11 september 2009

Det handlar om mer än gratis blodtrycksundersökning

Jag har haft fler psykologer än förhållanden i mitt liv. Inte särskilt konstigt, med diverse ångestproblematik i bagaget och en allmän läggning av oro tenderar man att vara mer attraktiv för psykologer än som eventuell partner.
Jag har också ungefär lika svårt för vårdpersonal som för förhållanden. Kanske är det därför som jag har avverkat en hel del. Det och den naturliga rundgången, där man slussas mellan olika vårdinstanser och platser.
Oavsett vårdsituation tar det väldigt lång tid för mig att bygga upp ett förtroende för den läkare, psykolog eller kurator som jag möter. Extra svårt är det när det är problem som rör mitt inre. Det tar tag att släppa garden och det är svårt att inte påverkas av den inneboende maktstrukturen i ett vårdmöte, där jag som patient är underordnad. Jag tycker inte om att vara underordnad, behövande och be om hjälp. Därför blir det extra svårt när läkare ser mig som patient och inte som en individ med en egen vilja och tankar kring hur jag mår.

Jag har mött så mycket dålig vårdpersonal i mina dagar.
Det har funnits dem som jag har tyckt om och funnit förtroende för, som min andra psykolog, som sedan lyckats rasera allt. I hennes fall handlade det om att försöka få mig att ”erkänna för mig själv” att min kärlek till min dåvarande flickvän bara var en uppbrottsfas relaterad till en försenad revolt mot mina föräldrar.
Det har funnits dem som jag aldrig har hunnit få förtroende för, för att de försvunnit in i väggen och blivit menlösa. Inte ställt några krav, inte ställt några frågor. Nickat snällt och gett mig en ny tid, stirrat på klockan ihop med mig.

Jag har mött riktigt dåliga exempel på vårdpersonal-bemötande. Som min senaste gynekolog som vägrade tolerera min förklaring till varför jag äter antidepressiv medicin.
- Oro och sömnproblem, sa jag uppriktigt.
- Nej, så kan det inte vara, sa hon, SSRI-preparat skrivs bara ut om man är djupt deprimerad.
- Men jag känner väldigt många som äter det på grund av allt ifrån långvarig smärta till PMS, det är ju en vanlig medicin, svarade jag.
- Vem är det som är läkare här, du eller jag?, sa hon och sedan var det slutdiskuterat och jag låtsades vara djupt deprimerad för att jag bara ville ha undersökningen gjord så att jag fick gå hem.
Eller ta för den delen mardrömsinstansen Ätstörningsenheten inom SU. Kanske finns det andra som har bättre erfarenhet av den än jag och jag motsätter inte att det kan finnas bra kompetens. Men redan när jag kom in i väntrummet och såg att de radat upp tjejtidningar på en ätstörningsenheten för unga kvinnor kände jag att något inte stod rätt till. Att lägga upp mängder med bilder på size zero-modeller och bantningstips i ett väntrum för unga kvinnor som man ska motivera till att börja äta igen är så kontraproduktivt att jag baxnar.
Läkaren som visade en skrattretande tabell utifrån ett fånigt test som jag fyllt i och tvingats svara på frågor som ”jag tycker att min bak är för stor”. Min kurva ställd mot den normala människan och den normala ätstörda. Jaha, det där är jag. Där är hela min själ och min livssituation i ett rött streck över en statistiklinje som visar precis hur onormal jag är.
Hur jag sedan började gråta och hon undrade om det kändes jobbigt att inse hur sjuk jag var och jag som nickade när jag i själva verket grät för att jag på invägningen visat mig väga 49 kilo medan vågen därhemma visat 48.
Hur jag någon månad senare satt i mitt första samtal, då med ökad självinsikt och en reell vilja att bli frisk. Både jag och min dåvarande pojkvän som satt med i samtalet intygade att jag verkligen ville bli frisk.
- En anorektiker vill inte bli frisk, sa läkaren, du vet inte vad du vill.
Sedan gav hon mig en lapp full av mat som jag förväntades äta varje dag, sa att det var invägning igen om en månad och hade jag inte gått upp i vikt då skulle de låsa in mig på dagvården och det ville jag väl inte.
När jag dagen därpå ringde till deras telefonsvarare och sa att jag aldrig tänkte komma tillbaka ringde de aldrig ens upp för att höra efter vad som hänt.

