17 september 2009

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?


Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med "aktsamhet och tolerans". För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

16 kommentarer:

johanna sa...

word! jag hoppas ett veckans absurditeter i trean, på newsmill och på dn-debatt visar sig vara en dystert skämt. men politisk inkorrekthet är tydligen det nya politiskt korrekta

Kurry sa...

I love you! Vilken underbar förmåga till att sätta fingret på det exakta stället och dessutom ha förmågan att kunna skriva ner det på ett begripligt sätt, är beundransvärt.

Simon F. sa...

Att borgerligheten drar mot fascism när den känner sig pressad är ingenting nytt. Men lik förbannat obehagligt. Det gäller att vi alla drar vårt strå till stacken för att undvika en nu fyraårsperiod med högerregimen.

Ellen sa...

Jag bloggade också om det här. Men eh... inte lika sansat och välformulerat. Utan lite drygare, helt enkelt.

Men jag vet inte, det är så dumt. Så okunnigt. Jag tappar all förmåga att bemöta sån idioti sansat och vettigt.

avva sa...

Mycket bra skrivet, som vanligt.

gustav sa...

Vill nämna att detta skrivs under lite tidspress och kan bli både smålångt och svamligt, men jag vill få det postat ändå. Ber om ursäkt på förhand.

//

Jag tycker att du har både rätt och fel. Rätt när du helt korrekt framför att man inte kan dra alla man ogillar över samma kam och bunta ihop dem under etiketten "radikaler", likt tomtarna på Newsmill som är och gastar om PK-etablissemanget(?) och får alla trådar att handla om invandring och muslimer. Exempelvis. Rätt när du framhåller att du och Hägglund har ungefär samma mål; Frihet att få definiera sig själv och sin tillvaro utan att andra lägger sig i oförhappandes. Rätt på många andra sätt.

Fel när du förminskar de relevanta delarna i Hägglunds perspektiv, som faktiskt har bäring på liknande sätt som den kritik han nu åker på.

Kultursidesvänstern, om man nu får göra en sådan redan konstaterat rätt dum hopbuntning, är i nuläget precis lika catchphraseberoende och mot väderkvarnar viftande som deras borgerliga kritiker är. Pekoral om kulturelit och verklighetens folk är lika (o)dugliga som vänsterns vansinnigt utslitna "nyliberalism", som man kletar på allt man inte gillar. Givetvis utan att kunna någonting om dess ideologiska förgreningar eller vad som egentligen utgör slik liberalism. Samma behandling får andra buzzwords inom den här sfären, ett beteende som Simon F visar prov på ovan där han direkt drar till med fascistkortet och tjafsar lite om högern. Way to go för att mer eller mindre bekräfta Hägglunds rad om hur de som gillar föreställande konst får naziststämpel..!

Hägglund har också helt rätt i att Svenssonliv har förlöjligats - inte alltid utan anledning. Men det är ständigt (små)borgerligheten som får "avslöjas" som förljugen och hemsk, trots att den är det i liknande grad som arbetarklassen. Det är idag lika vanligt att kokettera med arbetarklassbakgrund som det någonsin är att tala om att man minsann hade hembiträde och flygel i vardagsrummet - för ett par generationer en riktigt het borgerlighetsmarkör. Det som är relevant att få fram är att de som Hägglund målar upp som sittandes på höga hästar, pekandes finger, de existerar faktiskt. De är inget påhitt som man tar till för att göra en politisk poäng, precis lika lite som knökkonservativa är det. De finns bägge i verkligheten och de rutar bägge in vår värld enligt hur de önskar se den. Och Hägglunds antagonister tar för övrigt oftast medborgarna på ungefär lika lite allvar som hans understödjare.

Den enda verkliga skillnaden är att vänstern har dominerat kulturdebatten (vad nu sådan är, jag tycker mer att det borde kallas samhällsdebatt, men tidningarna betecknar väl som de vill) i sisådär 40 år. Är det så konstigt att de får en liten känga då, om än lite klumpigt skriven?

