29 juli 2009

Jag våldtar hellre mig själv än blir ditt offer

För ett år sedan skrev jag ett utkast till en text som var tänkt att hamna i en antologi. Sedan kom finanskrisen, förlaget backade, antologin kom av sig. Jag glömde bort texten, men i ett samtal häromdagen om händelsen ifråga kom jag att tänka på den igen. Att den ändå var publiceringsvärd.
För fler texter på samma tema rekommenderar jag varmt Anna Svenssons text i F-ordet och hennes blogg, samt Love Sex Moneys blogginlägg på temat.
Här följer en kortversion av texten:

Han slår upp fönstret mot sommarmorgonen, gryningen över Älvsborgsbron precis när nattregnet dragit bort. Sätter sig i fönstret och röker. Jag sätter mig intill honom, stel och fortfarande tvekande.
Jag borde aldrig ha följt med. Jag vill egentligen inte vara här.
Det är någonting som skaver, som känns fel och som inte kan göras rätt. Någonting i sättet han tjatade på mig att följa med, hur han tryckte upp mig mot landshövdingehusets vägg och sa att han ville knulla mig, någonting i hans blick som kräver mer än vad jag vill ge.
Jag borde aldrig ha följt med. Men nu är jag här. Det regnade, det var närmare till honom, han tjatade ju så och hade jag inte hånglat med honom tidigare på kvällen kanske? Jag lockade ju, jag verkade ju vilja.
Han hade blivit besviken om jag inte följde med.
Jag tycker inte om att göra människor besvikna.

Det är någonting i hans blick, han drar mig ner i soffan. Börjar ta på mig, våldsamt och häftigt.
Jag vill verkligen inte. Jag vill gå nu, jag vill hem till egen säng och trygghet och jag söker mobiltelefonen, väskan med blicken för kanske kan jag protestera nu och säga nej, tyvärr och sedan gå.
Min kropp har stelnat. Mina händer ligger stilla mot kroppen, när jag gör en ansats med dem håller han fast dem. Hårda grepp som naglar mina stelnade händer mot sofftyget medan hans mun rör sig över min, oförmögen att märka att min mun inte besvarar hans mun alls. Oförmögen att se hur min blick är fastnad mot sommarmorgonen utanför fönstret, kan inte se på honom längre.
Ser han inte eller vill han inte se? Alla mina nej-signaler, mitt undvikande med ansiktet, den stelnade kroppen och min tystnad mot hans häftiga andetag.

Han drar upp mig med händerna hårt hållande mina handleder, knuffar ner mig i sängen, drar av mig klänningen. Jag viskar nej, men inte tillräckligt högt, vågar inte uttala det högre än såhär.
Jag har ett val nu. Antingen låter jag det ske eller så protesterar jag. Skriker nej, knuffar undan honom och går.
Och om jag protesterar? Om jag skriker, om jag försöker få bort hans kroppstyngd och händer, så mycket starkare än jag? Tänk om han inte lyssnar. Tänk om han ändå fortsätter.
Då är jag på riktigt våldtagen. Då har jag på riktigt blivit en av dem. Ett våldtäktsoffer.


Vad tänkte jag på den sommarmorgonen med hans kroppstyngd över mig, när jag stod inför det valet?
Jag tänkte på att bli ett offer. Jag tänkte på alla medierapporteringar, böcker, filmer om våldtäktsoffren. Jag visste att det skulle finnas ett före och ett efter, att jag aldrig skulle bli densamma igen. Tänkte på att gå hem och våldtäktsduscha fem gånger på raken, ringa polisen, sitta i förhör och inte bli trodd. På att behöva säga till mina vänner att jag hade blivit våldtagen, i vetskap om att jag aldrig skulle vara samma person i andras ögon igen. Jag skulle inte vara Elin. Jag skulle vara Elin, våldtäktsoffret. Jag skulle vara svag och ha ångest, med en för all framtid förstörd sexualitet och tillit till män. Jag tänkte på terapi och bearbetning.
För att inte tala om att anmäla våldtäkten, för det måste man ju göra, speciellt om man är en duktig feminist som uttalar sig om våldtäkt och sexuella övergrepp. På att behöva sitta i de förhören och inte bara vara den våldtagna, utan också en våldtagen som riskerade att inte bli trodd. Ord mot ord och hade jag inte väldigt kort kjol, hade jag inte såväl flirtat som hånglat med honom tidigare på kvällen, var det inte mitt val att följa med honom hem kanske?
Våldtäktsoffer med korta kjolar och flirtiga kyssar får skylla sig själva.
Så skulle jag bli ett offer i statistiken, ett slagträ i debatten om kvinnors rätt till sin egen kropp hur de än ser ut och hur mycket de än flirtar. Utan egen röst, jag var ju ett offer numera, helt otillförlitlig.

