Kvinnor som inte hatar kvinnor, men som under den feministiska fernissan åtminstone erkänner att de känner sig lite hotade av somliga ibland

Ett av de inlägg i min bloggbok som mamma opponerade sig emot var det om när jag gjorde uppror mot mina duktighets- och perfekt kvinna-ideal. Hon tyckte att det kändes obekvämt att alla kunde läsa om hennes långkalsonger och svordomar. Jag bad henne låta det vara, då det är en av de viktigaste texterna om min personliga utveckling och hur mycket det har betytt, om en av de viktigaste sakerna som mamma inspirerat mig med och om min helhetssyn på människan.
Nu när jag ser tillbaka på det, ser jag hur jag fortfarande tampas med det. Agnes skriver om den perfekta kvinnan som hon kämpar för att skrapa fram lite mänsklighet ur och jag vet precis vad hon menar.

För oavsett om mamma uppskattar det eller ej var det bland det mest fascinerande som barn att se hennes förvandling. På vuxenfester då hon helt plötsligt var en främmande mamma som konverserade i diskret läppstift, högklackat och med en vänlig, saklig ton. När hon kom hem från möten med kavaj och doftade parfym. Den officiella mamman, som inte var min egen utan världens. Lugnet som spred sig i mig när hon kort efter hemkomsten hade bytt om till mjukisbyxor, tagit bort läppstiftet och börjat tjata på mig och min syster om att vi väl kunde spela lite Mariocart ihop innan läggdags. Min mamma.
Besattheten av mänskligheten under ytan har präglat mig. Jag är fortfarande fascinerad av människors officiella ansikten och deras privata jag och framförallt somligas förmåga att så osvikligt skilja dem åt. Alla människor som jag på riktigt har fallit för har uppvisat samma drag av ett lyckat yttre och ett osäkert inre. Varje gång jag möter någon som självsäkert visar upp sig själv och har ett imponerande CV kan jag inte låta bli att vilja gräva i dem. Pilla under huden, hitta de där såren. Få dem att tappa det yttre ansiktet och blotta allt som rör sig under det.

Det där med att bli perfekt gav jag upp. Det är inte som om jag inte varje vecka tänker att jag borde bli smalare, duktigare, lugnare, ta lite mindre plats, dricka mindre alkohol, inte härja så mycket och vara lite bättre på monogami.
Men beefen mellan den eviga ambitionen som dömer ut den jag är förlorar alltid mot hon som tycker att det är lite för roligt att vara sig själv. När mina vänner pratar Internetnojor och bakfylleångest ser jag oförstående på dem. Skulle jag gå runt och ha ångest över allt som jag skriver på Internet eller säger och gör på fyllan skulle jag gått under för längesedan. Det är bara att acceptera och embracea, så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Istället kommer hotet från ett annat håll. Kvinnor, naturligtvis alltid bara kvinnor för att göra det extra ofeministiskt sunkigt, som upprätthåller den där distansen i sina texter. Som är osvikligt intellektuella, distanserade och analyserande. Jag vill så jävla gärna vara Therese Bohman. Jag är så fruktansvärt rädd för henne, för hon punkterar alla mina tillkortakommanden. Hennes texter är de svala konverserande på festen och jag är den svettiga gaphalsen som inte kan hålla mig på rätt sida om det officiella.
Jag har försökt, men likt förbannat kan jag inte låta bli att röra runt i det fula, smutsiga och mest privata i mina texter. Jag kan inte sluta dra tiotusen flåsiga snuskskämt på Twitter eller säga kuken i radio så fort jag får chansen. Heller kan jag inte låta bli att lägga ut sexreferenser och snuskord i bloggen så ofta som möjligt.
Andra som jag har varit livrädd för är till exempel Isobel. Vad jag önskade, långt innan hon läste min blogg, att jag också fick vara överintellektuell, sval och naturligt blond. Sedan började vi prata, träffades vi och jag upptäckte att hon inte var så hotfull. Faktiskt ingenstans. Istället upptäckte jag en människa bakom de intellektuella orden, i kombination med alla de smarta orden, som på inget sätt kontrasterade mot dem, utan fördjupade dem och henne. Allt som jag betraktat som hotfullt och allt annat som jag nu såg hos henne blev nu sådant som jag började älska henne för.
I våras var jag framförallt rädd för Agnes. Hennes överjävligt vackra, intelligenta betraktelser. Hennes träffsäkra cynism och bittra svalhet. Hennes distans till tillvaron, till sig själv och sina medmänniskor. Hennes perfekta läppstift på varje bild, hennes koll på varje klubb i staden och musikreferenser. Hon var exakt så distanserad som jag aldrig lyckas bli. Ställd mot henne kände jag mig som en världskramande flåshippie med knullreferens-tourettes.
Så började vi prata och sedan träffades vi också och någonstans mellan shots, förtroliga samtal, hennes läppstift utsmetat på mig och folköl i en säng till ljudet av hennes guilty pleasure-playlist blev så också hon en människa. Ingenting som motsade det officiella, bara fördjupat. Allt som jag betraktat som hotfullt, men också allt som jag såg nu när hon låg utslagen i en säng med en folköl, var sådant som nu fick mig att bli spontanförälskad i henne.

Och någonstans måste jag fortfarande lära mig det där. Om att mina texter och mitt officiella jag är som det är och ojämförbart med andras. Om att det finns många olika sätt att vara oficiell och privat på.