22 september 2009

Kejsarens nya blogg

När jag flyttade från Skunkdagbok till bloggformat 2005 hade jag ingen aning om vad bloggen skulle innebära och vilka möjligheter den hade med sig. Jag hade redan jobbat som krönikör och frilansjournalist i flertalet år, men att använda bloggen för att diskutera och debattera fanns inte ens på kartan.
Jag vill bara ha ett forum att anonymt vräka ut mig. Ännu mer behövde jag det det där omtumlande året 2006. Då var bloggen min enda tillflyktsort alla sömnlösa nätter och i mitt känslomässiga kaos.
När jag läser kommentarerna om er läsare slår det mig hur många av er som hängt med ända fram tills nu. Och att jag på många sätt kan sakna det direkta, känslomässiga bloggandet under anonym flagg, hur jobbigt det än var att mörka mitt bloggande och sudda ut identitetsspår.
Att bara sätta sig i blogger och vräka ut sig. Det fanns en sådan befrielse i det.

Men jag är ju inte riktigt där längre och jag är stolt över att kunna behålla den privata tonen som jag vill ha kvar och samtidigt ha hittat och känner mig bekväm i ett annat spår och ett annat tonläge.
Men jag inser mer och mer hur mycket jag begränsar mig i det.
Den största anledningen till att jag hade en anonym känsloblogg, förutom det omedelbara behovet av det just då, var rädsla. Efter flera år i ett politiskt ingenmansland och en uppriktig förvåning över människor som trodde på min intellektualism och kompetens fanns det ingen möjlighet att någonstans gräva fram i mitt självförtroende att jag hade någonting att säga.
Förra sommaren, då bloggen började få en annan typ av inlägg och nya läsare, var jag ständigt panikslagen. Jag gjorde inte mycket mer än jobbade, läste fackböcker och avhandlingar den sommaren och för varje inlägg som jag hade skrivit utifrån någon av alla de där genusböckerna eller sociologiska avhandlingarna ökade skräcken. Snart kommer någon att komma på mig. Snart kommer de att fatta att jag bara låtsas att jag kan någonting. Snart kommer de att upptäcka att jag inte alls är smart.
De där människorna som jag hade sett upp till och vars texter som jag läst blev bloggläsare, så småningom frilanskollegor och ännu lite senare Twitterfollowers. Jag började känna mig mer och mer bekväm i den nya rollen. Slutade rädslas över att ingen skulle ta mig på allvar, men pyntade ibland mina genusinlägg med lite extra många akademiska ord för att ingen skulle betvivla att jag var kunnig. Jag är väldigt akademisk språkkunnig och det är ett billigt sätt att låta smart, men ack så effektivt.
Framförallt har jag skrivit om saker som berört mig själv, där jag har kunnat använda mig av mig själv. Folk kallar det utlämnande och erfarenhetsbaserade för modigt. För mig är det inte ett dugg modigt. Det är i många fall av feghet som jag gör det. Att hänvisa till egen erfarenhet är ett enkelt sätt att legitimera sin ståndpunkt. Ens erfarenheter kan ingen ifrågasätta. Må så vara att jag gör bra analyser av erfarenheterna, men jag har sällan litat på att jag kan analysera saker utan att hänge mig åt personliga, känslomässiga argument. Det är inte bara fegt utan också problematiskt.
Jag tror att Gabriel hade en poäng när han sa att en skribent kommer till en punkt då man måste sluta att gräva i sig själv och bli bättre på att blicka utåt. Jag undrar om jag har kommit till den punkten nu. Det som återstår är egentligen bara modet.