Vad är en våldtäkt och vem är ett våldtäktsoffer?
I den hårddragna, generella bilden återskapas hela tiden såväl krav som klichéer. Du ska protestera högljutt, slåss för att komma loss och inte bli lyssnad till. De vaga nej-signalerna är tydliga signaler, men räknas ändå inte riktigt i den generella bilden. Ett nej är ett nej, men då måste också ett tydligt nej uttalas.
Våldtäktsoffret är den tvångsduschande, svaga kvinnan som fått sitt liv förstört och som blir såväl misstrodd av rättsystemet som debatterad om i jämställdhetsdebatten.
Jag vet så oerhört många som inte känner igen sig i någon av bilderna. Som befunnit mig i lika tveksamma, tvetydiga situationer som jag befann mig i den sommarnatten, men som aldrig skulle kalla det för våldtäkt. Som kallar det för något annat, ett ställa upp-ligg, ett kasst one night stand, en svinig kille som inte var lyhörd för vad de ville. Men de skrek aldrig, slogs aldrig, sa aldrig det där tydliga nejet. Då är det inte en våldtäkt. Bara det där gränslandet som kallas annat.
Jag vet också många som befunnit sig i sådana situationer, eller ännu värre, men som aldrig har behövt tvångsduscha, gå i terapi eller överhuvudtaget känt sig som offer. Snarare har de gått stärkta ur situationen, blivit mer tydliga och argumenterat med ännu högre kraft i sexualpolitiska och feministiska frågor. Likväl har det varit obehagliga upplevelser.

Vad gör klichéerna med oss?
För min del handlade det om en rädsla för att bli ett offer. Jag ville inte bli en av de där kvinnorna som den mediala, samhälleliga och kulturella bilden förmedlade. Jag var rädd för att förlora mig själv om jag blev på riktigt våldtagen, bortom gränslandet. Rädd för att förlora den person som jag var och istället bli reducerad till våldtäktsoffret.
Så länge jag inte protesterade högljutt, utan bara med svaga kroppsliga signaler, behövde jag inte riskera att bli offret. Så länge jag inte protesterade kraftigt var jag ju ändå liksom med på det. Då var det mitt val, fast jag inte ville ha sex. Jag ville ha det valet, jag ville göra det aktiva valet att tvinga mig själv till sexet istället för att bli tvingad till det av honom.
Ett offer saknar agentskap, är passiverat. Jag ville vara aktiv.

Om det var en våldtäkt?
Jag sände ju ändå ut tydliga signaler. Men jag skulle aldrig kalla det för våldtäkt. Jag protesterade inte tillräckligt, jag stannade där över natten. Jag mådde inte särskilt dåligt efteråt. Det blev en obehaglig upplevelse, som fick mig att fundera efter mer kring min sexualitet och kropp, men jag behövde aldrig våldtäktsduscha eller gå i terapi.
Jag pratade lite om det, en del kände igen sig, men varken ord som våldtäkt eller sexuella övergrepp tog vi i våra munnar. Vi hade alla gjort samma sak. Ställt upp, låtsas vilja, gått med på det. Vi hade alla våldtagit oss själva. Men ingen av oss var ett våldtäktsoffer.

34 kommentarer:

Maria sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Chatrin Loov sa...

Åh vilken sjukt bra text, du sätter verkligen fingret på precis hur det är. Känner verkligen igen mig!

Agnes sa...

Tack för att du lyssnade på min extremt övertygande publiceringsargumentation.

Det är så viktigt att vi pratar om de här sakerna. Jag gör en spin-off.

Anna Svensson sa...

SÅ JÄVLA BRA!

Så sjukt bra att du publicerade texten själv. Hade varit så synd om den försvunnit med antologidrömmarna.

Julia sa...

Ja, mycket mycket bra. Jag kanske också spinoffar, om jag vågar och orkar.

Agnes sa...

Julia: Jag vågade inte egentligen. Men fuck it, det kändes för angeläget.

Anonym sa...

Väldigt intressant skrivet!

Jag är kille, som aldrig varit i Älvsborg, och som aldrig skulle våldta en kvinna.

Jag undrar: tänk om han inte alls hade våldtagit dig? Tänk om han trodde det var en trevlig upplevelse? Eller tänk om han hade varit ok med att inte göra något där och då, kanske velat träffas igen vid ett annat tillfälle?

Unknown sa...