Simon F. sa...

Det är inte så svårt att förstå varför Hägglund kommer med sitt fascistinspirerade "idépolitiska utspel" just nu. I första hand handlar det naturligtvis om att vinna tillbaks röster från Sverigedemokraterna och därmed rädda KD över fyraprocentsspärren. Fast lite djupare så handlar det också om att flytta fokus i hela den politiska debatten. Flytta debatten från de verkliga politiska motsättningarna; de som handlar om välfärd, fördelningspolitik, arbetslöshet, helt enkelt klassfrågor; till helt påhittade motsättningar.

Istället för att fråga oss varför arbetslösheten ökar, varför välfärden monteras ner, varför stressen på arbetsplatserna ökar eller varför sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen urholkas så ska vi förfasa oss över dekadenta konstnärer eller konstiga genusvetare (och i Sverigedemokraternas variant av samma idéer också över otäcka muslimer och kriminella svartskallar).

Om Hägglund lyckas lura vänstern till att debattera på den planhalvan så kommer vi snart leva i ett synnerligen obehagligt samhälle. Men jag tror inte det kommer gå så illa.

För övrig vill jag rekomendera alla att läsa Åsa Linderborgs artikel i ämnet. Hon säger det mesta som behöver sägas.

Linnéa sa...

Bra analys! Gillar speciellt de två sista meningarna.

Tack för att du skriver!

Magnus J sa...

Du bekräftar ju egentligen bara innehållet i Hägglunds tal.

Du menar att det är svårt att ta en artikel på allvar som citerar en sångtext av Ulf Lundell. Varför är det så svårt för dig att ta något sådant på allvar?

Du ler och skakar på huvudet åt hans okunskap om vad radikalismen handlar om.

Jag får inte alls intrycket av att Göran Hägglund klappar någon på huvudet i sin debattartikel.

Göran Hägglund försöker - som jag läser debattartikeln - ge röst åt de människor som själva saknar de teoretiska verktyg som tycks nödvändiga för att legitimera ett ifrågasättande av radiakalismens idéer.

J sa...

Magnus J:
sluta prata om radikalism i singular.

Anders sa...

Gustav: Jag tycker att du har många bra påpekanden i ditt inlägg. Däremot tycker jag inte att det på något sätt ursäktar Görans utspel, som är ohyggligt pejorativt och i mina ögon bäst kan utläsas som "alltså, ni fattar ingenting, och det är BRA, så rösta på mig så låter jag er slippa ifrågasätta ert sätt att leva, hur ojämställt, inskränkt eller svenssonrasistiskt det än må vara".

Jag skulle kunna se ett inlägg som utan svåra teoretiska begrepp och akademiskt mästrande faktiskt kritiserar vad nu oturligt har kommit att betecknas som 'kulturvänstern', samtidigt som den inte är så värst generaliserande, nedlåtande eller antiintellektuell. Hägglund lägger det på en nivå som omöjligt kan bemötas.

Magnus J: Artikeln påstår i princip att stora akademiska fält med årtionden av forskning bakom sig inte är legitima, att det räcker med "artighet" och "sunt förnuft" istället. Då tycker jag att han har bevisbörda, inte de som är del av det fältet.

Och att Hägglund ger röst åt några som inte får det i massmediala debattsammanhang - det är asbra. Att han gör det på det vis han gör - otroligt hemskt.

Han använder ju bara sin redan existerande demografi som legitimering. Inget han säger i sin artikel pekar framåt mot någon som helst utveckling, allt är bara "kom igen nu, vi skiter i det här, kan vi inte bara chilla i sommarstugan och prata om vädret vid frukostbordet som vi alltid gjort?".

Och, sist av allt, Göran Hägglund ifrågasätter inte radikalismens idé(er). Han buntar ihop ett gäng saker han inte gillar, generaliserar kring dem och använder en närmast nationalromantisk, uppviglande retorik. Det går att kritisera radikala agendor utifrån sunda punkter. Men om man inte har koll på det, inte orkar sätta sig in i det och inte vill leverera kritik som är på en acceptabel nivå, kanske man inte skall försöka.

