I'm still, I'm still Elin from the block

Det är väldigt sällan som jag faktiskt reflekterar över att folk läser vad jag skriver eller hör mig på radion. Jag fattar överhuvudtaget inte att bakom alla siffror och sökningar döljer det sig människor som läser mina texter, lyssnar när jag pratar och vet vem jag är.
Ännu mer sällan tror jag att någon som läst något som jag skriver ska veta vem jag är, mer än till namnet. Vadå igenkänd, jag är skribent och bloggare och ingen Idol-finalist liksom.

Därför var det mycket underligt när jag, under ännu en lördagnatt vid Röda Sten med tillhörande svartfest, träffar på en expedit från mitt gamla närlivs.
- Du jobbade på Ica!, säger jag.
- Du är journalist-Elin, säger han, jag läser alltid dina texter.
Det visar sig då att han haft koll på vem jag var hela tiden. Han berättade även att han brukade viska till resten av personalen när jag kom in i butiken att "nu kommer journalist-Elin! hon med bloggen ni vet!". Varje förmiddag då jag släpat mig dit i noppriga mjukisbyxor, gårdagens smink kvar i ansiktet och håret åt alla håll för att göra närlivs-skämsinköp av typen vitt bröd, choklad och snus har min Ica-butik haft koll på mig.
Det känns ungefär som när jag får reda på att min serietecknar-darling Loka Kanarp inte bara läser min blogg utan även tipsat om den.
Eller när jag skriver en personlig utläggning om att vilja vilja ha barn och får ett trettiotal långa, utlämnande och kloka kommentarer samt flertalet mail på ämnet.
Det är underligt, hedrande, jävligt mäktigt och skitkul. Om än jag hade önskat att jag kunde få vara lite mer anonym när jag står i noppriga mjukisbyxor med cameltoe och trötthetssluddrar fram "en granit vit portion tack". Tur att jag bytt närlivs nu.