12 september 2009

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

10 kommentarer:

Niklas sa...

Jag tycker det är okej så länge andra former av porr också finansieras av staten - så att det inte enbart gäller feministisk sådan...

.m. sa...

Har du(eller någon läsare) koll på vilken låt de spelar en kort snutt av i Idol Del3 efter 26:18?

Jag kan bara inte komma på vad det är för någonting!

Rebecka Ahlberg sa...

Jisses ja, folk som blir SKATTEBETALARE när helst det passar deras agenda. Det är samma sorts människor som plötsligt vevar upp sig för negerbollens kvarvarande. Sedan när var du så engagerad i bakverk, liksom?

Gabriel sa...

Obs obs! Missa inte sista stycket. Sista stycket ftw! Det är där det mest subtila och viktiga ligger. Kan utvecklas...

Teresa sa...

Alltså jag blir galen på den där vanlighetsgrejen. Det är bara ett riktigt fult sätt att försöka marginalisera sina meningsmotståndare. Vem säger att de här tomtarna är så jävla statistiskt genomsnittliga? I förskolan tex, som jag råkar ha lite koll på, är det INTE en extrem ståndpunkt att vilja motverka könsstereotypa lekar. Det är fricking lagstadgat - och backas inte bara av forskare utan av de allra flesta alldeles helt vanliga förskolelärare som ser den vanliga verkligheten varje dag. Men så låter det inte när det är dags för rättshaverister att skriva arga insändare, de verkar bo i ett helt annat land där alla föräldrar och fröknar bara "aargh! det otroliga PK-förtrycket! Skydda oss, snälla reaktionära tyckare!"

Martin sa...

"skatteklagarnas aldrig sinande kritik /beror/ snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på" Nej, verkligen inte! Läs Sakine Madon eller vem som helst i DN så får du se hur det ligger till. Det är från et "skatt-är-stäld"-perspektiv de gör sina tjurrusningar. Har du inte insett att många, både borgare och sossar, men *mest* nyliberalr, vill gå loss med späckyxan på skattetransfereringarna överlag? Att man vill ha ett Gnosjöverige där skatter som sådana är suspekta.

Pengarna till konst och litteratur är ekonomiskt sett peanuts jämfört med vård, kommunikationer och pensioner, men de är en utmärkt måltavla för den som vill slå mot tanken att politik är en arena vi äger gemensamt och att samhället måste ta ansvar för vissa uppgifter. Den här högern hatar primärt skatter och uppstudsig underklass snarare än att den skulle osa svavel mot feminister. Även om en person som Johan Ingerö inte gillar feminister så är de inte hans huvudmåltavla.

captcha:sakin (wow, det här programmet läser mina tankar!)

christina sa...

heja elin! blir som vanligt glad åt det du skriver och ännu gladare åt att en tidning publicerar det.

Anonym sa...

En kvinnlig libertarian som sågar konsekvent finnes t.ex. här http://www.louisep.com/node/2041

Den som kallar sig nyliberal ( i motsats till att andra stämplar det som förolämpning på dem) och störs mer av Dirty Diaries än i princip allt annat är snarare en folkpartist som behöver komma ur garderoben.

Anonym sa...

Jag har inga som helst dubier om att skattefinansiera konst, genusforskning eller vad det månde vara-där är jag helt med på din sida. MEN. Jag måste bara gripa in i Odell-fallet. Att finansiera hennes konstutövande via skattemedel, fine, men jag tycker verkligenverkligen inta tt det hon gjort är okej. Jag är en del av "vårdapparaten", en av de onda, en av dem som faktiskt varit med och lagt patienter i bälte flera gånger. Och det har varje gång varit enbart med patientens egna bästa eller säkerhet framför ögonen, och varje gång är det rätt så tungt för alla inblandade att faktiskt tvingas begå det övergrepp det faktiskt är. det tar ett tag att återhämta sig, det är verkligen inte alls kul. Och det är detta Anna Odell har utsatt människor som sliter varje dag för att hjälpa andra för. Det är inte okej, oavsett hur mycket argumentet "konst är inte konst om det inte provocerar" skanderas.

Rebecka sa...

Skatteklagarna är verkligen överväldigande många kan jag känna ibland. Men jag undrar om de verkligen saknar välfärdssamhället. De jag har mött verkar på något sätt vilja vara ifred och inte känna några krav, varken ekonomiska eller moraliska. Jag tycker att många verkar bli upprörda över att de ska tvingas betala pengar för att en massa överspända typer (stockholmare?) ska komma och tycka massa saker och ifrågasätta deras livsstil och tankesätt. Ska man behöva betala pengar för att få höra att man inte duger liksom.
Själv tycker jag att det är bra om vi ifrågasätter våra vanor och då kan ju t.ex. konst och andra märkvärdigheter vara ett verktyg. Man så känner jag mig inte särskilt påhoppad heller eftersom jag genom en socialt ärvd medvetenhet är någorlunda PK-garderad. (Jag använder alltså inte PK som något negativt och ironiskt).
Det verkar som att skolan skulle behöva öppna upp en del dörrar så att inte så många behöver känna sig utanför t.ex. kulturliv och genusdiskussioner.
Bra inlägg förresten!