Fackprosa
4 timmar sedan
19 september 2009
Jag vet att jag börjar bli lite tjatig...
...i mina ständiga kärleksförklaringar till Isobel Hadley-Kamptz. Men jag slutar liksom aldrig att förvånas och förtjusas av en stor, svensk debattör som förespråkar mina tankar i så många ämnen och som vrider och vänder på perspektiven på ett så oerhört nyanserat och nytänkande sätt. I dagens Expressen skriver hon om ett av mina hjärteämnen och uttrycker så mycket av mina ståndpunkter i det att jag får gåshud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det gör inget att du tjatar för det här var sjujädrans bra skrivet av Hadley-Kamptz på alla nivåer. Storartad analys som satte fingret rakt på. Den fick mig att påminnas om hur viktigt det är att jag har samhällsanalysen med mig in i psygologyrket. Tack för det.
DSM IV, den diagnostiska manualen som bl.a. används inom psykiatrin, har ett kategoriskt perspektiv - fick jag lära mig när jag läste psykologi. Jag ser gärna ett mer dimensionellt synsätt och mer av eklektism(stilblandande). Kritiken mot detta blir att det då är svårare att utvärdera och hålla sig till evidens, och vetenskaplighet.
Politiskt högerorienterade kommer skrika flum, och ineffektivitet, liksom peka på hotet mot det personliga ansvaret. Psykatrin eller en fascistiod arbetslinje löser inte de samhällsproblem som är orsak och som det blundas för. Resurserna till offentlig vård och svaga grupper kommer alltid vara otillräckliga.
Kraven på evidens kommer vara ännu högre inom privat vård, och därför kommer angreppssättet vara ännu mer reduktionistiskt.
Folk ska skrämmas till produktivitet. Hungriga vargar jagar bättre, sa visst en nationalekonom.
Temporära samhällsförändringar som relaterar till problemet kommer ske genom att de som inte pallar trycket slussas ut på en sekundär arbetsmarknad eller på något annat sätt göms undan från de siffrorna som politikerna gillar att visa upp för den pseudoengagerade medelsvensson.
Allt kommer givetvis att säljas på ett föga övertygande vis med välklingande ord, osv.
Det var en helt ok text. Här är mina fem ören.
DSM IV, den diagnostiska manualen som bl.a. används inom psykiatrin, har ett kategoriskt perspektiv - fick jag lära mig när jag läste psykologi. Med ett dimensionellt perspektiv suddas lätt den kvalitativa gräns som finns mellan sjuk och icke-sjuk ut. Den icke-sjuke ska ställas till ansvar även om han/hon med ett dimensionellt perspektiv ligger nära en diagnos. Behandlingsmässigt sett hade det kanske varit bra med mer av stilblandande, flera olika slags insatser. Kritiken mot att använda flera stilar(eller behandlingsinsatser) samtidigt blir kanske att det är svårare att utvärdera och hålla sig till evidens och vetenskaplighet.
Håller med dig om att det var en jättebra artikel, roligt att du kommenterade. Tycker att IHK är duktig på att hitta fina vinklar på ett ämne på ett sätt som får en att tänka, det känns bra.
En fundering då (såg att du bl a föreläste om psykisk ohälsa bland unga). Psykisk ohälsa har ju ökat bland unga och jag läste en rapport (ungdomar, stress och psykisk ohälsa) där man faktiskt betonade mer övergripande strukturer som en viktig anledning till ökningen.
Samtidigt konstaterade man i den rapporten att psykiska hälsan för övriga grupper hade blivit bättre. Det är detta som jag ofta tycker glöms bort när man lyfter fram åsikten (som IHK) att man "idag" patologiserar vanlig existentiell ångest. Det känns lite som något som är populärt att slänga ur sig (ungefär som att lite onyanserat bara säga att våldet ökar - det vet man ju..) men jag tycker inte det verkar stämma så bra. För isf skulle ju den psykiska ohälsan öka, inte minska.
Men jag håller verkligen med om att fokus ibland borde flyttas till de lite större sammanhangen. Som tur är finns det de som är inne på rätt spår!
http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/09/folks-lycka-ar-vart-viktigaste-politiska-projekt
Tack för bra bloggande
Skicka en kommentar