Mycket bra. Och jag har också varit i en liknande situation, men i mitt fall blev den en riktig våldtäkt eftersom jag höjde rösten och sa Nej. Jag anmälde dock inte, eftersom jag då (17 år) tyckte att det var mitt eget fel. Som om det någonsin var mitt fel.

Bra skrivet.

Grovt Initiativ sa...

Anonym sätter ju i alla fall fingret på ett viktigt inslag: Tänk om han trodde det var en trevlig upplevelse?

Det är väl själva problemet.

Mathilda sa...

När det hände mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag tror aldrig han förstod vad som hände eller att jag inte alls ville, han var så inne i vad han ville och behövde. Det är en utav mina svagaste ögonblick och länge skämdes jag. Nu är det förbi och jag är idag en starkare människa, men det är inte en omöjlighet att det skulle kunna hända igen.

Anna Svensson sa...

Den enes älskog är i vissa fall den andres våldtäkt G.I, tror inte det är ovanligt alls. Men det har nog mycket att göra med de egna föreställningarna om hur sex "ska" gå till.

Grovt Initiativ sa...

ja det var ju lite det jag menade

Maggie sa...

När jag våldtäktsnojar på vägen hem mörka nätter (då medievåldtäkterna händer) är det ju över offerrollen. Jag har inte tänkt på det förrän jag läste det här, men jag är inte rädd för själva händelsen, utan för efteråtet. Duscharna, polisens rape kit, det där med att man aldrig ska kunna ha en normal sexuell relation igen efteråt och blablabla.

Hanna Persson sa...

tack för att du är så ärlig!

Pundaren sa...

Fantastiskt. Tänkvärt. Hemskt. Omskakande.

Manu sa...

Grym text.

Anonym, utifrån beskrivningen i texten framstår det i alla fall som att han inte hade hennes "trevliga upplevelse" som främsta mål.

Men jag tolkar huvudpoängen som en diskussion om förutsättningarna för sexet. Och hur jobbigt resultatet blir för kvinnan. Jag kan tänka mig liknande scenario där mannen uppriktigt tror att det han gör är bra för båda, men där hon ändå hamnar i liknande jobbiga situation.

/manu

Tanten sa...

Precis som du var jag där. Då, innan och senare. Vatten till din kvarn:
http://tantens.blogg.se/2007/march/ett-jamlikt-offer.html
och hela forsen:
http://tantens.blogg.se/category/drabbad-av-patriarkatet.html

stuntkid sa...

Kan man inte poängen vara att få ha varit med om en våldtäkt utan att vara ett offer? Jag skulle hellre se att man förändrar offerbilden/kravet/idealet än att tillåta en gråskala på vad en riktig våldtäkt är. Självklart ska man inte tvingas bli traumatiserad men skillnaden mellan "mitt eget fel" och "mitt eget val" verkar oroväckande hårfin. Är det bara ett annat sätt att som kvinna ta ansvar för det sexuella våldet? Förlåt om jag gör intrång på ett område som jag inte själv har samma specifika upplevelse av, men jag måste fortfarande bearbeta min egen våldtagbarhet. Tack för ett intressant, obehagligt, belysande, fenomenalt inlägg.

åsa sa...

förbannat ärligt, viktigt & bra. tack.

Kia sa...

Jag är mållös och in i djupet berörd.

matilda sa...

En helt ny dimension i diskussionen, du kastar allt upp och ner och produkten blir tänkvärd och berör!

Bokhörnan sa...

Otroligt bra, och viktig, text!

fröken ostkrok sa...

Så hemskt skrivet, men så bra skrivet.

m sa...

Har ni funderat på vad killen egentligen tänkte? Han kanske inte alls ville ligga med dig. Han kanske kände sig tvungen eftersom du hade följt med hem. Han kanske tyckte det var jättejobbigt och kände sig kränkt eftersom han inte sa nej.

Varför utgår alltid debatten ifrån att kvinnor är det svagare könet. Och att alla män vill i alla lägen ha sex. Varför blir alltid männen de elaka som bestämmer vem som vill ha sex eller inte vill ha sex. Jag har flera gånger haft sex med tjejer även om jag inte egentligen har velat utan istället ställt upp, precis som du skriver.
Tror någon att jag hade blivit bönhörd efter en sån historia.

Män och kvinnor är jämlika och ingen ska, eller behöver, vara ett offer!

Anonym sa...

Så himla sant vackra du! DU har just satt ord på något som folk länge nekat till diskuterat men aldrig kunnat komma fram till! FAN VAD BRA GJORT! Är så impad av din text den satte verklgen ord på ett ämmen som finns men ändå inte!

coolbettan.blogg.se sa...

Så sant, så sant!
Bra skriver och att du tar upp det!

Malin sa...