Men jag har också mött några, få ljusglimtar mitt i all vårdpersonal som vägrar se individen bakom patienten och ta sig tid att lyssna.
Den psykolog som jag började träffa efter Ätstörningsenhetens dåliga bemötande. Han som på riktigt fick mig att bearbeta och reda ut mig själv. Han som jag på riktigt kände förtroende för.
Efter ett halvår var det slut och han försvann.
Och min underbara läkare som jag har haft det senaste 1 ½ året. Som jag har citerat här på bloggen och uttryckt min kärlek till i tid och otid. Hon med sina varma ögon bakom runda glasögon, som pendlar mellan freudianska analyser och kritik av arbetslinjen. Som aldrig velat ställa diagnoser eller berätta för mig vad jag behöver. Som har frågat mig vad jag behöver. Som har litat på att jag vet det.
Nu har hon slutat och flyttat härifrån. Jag behöver en ny läkare. Förra gången som jag sökte hjälp på en vårdcentral hade jag inte sovit på två år. De gav mig svaret att de skulle ge mitt nummer till en läkare så fick jag väl se om han nappade på erbjudandet. Han ringde aldrig upp.

Nu är valet mitt. Det berättas om i GP så gott som dagligen, på spårvagnarnas reklamaffischer och i alla de reklamblad som har ramlat ner genom brevinkastet den senaste månaden. Vårdval Göteborg. Du väljer. Offentliga vårdcentraler och privata vårdgivare som lockar med gratis blodtrycksmätning, onlinebokning och specialkompetens. Med snygg grafik och bilder på leende läkare med denivittänder ber de mig att välja just deras vårdcentral.
Och allt jag vill ha är en vårdcentral där de tar mig på allvar. Där de ger mig en tid och inte avfärdar mina problem som typiska ungdomsproblem under studenttiden eller någonting som är övergående. Allt jag vill ha är en läkare som tar sig tid att lyssna och som ser mig som en individ, inte som en patient som det redan finns en mall för och som man redan vet svaret på.
Allt jag vill känna i ett vårdbemötande är respekt, tillgänglighet och en förståelse för min individuella situation. Allt jag behöver är en läkare som respekterar min situation på samma sätt som om det handlade om en skada på låret eller återkommande infektion.
Det känns fördjävla absurt att man 2009, mitt bland vårdval och individualisering, ska behöva se det som en utopi att faktiskt få allt det ovanstående hos vården.
Mitt bland kolorerade reklamutskick med snygga typsnitt är det faktiskt allt jag begär. Vi utlovar tillgänglighet och kompetens. Det gör de alla. Jag skiter i gratis blodtrycksundersökningar, onlinebokning och vita tänder. Allt jag vill är att få ett bra och respektfullt bemötande. Kan ni leva upp till det?

9 kommentarer:

Mart sa...

Intressant att det är läkarna som mestadels gjort dig besviken och att det är läkarna du refererar till som "vårdpersonal".

Såhär skriver (läkaren och författaren) PC Jersild på sidan 236 i Babels hus:
"Vad hände egentligen med folk som utbildade sig till läkare? var studiemiljön socialt destruktiv - eller led de nästan alla av någon mystisk förgiftning och hjärnuppmjukning? Var det formalinet på Asis? Var det narkosångorna? Var det själva trycksvärtan i de 1000-sidiga textböckera? Förgiftade verkade de hur som helst, som om själva fantasicentrum mer eller mindre koagulerat i hjärnan på dem."

solidaritet sa...

när jag fick broschyrerna trodde jag först att det var just tandblekningsmedel de försökte sälja. jag fattade inte ens att den med giraffen på var en med reklam för det här. på samma sätt är det smått skrämmande när en del dem som argument för sig själva framhäver att det är en människa som svarar när jag ringer till dem. ja, jag vet att det jag mötts av annars hos vårdcentraler har varit en röst som som bäst ger mig en ungefärlig tid till när de kan tänkas ringa tillbaka till mig. men ändå, lägstanivån borde sättas väldigt mycket högre än så, än att jag skall imponeras av att en människa av kött och blod tar emot mitt samtal när jag ringer. sen är jag helt övertygad om att den här reformen är utformad så att inrättningarna får betalt efter hur många som listar sig hos dem, och att de mest lönsamma att ha listade är de som inte behöver söka vård. ersättning dimper in för dem utan att inrättningen behöver göra nån insats. att få folk som du, som faktiskt kan tänkas vara i behov av vård och vilja besöka dem, är inte lika lönsamt eller lika mycket av ett drömscenario. när jag valde själv så tog jag den nyöppnade privata närmast mig, som låg mycket bättre till än den de själva föreslagit först. sen får jag se om jag är nöjd med dem när jag behöver gå dit, annars får jag se till att försöka anpassa mig och byta igen då. hade jag varit du, hade jag börjat ta och ringa runt till dem som ligger kring mig (dig) och hört mig för (också för att se om de verkligen svarade) och klämt lite på dem i förhoppningen om att de verkligen hade högre ambitioner, och viljan att passa bättre. hade nån av dem haft det, hade jag ju valt dem. för för utan att själv ha ett väldigt fett bankkonto är det bara det som står att göra. på gott och ont.

