleds gästbloggandet och naturligtvis inleds det med ett rejält och rungande första maj-tal.

Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

They say you gotta stay hungry

Jaha. Så kom den tillslut. Kommentaren som påpekade hur tråkig min blogg har blivit.
Jag som sa senast i förmiddags till Gustav att snart kommer någon att reagera på hur jävla tråkig bloggen är, när han satt och uppdaterade like mad shit och jag satt och skrev roman istället.
- Nä, men du är ju inte lika illa som Kinky Afro, som har två halvdöda bloggar, tröstade han.
- Nej det är ju sant, sa jag.

Jag som sa senast i fredags till bibli att jag egentligen behöver en bloggpaus.
- Du vet att du inte har några skylidgheter gentemot någon?, sa hon.
- Jag försöker komma ihåg det, sa jag.

Jag har sån jävla ångest över hur sämpig bloggen är just nu och ännu mer ångest har jag över allt jag insett att jag är oförmögen att skriva om. Tanja skriver om just detta och tar mitt nyrelations-inlägg som exempel, men förlåt Tanja, jag ångrar det inlägget så jävla mycket. Det som skulle handla om flickvänsrollen kom att fokuseras på mig och Gustav och det kändes fel.
Jag hatar det såklart. "Mina fina texter" som tydligen saknas och nu är long gone och ersatta av Kvällspasset-reklam och länkar till andra och alla mina personliga, privata texter som fanns här.
Alla är de borta.

Anledningen till att Sveriges bästa bloggare har gått och blivit Sveriges tråkigaste bloggare är egentligen ganska enkel: Jobb. Andra saker att skriva. Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån som folk säger ja tack till när jag pitchar jobb. Helt plötsligt befinner jag mig i situationen där jag får betalt för texter. Helt plötsligt är jag i situationen där dygnets timmar tamejfan inte räcker till för allt som ska skrivas och göras och jag sitter där återigen med sömnlösheten och trycket över bröstet och försöker komma ihåg vad som är viktigt.

Vad som är viktigt är följande:
Jag skulle kunna skriva så jävla bra inlägg om relationer, svartsjuka, vänskap, definitioner av relationer, arv av gamla relationer och en massa saker som snuddar vid mitt privata jag. Det gör jag inte. För mitt privata jag är viktigare. Och ni har blivit så många läsare nu. Och jag är inte anonym. Och är det någonting som jag lärde mig av blogghypen 2008 så var det att skilja på den Elin som jag producerar i mina texter eller andra ytliga sammanhang och den Elin som jag faktiskt är. Den Elin som jag faktiskt är är någon som bara de människor som verkligen anstränger sig for real får lära känna. Men så fort jag skriver om relationer just nu snuddar jag vid henne.
Jag behöver skydda henne. Jag behöver skydda honom som jag precis inlett en kärleksrelation med. Jag behöver skydda det som är oss och jag behöver skydda mina vänner, min situation i livet och inte minst min familj.
Jag - mer än någon annan- skulle önska att det fanns ett sätt att skriva om allt det privata som rör sig i tankar och samtal utan att det påverkade och skadade mig och andra. Mer än någonsin börjar jag bli medveten om hur jävla svårt det är. Det är en sån förbannad sorg hos mig att det inte går att vara så privat och skriva om de där ämnena som är skitviktiga , de som handlar om relationer och känslor. Men någonstans vet jag att både bibli och Gustav har rätt när de påpekar att jag inte har någon skyldighet gentemot några läsare. Bara gentemot mig själv.
Och det går faktiskt inte. Jag måste skydda mig själv.

För det andra jobbar jag like mad shit. Jag skriver hela dagarna. Dygnets timmar räcker inte till till allt som jag ska göra just nu. Det är såklart också en stor sorg att timmarna och kreativiteten definitivt inte räcker till till att skriva de där bra och intressanta och fina inläggen, men det här är så lågprioriterat just nu.

Och någonstans når jag en insikt om att det är helt okej.
Jag minns hur det var i somras då blogghypen riktigt tog fart (sorry till er som läste anonyma Saker under huden långt innan dess, ni hypade as hell även ni). Hur jag jobbade som en hund, hade tusen saker att göra, mådde allmänt dåligt och mitt i allt ägnade all min lediga tid åt att försöka formulera intressanta blogginlägg som fångade mångas intresse. Det var efter den sommaren som jag fullständigt kraschade och låg hemma hos min mamma i två veckor och grät och jag tänker aldrig hamna där igen.
Jag har en jävligt tråkig blogg just nu och jag skiter i om ni blir besvikna på mig.
Jag skiter i om den är tråkig, om jag förlorar läsare, om folk tycker att jag svikit dem som inte skriver de intressanta inläggen längre.
Jag skiter i dem som anser att jag borde blogga personligt igen, istället för att reagera på nyhetsartiklar och länka till andra bra texter.
Jag skiter i om jag går ur den här jobbpeaken med andra texter och inser att jag har femtio läsare kvar, istället för de hundratals som fortfarande orkar läsa den här bloggen.
Jag skiter faktiskt i er. Jag älskar er och jag älskar att ni läser min blogg och att ni kommenterar, pushar och ger respons men när det kommer down to the bone så måste jag faktiskt skita i er.
Jag måste ta hand om mig själv, skydda mig själv, göra det som känns rätt och viktigt just nu.
Det är inte bloggandet. So suck it babies, I will be back.

Fotnot: Jag var en smula onykter när jag skrev den här texten. Förlåt stavfelen.

