Jag våldtar hellre mig själv än blir ditt offer

För ett år sedan skrev jag ett utkast till en text som var tänkt att hamna i en antologi. Sedan kom finanskrisen, förlaget backade, antologin kom av sig. Jag glömde bort texten, men i ett samtal häromdagen om händelsen ifråga kom jag att tänka på den igen. Att den ändå var publiceringsvärd.
För fler texter på samma tema rekommenderar jag varmt Anna Svenssons text i F-ordet och hennes blogg, samt Love Sex Moneys blogginlägg på temat.
Här följer en kortversion av texten:

Han slår upp fönstret mot sommarmorgonen, gryningen över Älvsborgsbron precis när nattregnet dragit bort. Sätter sig i fönstret och röker. Jag sätter mig intill honom, stel och fortfarande tvekande.
Jag borde aldrig ha följt med. Jag vill egentligen inte vara här.
Det är någonting som skaver, som känns fel och som inte kan göras rätt. Någonting i sättet han tjatade på mig att följa med, hur han tryckte upp mig mot landshövdingehusets vägg och sa att han ville knulla mig, någonting i hans blick som kräver mer än vad jag vill ge.
Jag borde aldrig ha följt med. Men nu är jag här. Det regnade, det var närmare till honom, han tjatade ju så och hade jag inte hånglat med honom tidigare på kvällen kanske? Jag lockade ju, jag verkade ju vilja.
Han hade blivit besviken om jag inte följde med.
Jag tycker inte om att göra människor besvikna.

Det är någonting i hans blick, han drar mig ner i soffan. Börjar ta på mig, våldsamt och häftigt.
Jag vill verkligen inte. Jag vill gå nu, jag vill hem till egen säng och trygghet och jag söker mobiltelefonen, väskan med blicken för kanske kan jag protestera nu och säga nej, tyvärr och sedan gå.
Min kropp har stelnat. Mina händer ligger stilla mot kroppen, när jag gör en ansats med dem håller han fast dem. Hårda grepp som naglar mina stelnade händer mot sofftyget medan hans mun rör sig över min, oförmögen att märka att min mun inte besvarar hans mun alls. Oförmögen att se hur min blick är fastnad mot sommarmorgonen utanför fönstret, kan inte se på honom längre.
Ser han inte eller vill han inte se? Alla mina nej-signaler, mitt undvikande med ansiktet, den stelnade kroppen och min tystnad mot hans häftiga andetag.

Han drar upp mig med händerna hårt hållande mina handleder, knuffar ner mig i sängen, drar av mig klänningen. Jag viskar nej, men inte tillräckligt högt, vågar inte uttala det högre än såhär.
Jag har ett val nu. Antingen låter jag det ske eller så protesterar jag. Skriker nej, knuffar undan honom och går.
Och om jag protesterar? Om jag skriker, om jag försöker få bort hans kroppstyngd och händer, så mycket starkare än jag? Tänk om han inte lyssnar. Tänk om han ändå fortsätter.
Då är jag på riktigt våldtagen. Då har jag på riktigt blivit en av dem. Ett våldtäktsoffer.

Vad tänkte jag på den sommarmorgonen med hans kroppstyngd över mig, när jag stod inför det valet?
Jag tänkte på att bli ett offer. Jag tänkte på alla medierapporteringar, böcker, filmer om våldtäktsoffren. Jag visste att det skulle finnas ett före och ett efter, att jag aldrig skulle bli densamma igen. Tänkte på att gå hem och våldtäktsduscha fem gånger på raken, ringa polisen, sitta i förhör och inte bli trodd. På att behöva säga till mina vänner att jag hade blivit våldtagen, i vetskap om att jag aldrig skulle vara samma person i andras ögon igen. Jag skulle inte vara Elin. Jag skulle vara Elin, våldtäktsoffret. Jag skulle vara svag och ha ångest, med en för all framtid förstörd sexualitet och tillit till män. Jag tänkte på terapi och bearbetning.
För att inte tala om att anmäla våldtäkten, för det måste man ju göra, speciellt om man är en duktig feminist som uttalar sig om våldtäkt och sexuella övergrepp. På att behöva sitta i de förhören och inte bara vara den våldtagna, utan också en våldtagen som riskerade att inte bli trodd. Ord mot ord och hade jag inte väldigt kort kjol, hade jag inte såväl flirtat som hånglat med honom tidigare på kvällen, var det inte mitt val att följa med honom hem kanske?
Våldtäktsoffer med korta kjolar och flirtiga kyssar får skylla sig själva.
Så skulle jag bli ett offer i statistiken, ett slagträ i debatten om kvinnors rätt till sin egen kropp hur de än ser ut och hur mycket de än flirtar. Utan egen röst, jag var ju ett offer numera, helt otillförlitlig.