Maria sa...

Om du letar efter en sympatisk allmänläkare i Göteborg är mitt tips Denise Konopik. Träffade henne för ganska många år sedan när hon jobbade på någon företagshälsovård, och det var svårt att få tid där om man inte var ansluten via sitt jobb. Det ser ut som hon är på en allmän vårdcentral idag. Kolla!

Anakonda sa...

Läser detta med min ny studentpsykologblick. Att det ska vara så svårt med respekt och individbemötande. Är det självhävdelsebehovet som tar över, en vilja att förenkla, sätta i fack och hitta snabba lösningar?

Jag fortsätter att älska dina texter. Din kreativitet och snygga formuleringar. Vill ha mer!

Kaia sa...

Det värsta är nog ändå att hur vidrigt dåliga de än är på vårdcentralen så är de tio gånger värre på psyk.

Elin sa...

Mart: Jo den mesta vårdpersonal har ju någon slags läkarexamen, även gynekologer och psykologer. Men jag har träffat några kuratorer, skötare och sjuksköterskor också. Och de är faktiskt alltid bättre. Liksom nyutexade psykologer. Jag borde verkligen läsa om Babels hus känner jag.

solidaritet: Jag fick det jävla giraff-kortet dagen efter min födelsedag. Tog en stund innan jag insåg att det var från VG-region. Håller för övrigt helt med dig.

Maria: Tack för tips! Listat mig på Gibraltar nu. Hoppas på dem.

Anakonda: Haha, min vän Magnus som läser på psykologprogrammet här i Gbg smsade följande häromdagen: "Elin, alla tjejer som läser till psykolog här läser din blogg. ALLA! Du borde ha ett signeringsbord på nästa psykpub".
Grattis till att du kommit in, vet hur hårt du har kämpat och hoppas att det blir bra.

Kaia: Ja, har precis pratat med min kombo, som läser till psykolog, om bl.a. bemötande på ätstörningsenheten på psyk. Och vi pratade om hur det uppstår olika kulturer i bemötande på olika arbetsplatser. Och att det är alldeles för dålig insyn och genomsyn i psykvården.

Ivar sa...

Känner igen en del från mina egna erfarenheter med vården. Allt man vill ha är en vårdcentral där man tas på allvar. Så sant.

Claes sa...

Hej Elin, har precis hittat hit till din blogg. Jag har också blivit illa bemött av sjukvården, psykvården, beroendevården. Men även bra bemött, där faktiskt bra och goda människor tagit sig tid att lyssna på mig och bry sig.

Min slutsats, efter diverse psykologi- och filosofistudier på akademisk nivå, samt kopiösa mängder terapi är att människor inte är mer än människor, inte ens vårdpersonal. De har sina fel och brister precis som alla vi andra. Genom att läsa filosofiska texter om fri vilja vs determinism, samt även mindfulnes/zen-buddism, har jag blivit mycket mer lugn och accepterande. Människor är människor, och kan oftast inte rå för det, ungefär. Och när jag insett det kan jag lugnt och tacksamt ta emot det (ofta lilla) i livet som faktiskt ger mig glädje och lycka.


Jag försöker verkligen inte vara moralpredikande utan bara säga att jag hittat ett annat, mer funktionellt sätt att förhålla mig till livet och människorna. Och att jag är säker på att andra människor också kan göra det eftersom dbt-betonade tankegångar är universella.

Anonym sa...

DENISE KONOPIK, som Maria skrev om längre upp här, måste vara Guds gåva till oss sjuka. Så mjuk, empatisk, lyssnande, skicklig. Hon gör precis allt för sina patienter. Denise finns på Järnhälsan nu, tel 7437750.