Så bra skrivet! Det där har jag vart med om fera gånger och som du säger man är så rädd att bli ett offer.. att tagen ska bli hårdare om man vägrar och säger nej därför ligger man och önskar att de ska va över. Man accepterar det för man vet att de kan bli värre än så!

Unknown sa...

Otroligt bra skrivet, bland det bästa jag läst denna sommar. (och då har jag läst en hel del)

- erik

Anonym sa...

Så fantastiskt bra skrivet.

Daniel H sa...

Tänkvärd och intressant vinkel. Tack!

Jojo sa...

m: men när du offrar dig för den andra, tänker du också "Om jag skriker, om jag försöker få bort hans kroppstyngd och händer, så mycket starkare än jag? Tänk om han inte lyssnar. Tänk om han ändå fortsätter." ? den här fysiska styrkan som man vet att man inte kan vinna över om han skulle bestämma sig för att använda den, vore det inte bättre att undvika mer konfrontation än nödvändigt av den där fysiska styrkan... sen vete fan om man inte skulle kunna vara starkare än han om man bara uppbringade tillräckligt med styrka (=ilska) men hur ska man kunna göra det medans man funderar på huruvida det nu var ens eget fel och man borde kanske be om ursäkt för att man egentligen inte vill osv osv osv...

det behöver inte ens vara så att det är "värre för kvinnor" vi behöver inte hålla den diskussionen här. om du har offrat dig för sex du eg inte vill ha utan att må dåligt efteråt är det ju skitbra, det finns många kvinnor som har liknande upplevelser. men nu handlar det om de andra.

Rebecka sa...

Bra och intelligent text! Det gör mig så arg att offer-varandet ska ses som en egenskap hos en person som blivit utsatt för något. Att vara offer är ju inte att vara svag, det kan tvärtom handla om att våga och vara stark. Men det som verkligen är en egenskap är ju att vara förövare oavsett kön som m påpekar (fast i denna text var det ju väldigt tydligt vem som tryckte på eftersom hon låg stel och stilla).
Jag gillar din blogg!

Ödmjuk sa...

Jo, en bra text och jag tror många känner igen sig i din beskrivning.

Men eftersom frågan är aktuell: Hade det känts lättare för dig om killen i exemplet hade dömts till minst två års fängelse?

Anonym sa...

En mycket bra text! Men knappast en våldtäkt i juridisk mening. Det är här jag tror att förvirringen ligger: de flesta använder våldtäkt i en rad sammanhang (inkl att de blir illa behandlade på posten), när sedan en våldtäkt sker vet man inte vad det innebär.

Jag har blivit våldtagen en gång: jag hängde med en kille några timmar, så skulle jag gå o han "lurade" in mig i en hiss. ("lurade" för han föreslog att vi skulle åka hiss o jag tänkte inte mer på det). Sen stoppade han hissen mellan våningarna o drog ner mig. O jag slogs, men han var naturligtvis starkare än jag. När jag försökte trycka ut ögonen på honom ströp han mig så att jag hade en nära-döden-upplevelse o blev alldeles svag. Sen gick jag med på att han våldtog mig. Är DET en riktig våldtäkt? Jag "gick ju med på sex"... Han fick rättspsyk o utvisning. Hade han inte varit galen, hade han fått 2 års fängelse. Det är så lagen ser ut.

Det är en skillnad mellan det du beskriver och våldtäkt i lagens mening. Naturligtvis blir man skadad av en händelse som du beskriver, men det är mer ett filosofiskt dilemma: HAN gör sig skyldig till synden Lust, och DU uppvisar inte dygderna Mod och Kyskhet. Och det är just därför som synder kallas synder för att man skadar folk (och sig själv) om man ägnar sig åt dem och man skyddar sig själv om man praktiserar dygderna. Men, som sagt, detta har ingenting med rättsväsendet att göra. Det är skillnad mellan Rättvisa och Lagstiftning.

Det moraliska dilemma du beskriver, är något vi måste leva med. Att vara människa är att uppleva ångest inför alla valmöjligheter i livet. Alternativet är ju att du frånsäger dig dina rättigheter att välja. Att du upphör att vara ett rättssubjekt. I en sann patriarkal struktur hade du naturligtvis varit offer, o din farsa, eller äkta make, hade spöat upp den där killen. (så är det iaf tänkt i patriarkala samhällen. I praktiken hade du ju naturligtvis fått skulden för det hela.) Men vi lever inte i ett sådant samhälle. Vi lever i ett samhälle där det förutsätts att varje vuxen människa (även kvinnor) är ett rättssubjekt som tar ansvar för sina egna handlingar.

/dangerous beans