Vad är en våldtäkt och vem är ett våldtäktsoffer?
I den hårddragna, generella bilden återskapas hela tiden såväl krav som klichéer. Du ska protestera högljutt, slåss för att komma loss och inte bli lyssnad till. De vaga nej-signalerna är tydliga signaler, men räknas ändå inte riktigt i den generella bilden. Ett nej är ett nej, men då måste också ett tydligt nej uttalas.
Våldtäktsoffret är den tvångsduschande, svaga kvinnan som fått sitt liv förstört och som blir såväl misstrodd av rättsystemet som debatterad om i jämställdhetsdebatten.
Jag vet så oerhört många som inte känner igen sig i någon av bilderna. Som befunnit mig i lika tveksamma, tvetydiga situationer som jag befann mig i den sommarnatten, men som aldrig skulle kalla det för våldtäkt. Som kallar det för något annat, ett ställa upp-ligg, ett kasst one night stand, en svinig kille som inte var lyhörd för vad de ville. Men de skrek aldrig, slogs aldrig, sa aldrig det där tydliga nejet. Då är det inte en våldtäkt. Bara det där gränslandet som kallas annat.
Jag vet också många som befunnit sig i sådana situationer, eller ännu värre, men som aldrig har behövt tvångsduscha, gå i terapi eller överhuvudtaget känt sig som offer. Snarare har de gått stärkta ur situationen, blivit mer tydliga och argumenterat med ännu högre kraft i sexualpolitiska och feministiska frågor. Likväl har det varit obehagliga upplevelser.

Vad gör klichéerna med oss?
För min del handlade det om en rädsla för att bli ett offer. Jag ville inte bli en av de där kvinnorna som den mediala, samhälleliga och kulturella bilden förmedlade. Jag var rädd för att förlora mig själv om jag blev på riktigt våldtagen, bortom gränslandet. Rädd för att förlora den person som jag var och istället bli reducerad till våldtäktsoffret.
Så länge jag inte protesterade högljutt, utan bara med svaga kroppsliga signaler, behövde jag inte riskera att bli offret. Så länge jag inte protesterade kraftigt var jag ju ändå liksom med på det. Då var det mitt val, fast jag inte ville ha sex. Jag ville ha det valet, jag ville göra det aktiva valet att tvinga mig själv till sexet istället för att bli tvingad till det av honom.
Ett offer saknar agentskap, är passiverat. Jag ville vara aktiv.

Om det var en våldtäkt?
Jag sände ju ändå ut tydliga signaler. Men jag skulle aldrig kalla det för våldtäkt. Jag protesterade inte tillräckligt, jag stannade där över natten. Jag mådde inte särskilt dåligt efteråt. Det blev en obehaglig upplevelse, som fick mig att fundera efter mer kring min sexualitet och kropp, men jag behövde aldrig våldtäktsduscha eller gå i terapi.
Jag pratade lite om det, en del kände igen sig, men varken ord som våldtäkt eller sexuella övergrepp tog vi i våra munnar. Vi hade alla gjort samma sak. Ställt upp, låtsas vilja, gått med på det. Vi hade alla våldtagit oss själva. Men ingen av oss var ett våldtäktsoffer.