Vem tar debatten när alla flirtar med SD?

Inför valet 2010 har merparten av riksdagspartierna skanderat att de ämnar ta debatten med Sverigedemokraterna. Ju mer partiet börjar nosa på fyraprocentsspärren och locka väljare, desto mer börjar de etablerade partierna inse att Sverigedemokraterna varken kan eller bör negligeras. Med ett förestående hot om ett främlingsfientligt parti som riksdagsledamöter, eller rentav vågmästare, lovade debatten att tas.
Med mindre än ett år kvar till valet lyser fortfarande den debatten med sin frånvaro. Snarare börjar samtliga allianspartier att alltmer flirta med den form av populistiska retorik som utmärker Sverigedemokraterna, och som vi var relativt befriade ifrån i svensk politik sedan Ny Demokrati gjorde sorti från den politiska scenen.

Kristdemokraterna hetsar mot kultureliten och använder just Ny Demokratis gamla slagord kring ”verklighetens folk” för att locka väljare. Man använder sig av det sunda förnuftet som politisk paroll och motsäger sig konstigheter såsom genuspedagogik och obegriplig konst, utan att vidare kunna argumentera för vare sig vilka de verkliga eller de overkliga är.
Moderaterna vägrar papperslösa flyktingar vård. Fredrik Reinfeldt hänvisar beslutet, i en intervju med Dagens Eko, till att ”man inte ska åtnjuta samhällsprivilegier utan att betala skatt för dem”. En argumentation som skulle kunna utestänga såväl barn som studenter från sjukvården, om den var konsekvent.
Migrationsminister Tobias Billström planerar i november att lägga fram ett försörjningskrav för nyanlända flyktingar. Detta innebär att den som kommer till Sverige måste ha jobb och bostad innan han eller hon får ta hit resten av sin familj, med splittrade familjer på grund av byråkrati och stelbenta regler som följd.
Centern motionerar om att förbjuda burkha på allmän plats, med vaga hänvisningar till att identifiering måste vara ett krav i det offentliga rummet.
Folkpartiet har redan lagt förslag om språktester och hårdare krav på invandrare.

Här har oppositionen ett öppet mål. Nuvarande regering vägrar konsekvent att stå upp för en human flyktingpolitik och verkar oförmögen att gå till botten med integrationsproblem och segregering. Istället för att ta debatten med Sverigedemokraterna flirtar man räddhågset med dess populism och invandrarfientliga konnotationer.
Från oppositionen råder dock idel tystnad. Man tar inte heller debatten. I en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet verkar ingen ha solidaritet eller politisk kraft nog att se frågor bortom skattepolitik och arbetsmarknadsåtgärder. Frågor som handlar om hur vi ska leva i ett integrerat, globaliserat samhälle och hur långt vår solidaritet sträcker sig. En socialdemokrati som har använt solidaritet som slagord, liksom dess samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är slående tysta.
De flesta svenskar är positiva till invandring och integration. De behöver en stark politisk röst. Det är dags att något parti står upp och visar att det inte är på feg populism och vi&dom-politik som man vinner röster. Det är på en konsekvent, solidarisk och human politik som man vinner i längden.

Krönika publicerad i BT 10/10

Gårdagens lokaltidningsleende

I samband med gårdagens krönika i BT publicerades även en artikel om mig.
- Vill du läsa artikeln innan den går i tryck?, undrade journalisten.
- Nej nej, sa jag.
- Är du riktigt säker?, sa hon.
- Ja herregu, det behövs inte, sa jag.

När jag nu läst artikeln och förvånats över att det plötsligt är jag som är ny redaktör för Rocky, och inte Tony Ernst, att min Markus Krunegård-artikel tydligen är skriven till Ord&Bild samt en del andra sakfel förstår jag varför man ska läsa igenom artiklar innan de går i tryck. Men annars var det en fin artikel och en del korrekta saker. Som det där i ingressen om raketkarriär i mediasfären. Typ.

Fotnot1: Nej, den finns inte publicerad på Internet tyvärr.
Fotnot2: Tack Björn för fotot. Du kan få äta frukost med mig anytime, vännen.

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9