De senaste dagarna har jag slukat all media om budgeten, budget-debatten och kulturpropositionen. Jag har twittrat om det, skrivit anteckningar om det. När Gustav kom hem till mig igår kväll hann han knappt ta av sig skorna innan jag började spotta ur mig alla mina tankar kring alltifrån konstnärslön, entrepenörsskap till strypta tidsskriftsanslag.
Sent inatt låg jag fortfarande vaken och tänkte på höstbudgeten och imorse vaknade jag häftigt och sprang upp till skrivbordet och började anteckna.
Jag har väldigt mycket tankar kring allting. Ändå stannar mycket där. Det som inte rör de hemvister där jag känner mig helt bekväm, vilket främst rör genus, queer och psykiatri, gör mig alltför nervös för att våga uttala mig särskilt mycket. Jag gör mina försök ibland. Men mest vågar jag inte ta steget.
I problematiken ligger naturligtvis en förvirring över min nuvarande politiska hemvist. Diskutera politik och debattera var inga problem när jag gick i gymnasiet och var engagerad medlem i Ung Vänster. Då hade jag ett helt åsiktspaket och ett partiprogram som kunde backa upp mig. Numera tar jag ställning i varje fråga på egen hand och har blivit en förvirrad och ängslig blandning av rödgrön socialliberal med en retorik kring småföretagande snodd av Maud Olofsson.
Men i min rädsla att skriva alla de där texterna kring budgeten, valet, kulturpropositionen, universitetets ställning och allt det andra som jag vill skriva om ligger framförallt någonting annat. Samma rädsla som fick mig att aldrig räcka upp handen i skolan, bortsett från faktumet att jag var skitblyg. Samma rädsla som gör mig uppriktigt förvånad varje gång någon beskriver mig som smart, insatt och intellektuell.
Snart kommer de på mig. Snart kommer de att upptäcka bluffen. Snart fattar de att jag är dum i huvudet och inte vet vad jag pratar om.
Nu på förmiddagen skrev Gustav ett blogginlägg om kulturproppen. Lite kort sammanfattat, hans tankar kring det hela. Jag blir uppriktigt och innerligt avundsjuk. På att han vågar. Att han bara kan slänga iväg ett blogginlägg om kulturproppen sådär innan jobbet.
Jag lovar mig själv att bli bättre på att våga. Bättre på att skriva också de texterna, oavsett rädsla för att misslyckas eller inte vara så förbannat insatt, kunnig och duktig.
Jag älskar politik, debatt och samtidsdiskussioner mest av allt, bortsett från min familj och vänner, Southern Comfort och vackra bröst möjligen. Det är förbannat synd om min egen rädsla ska hämma mig i att ta den kärleken på allvar.

Fotnot: Att det är dåligt med uppdateringar just här har ju också i viss mån att göra med den grava tidsbrist som jag upplevt senaste tiden, men det tar ju inte bort problemet i grunden.

15 kommentarer:

David sa...

Är det helt opassande att fråga vad du egentligen hette på skunk? 2005 var ju inte så länge sen och som skunkaktivist vill jag veta allt om skunkar som det gått bra för.

Elin sa...

langtanskala!

jojo sa...

men genom att skriva det här så är du ju jättemodig! det är skitjobbigt att erkänna att man är rädd att bli påkommen, och det är skitjobbigt att överträda alla safetyzones och inte kunna gömma sig bakom välkända akademiska begrepp. men du vågar uttrycka det och genom att göra det inspirerar du dessutom resten av oss som inte ens vågar ha en sån här blogg eller skriva ett sånt inlägg. tack för det!

David sa...

Grymt!

hemligamorsan sa...

Den där rädslan tror jag att alla som har någon form av självinsikt besitter. I bästa fall gör den att man läser på lite extra, lär sig lite mer och skriver ett bättre blogginlägg/artikel. I värsta fall gör den att ett inlägg inte blir skrivet alls. Det är nog ganska vanligt. Men världen är full av bloggar med faktafel och svepande analyser. Har du bra läsare korrigerar de faktafel och kommer med invändningar mot analyserna på ett sätt som för diskussionen framåt. Har du korkade och elaka läsare kan du ändå skita i dem.

matilda sa...

shit, tack Elin. jag känner igen mig så vansinnigt mycket.

Grovt Initiativ sa...

värsta gustavrubriken.

övriga kommentarer får du i ett blogginlägg, eller du har redan fått sms om saken. men ni andra.

Rasmus sa...

Fick en bara en obetvingbar lust att citera Leszek Kołakowski:

"A modern philosopher who has never once suspected himself of being a charlatan must be such a shallow mind that his work is probably not worth reading"

Emma sa...

Snubblade in här och vill säga hej :)

jojo sa...

tycker du och Gustav är så fina tillsammans! ville bara säga det! (inte för att jag känner nån av er personligen, men eh, sånt är livet, eh internet/bloggosfären...)

Teresa sa...

Har du läst LA Times-artikeln Men Who Explain Things av Rebecca Solnit? Den är som gjord för sådana här självtvivelsstunder. http://articles.latimes.com/2008/apr/13/opinion/op-solnit13

oscar sa...

Det känns dessutom som att tvekandet inför jagets förmåga är bla könsbetingat.

The Genderrorist sa...

Har läst någonstans att den grupp inom näringslivet som är mest rädda för att bli avslöjade som okunniga / bluffar, är höga chefer.

Tydligen finns det en korrelation mellan graden av ansvar / "rang" och graden av osäkerhet.

...så jag antar att du får se din egen osäkerhet i det här fallet som ett tecken på att du ligger i framkant! :-)

PS. Bra krönika BTW; alltid hälsosamt att våga inse sina mentala tics...

malin sa...

helt off topic men elin, kan du inte skriva något om det här?

http://www.dn.se/opinion/debatt/transplanterad-livmoder-ett-steg-mot-fullt-konsbyte-1.960302

så jävla pinsam text. hur kan någon så uppenbart oinsatt få sånt här dravel publicerat?

Anonym sa...

asså håller med malin! skriv elin, eller nån annan som vet ett uns om queerteori! vi kan inte låta såna här artiklar stå oemotsagda!!!!