Fotnot2: Maj kommer att bli THE SHIT här på bloggen. Uppdateringar varje dag och fantatastiskt intressanta texter. Mer än så skriver jag inte nu, det är en teaser. Stay tuned till Valborg så berättar jag vad som är i görningen.

Fotnot3: You want private? This is private. På så jävla många sätt som jag antar att åtminstone ni som är gamla i gemet har koll på.

Uppdatering: Alltså, det här var inget frontade av någon slags paus. Bara en förklaring till varför det inte är lika många intressanta inlägg just nu. No paus här.

Mailförfrågan

Hej, Elin. Jag håller på med lärarpraktik. I höstas hade jag som examination för mina elever att de skulle jämföra ditt Gynningblogginlägg med din Gynning-debattartikel. Temat vi arbetade med var officiellt-privat språk. Många var väldigt positiva till Elin Grelsson som person, en del tyckte att hon verkade läskig. Några av World of Warcraft-nördarna blev peppade på att det fanns en tjej nånstans som skulle kunna tänka sig att ligga med dem.

Nu täkte jag ha som examination i ett arbete på tema genre att mina elever skulle reda ut om det fanns en särskild bloggenre, genom komparativ analys. Så jag undrar ifall du känner till några fler blogginlägg som blivit pimpade/prikade/nerphade till artiklar och sånt?

Någon som har tips?

Varning! Att inleda en relation med en annan bloggare kan få din omnipotenta blogghybris att nå odrägliga höjder

- Vad fint du skriver om honom i bloggen, Elin.
- Tack, men det är förjävligt Soraya att ingen reagerar. Alltså vi bestämde ju att inte go official i bloggarna, men man tycker ju i alla fall att folk borde börja misstänka det.
- Vad menar du?
- Amen det börjar väl ändå bli liiite uppenbart vem det är som är min pojkvän.
- Eh ja. Vadå, alla vet ju det.
- Vadå alla vet?
- Jamen det är väl klart att alla redan har fattat.
- Tror du?
- Ja, vadå. Det är väl ingen hemlighet.
- Neej, inte bekantskapskretsen såklart, men tänk ALLA våra läsare som ingen av oss känner. De borde ju reagera!
- Ja vadå, de har väl fattat helt enkelt.
- Men varför är det ingen som kommenterar? Varför är det ingen som skriver om det? Varför bryyyr sig ingen? Vi är ju bloggvärldens bästa match och ingen jävel vågar ens fråga om det!
- Jadu...

The shit has hit the fan

Under den gångna månaden har jag förlorat en av mina närstående, gått in i en ny relation, startat upp enskild firma med allt som hör till, haft en rad deadlines och nya kanskejobb och därtill två kurser, ett extrajobb där jag nu fått nya uppgifter och en skrivarträff. Mitt i allt ska jag dessutom eventuellt flytta, med besked under dagen om hur det blir. Däremellan en massa annat privatlivstrassel, som brukligt.

De senaste dagarna har väl den här månaden tagit ut sin rätt och nu har jag vaknat några morgnar med den gamla bekanta hjärtklappningen och ångesten.

Bare with me, bloggvänner. Bloggen är lågprioriterad just nu och jag är en tråkig skribent. Det kommer jag nog att vara ett tag. Innan eventuella flyttar och begravningsresor och jag lärt mig hur i helvete man sköter sin egen bokföring. Men jag kommer såklart tillbaka i samma glans som förr. Don't give up on me, som Solomon Burke skulle ha sagt.

Spisen är avstängd, kaffebryggaren utdragen, vattnet står INTE på

Tvångsneurotikern går sin sista runda i lägenheten innan hon lämnar Göteborg för resten av arbetsveckan. Folkhögskoleträff med textanalyser och samtal och lite, ack så välbehövligt, systerhäng väntar.

Bloggpaus också oh so välbehövlig. När jag kommer tillbaka ska jag varken vara dryg, överdrivet skrytig eller klichéartad individualist som är typiskt kvinnlig och skriver om relationer och sex, som påpekades kring föregående inlägg. Då ska jag vara klok, eftertänksam och skriva om Viktiga Saker.
Äh, jag skämta bara.

Bloggen - den bästa revanchen för oss som aldrig fick sådana här meddelanden på högstadiet, eftersom vi var impopulära töntar back then

Anonym sa...
kinkyafro hjärtar dej elin,det verkar så alla fal.
tisdag, 06 januari, 2009
Anonym sa...
Kinkyafro gillar dej elin.ryktena säger så.läs själv.
tisdag, 06 januari, 2009

Jag är bloggosfärens multikompetens

Anonym sa...
Tips på bra porr?
fredag, 02 januari, 2009

Awaymeddelande

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.

Arbetsnamnet på det här inlägget var "I will not surrender to the dark side of the force", men det är ju faktiskt väldigt fånigt av mig att skriva så

Jag har tackat nej till ett erbjudande från Aftonbladet Wendela. De erbjöd mig att flytta över bloggen till dem och bli en Aftonbladetblogg som det lobbas för på Wendelasidorna.

Missförstå mig rätt. Jag säljer gärna ut mig själv och mina ideal, inom rimliga gränser, och i grunden tror jag på att vara bred och försöka nå så många som möjligt. Men att blogga på Aftonbladet Wendela utan att ens få betalt för det kändes som en premiss som jag inte kunde ställa upp på. Jag säljer bara mig själv om det känns rätt. Nu stannar jag hellre här utan en Wendelalogga hängande över mina texter.