Hägglund är inte dum, han gör sig dum för att tilltala potentiella väljare. Och det är faktiskt aldrig okej.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Anders, just i detta ögonblick känner jag bara kärlek.

Magnus J sa...

"J sa...
Magnus J:
sluta prata om radikalism i singular."

Här ovan är ännu ett exempel på varför Hägglunds debattartikel känns relevant. (=argumenten underkänns om de inte är korrekt formulerade)

Magnus J: Artikeln påstår i princip att stora akademiska fält med årtionden av forskning bakom sig inte är legitima, att det räcker med "artighet" och "sunt förnuft" istället.

Nej, jag tolkar inte alls Hägglunds artikel på det sättet. Jag ser inte att Hägglund underkänner forskningen. Jag ser att han snarare vill göra en poäng av att vanliga människors hygglighet ("artighet", "sunt förnuft") nedvärderas/trivisliseras när deras erfarenheter ställs mot radikala idéer.

Gabriel sa...

Rätt, rätt! Det är väl det viktiga: att när man väl känner sig som på fast mark igen efter kvartlivskriserna, inte retirerar in i sitt ombonade rum utan börjar föra kampen utanför huden.

Gustav reser viktiga punkter här, för Hägglunds text verkar säkert rimlig för många vid påseende(även om jag inte tror lika många kommer rösta på honom, annat avgör) och det är där man måste fråga sig: Vad är det i det radikala, i konsten, som blir så von oben? Och hur gör man sig av med högfärd och självrättfärdighet?

I övrigt: mina 50 öre här.

gustav sa...

Man får tacka för vänliga ord ovan, det kanske inte blev riktigt så snurrigt som jag trodde. Min huvudpoäng kan nog sammanfattas som att Hägglunds kritiker hamnar i samma fack som hans belackare placerar honom i, vad gäller pejorativ etikettering och förminskande av motståndarsidans funderingar och åsikter och dessas legitimitet. Det bör man nog ta sig en funderare på inom den eventuella eliten som det talas om, istället för att förkasta alltihop på en gång.

Jag är ingen särdeles stor fan av Hägglunds politik, även om jag tycker att han personligen verkar vara en mer trevlig och jordnära prick än de andra alliansledarna. Däremot tycker jag att det är märkligt att han får så mycket verbalt spö ifrån alla håll och kanter, när hans sätt att lägga fram sin vinkel inte är alls annorlunda mot hur den så kallade kulturelitens inlägg ofta kan se ut.

Men det är väl det att det inte är riktigt okej att vara "radikalt antiradikal" eller vad man skall säga.

Det är ju faktiskt - tycker jag - en legitim inställning att inte vilja utvecklas. Att vilja hänga i sommarstugan och prata om vädret, eller vad det nu beskrivs som. Det är kanske inget jag uppskattar eller önskar att folk gjorde mer, men var och en blir salig på sin fason. Det är okej att vara nationalromantisk. Och uppvigling är väl ungefär vad radikal politik har handlat om från dag ett.

The Genderrorist sa...

Gustav: Word!

När vissa hackar på Hägglund, och därtill trycker ner de som faktiskt supportar honom via användandet av fina ord och nedlåtande kommentarer, spelar de ju KD precis i händerna.

Vare sig höger eller vänster har någonsin stått över elitism, självgodhet och arrogans, vilket båda sidor gör klokt i att komma ihåg.

Pratar man om tolerans, skall den ju rimligen även gälla de som har "fel" åsikt, bakgrund eller livssituation...

Sedan att Hägglund sannolikt gör just det han anklagas för, dvs fiska röster hos SD och andra s.k. "svenssonrasister" (notera att jag ogillar uttrycket; normalitet är inte i sig av ondo), är en helt annan femma.